Sexuella trakasserier vanliga inom teatern
Radions Ekot presenterade idag hemska siffror på hur vanligt det är med sexuella trakasserier inom svensk teater och film. Allra värst är det för skådespelare. Nära hälften av kvinnorna har blivit sexuellt trakasserade på arbetet. Ekot lyfter också fram att det är vanligt att arbetsledaren är den som trakasserar.
När det är en arbetsledare innebär det ett outtalat hot om uteblivet vidare engagemang, dels om man säger ifrån till personen direkt, dels om man tar upp saken med arbetsplatsens ledning eller facket.
Och undersökningen (som finns utlagd på Ekots hemsida) visar dessutom att i nästan en tredjedel av fallen fanns även specifika krav kopplat till de sexuella trakasserierna. Krav som till exempel handlar om rollbesättning, fördelning av arbetsuppgifter, anställning eller kontrakt och befordran. Även om den för en utomstående, chockerande situationen inom scenkonsten till stor del har att göra med “den manliga myten om den store konstnären”, så är det också ett tydligt exempel på hur oskyddad man kan bli i en yrkessituation när det inte existerar någon anställningstrygghet samtidigt som man är beroende av att få behålla jobbet.
Har man ingen anställningstrygghet kan uppsägningar ske helt godtyckligt, och det är lätt för överordnade som så önskar att missbruka sin makt.
Till detta kommer myten om den store konstnären, och att det skulle finnas en motsättning mellan kvalitet i konsten och att stå upp för värden som till exempel jämställdhet, (som Vanja Hermele för Teaterförbundet skrivit utförligt om i undersökningen “I väntan på vadå?”). Men oavsett hur man definierar kvalitet och äkthet, måste arbetsgivaren även inom scenkonsten på allvar börja dra en gräns både vid maktmissbruk och vid självdestruktivt missbruk, oavsett hur stora stjärnor det handlar om.
Annars går det för än fler, som det gick för den skådespelare som Ingmar Bergman åsyftade med citatet: “När han väl hade supit sig till ett intressant utseende som skådespelare, var han slut som människa.”
Dessutom är en diskussion om kvalitetsfrågor inom konsten inte relevant förrän vi säkrat den från diskriminering och övergrepp.