3,4 procent i osubventionerat arbete - “bättre än väntat”?

Etiketter: arbetslinjen, arbetsmarknad, jobb, ohälsa, sjukförsäkring, utanförskap

Jag kan inte låta bli att förundras över hur man kan torgföra utfallet av introduktionsprogrammet vid Arbetsförmedlingen (AF), för dem som utförsäkrades vid årsskiftet från sjukförsäkringen, som “bättre än väntat” när bara 3,4 procent av programdeltagarna idag har ett osubventionerat jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Då skall man dessutom veta att en del av dem arbetade deltid redan innan de utförsäkrades. En del av dem hade då sjukersättning eller sjukpenning på 25-75 procent.

De siffror som vi nu fått från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan (FK) säger heller inget om i vilken omfattning de 3,4 procenten idag arbetar eller hur deras försörjningsförmåga är.

Ytterligare ca 10 procent av dem, som vid årsskiftet började på introduktionsprogrammet, har idag ett jobb med samhällsstöd (nystartsjobb eller samhallsjobb). Men den absolut största delen av gruppen, ungefär 8 av 10 (eller 77,4 procent), finns forfarande kvar i någon form av program hos AF. Dessa människor har alltså ännu inte mött den reguljära arbetsmarknaden. Hur deras arbetsmarknadssituation ser ut om ett halvt till ett år är därför högst osäkert, inte minst med tanke på att när/om de lämnar AF-programmet tvingas de konkurrera om jobben med personer som inte har någon ohälsohistoria eller nedsatt arbetsförmåga.

Vad vi ser är alltså att regeringen nu, genom införandet av det s.k. introduktionsprogrammet, “parkerat” en stor grupp människor med ohälsoproblem i arbetsmarknadspolitiken. TCO kritiserade den förra regeringen för att den “parkerade” personer med arbetsmarknadsproblem i sjukförsäkringen, utan att erbjuda dem tillräckliga vägar tillbaks till arbetslivet. Men att på det sätt som nu sker flytta runt socialt, medicinskt och ekonomiskt utsatta personer mellan olika myndigheter och konton är definitivt ingen bättre eller mer långsiktigt hållbar lösning.

Möjligen kan man kortsiktigt skapa FK-statistik som kan användas som slagträ i den partipolitiska valdebatten. Vad det långsiktiga mänskliga och samhällsekonomiska priset för denna “politiska flyttkarusell” i slutändan blir är däremot högst oklart.

Fortfarande väntar vi på de där breda och långsiktigt hållbara lösningarna, som politikerna på ömse sidor om blockgränsen så länge talat så gott om. Visserligen har den nuvarande regeringen fem i tolv och strax före valet besträmt sig för att tillsätta den där parlamentariska socialförsäkringsutredningen, som man utlovade redan i sin första regeringsdeklaration från 2006. Utvärderingen av introduktionsprogrammet från AF/FK, och den efterföljande debatten i förra veckan, visar dock att vi fortfarande har lång väg att gå innan vi når fram till en bra sjukförsäkring som har bred legitimitet och håller över tid.

En rapport från Försäkringskassan som bör ifrågasättas och granskas

Etiketter: försäkringskassan, förtroende, legitimitet, opartiskhet, sjukförsäkring, staten, statistik

I Dagens eko idag refereras en granskning som jag och forskaren Björn Johnson gjort av en rapport från Försäkringskassan (FK), som rör de ca 2000 utförsäkrade som valde att inte delta i Arbetsförmedlingens introduktionsprogram.

Mitt tidigare blogginlägg i frågan kan läsas här. Efter granskningen av rapporten kan man i korthet konstatera:

1. Rapportförfattaren, Magdalena Brasch, använder systematiskt så snäva mått, på social och ekonomiskt utsatthet, att storleken på den grupp som är utsatt blir mycket liten och bilden av hur gruppen som helhet har det blir orimligt “solskensartad”. Det socialbidragsmått som rapportförfattaren använder gäller exempelvis inte, som man kanske skulle tro, antalet eller andelen socialbidragstagare utan istället dem som haft socialbidrag som “huvudsaklig inkomst vid tillfället för undersökningen“. Detta är en väsentlig skillnad. Vi som forskat om socialbidrag och socialbidragsutveckling vet att det bland socialbidragstagarna är betydligt fler som har en annan huvudinkomst än själva socialbidraget, men som ändå tvingas dryga ut denna inkomst med socialbidrag för att klara sig. Dessutom kan man mycket väl tänka sig att det i undersökningsgruppen även finns personer som efter att de utförsäkrats levt på socialbidrag, men inte gjorde detta just vid undersökningstillfället. Trots att en del i undersökningsgruppen på goda grunder kan antas tillhöra just dessa två kategorier syns dessa personer alltså inte i FK:s socialbidragssiffror. Siffran på “ett par procent som varit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning” skulle naturligtvis bli betydligt högre om FK helt enkelt räknat med alla dem som blivit beviljade socialbidrag eller andelen socialbidragstagare, vilket dessutom inte borde ha varit särskilt svårt att genomföra. Varför detta inte skett och vad motivet till detta är berörs överhuvtaget inte i FK-rapporten.

2. Av ett diagram i rapporten (se sidan 8) framgår att där också finns andra viktiga kategorier som FK inte fört in i sitt socialbidragsmått, men som jag ändå anser det är viktigt att ta hänsyn till om gruppens sociala och ekonomiska utsatthet ska studeras. Där finns exempelvis de som uppgivit att de helt saknar inkomst, att de försörjs av anhörig eller att de lever på sparade medel. Det handlar här alltså om sådana personer som inte kunde försörja sig på sin egen inkomst. Vägs dessa grupper in, tillsammans med dem som vid undersökningstillfället hade socialbidrag som huvudsaklig inkomst, i ett samlat statistiskt mått hamnar vi på ca 12 procent av hela undersökningsgruppen (på totalt 1715 personer). Men detta räcker inte tyvärr…

3. Det är ca 15 procent av hela undersökningsgruppen som arbetar heltid (i rapporten talas om att det rör sig om ca 25 procent av de förvärvsarbetande). Resten (ca 75 procent av de förvärvsarbetande) arbetar på halv-/deltid eller till och med mindre än så. Ungefär 40 procent av hela gruppen hämtar varken sin ”huvudinkomst” från anställning eller från eget företag. Det är knappast en orimlig farhåga i dessa kristider att anta att även en del av dessa personer, som av hälsoskäl idag inte orkar arbeta heltid, så småningom kommer att tvingas ansluta sig till gruppen som inte kan försörja sig på sin egen inkomst eller tvingas ansöka om socialbidrag.

Dessutom noterar jag att Björn Johnson och andra pekat på allvarliga problem när man granskat FK-rapportens bortfall och urval. Johnson skriver så här om detta på sin egen blogg:  “SIFO har t.ex. redan från början valt bort de personer som inte haft något antecknat telefonnummer i Försäkringskassans rullor. Dessa utgjorde nästan 30 procent av gruppen! Här finns sannolikt ett antal personer som helt enkelt inte har råd att ha telefonabbonnemang. Hur många av dessa har försörjningsstöd? Det är omöjligt att säga. Bortfallsanalysen är på det hela taget undermålig, och omöjlig att dra några slutsatser av. Vad betyder det till exempel att över 120 personer av de knappt 800 i undersökningsgruppen “vägrat” att delta i undersökningen?”

Sammanfattningsvis anser jag att den rapport som Försäkringskassan presenterat i allt för hög utsträckning och systematiskt döljer det faktum att den grupp som studerats faktiskt är synnerligen socialt och ekonomiskt utsatt. Betydande delar av gruppen (åtminstone 12 procent) har redan idag en så låg inkomst att de inte kan leva på den, något som inte framgår av FK:s utvalda mått. Man kan på goda grunder dessutom anta att betydligt fler av dem som arbetar halv- eller deltid p.g.a. sin ohälsa lever på inkomster som ligger strax under eller strax över gränsen till existensminimum (det som gäller för att få socialbidrag/försörjningsstöd).

Att jag tvingats till relativt omfattande omräkningar och beräkningar för att synliggöra denna verklighet är naturligtvis problematiskt. Det är smärtsamt att tvingas konstatera att det faktiskt finns en systematik i den aktuella FK-rapporten, som gör att en viktig del av den situation som den studerande gruppen lever under konsekvent döljs.

Detta är allvarligt inte minst med tanke på att Försäkringskassan ju är en statlig myndighet som ska vara opartisk och på inget sätt systematiskt bör dölja den verklighet som gäller för dem som tvingas söka stöd hos myndigheten.

Efter att ha granskat den aktuella FK-rapporten har mitt förtroende för Försäkringskassans statistiker tyvärr fått sig en rejäl törn. I fortsättningen finns det därför all anledning att mer kritiskt granska det som FK:s statistiker för fram angående den nya sjukförsäkringen och dess effekter.

Nya ändringar i rehabkedjan på gång…igen…

Etiketter: cristina husmark-pehrson, försvaret, justering, lagstiftning, sjukförsäkring, svt

Jag noterade i helgen att regeringen återigen tvingas ändra i sjukreglerna. För vilken gång i ordningen?

Beror de ständiga justeringarna av lagstiftningen möjligen på att Riksrevisionen har rätt när man kritiserar regeringen för att allt för snabbt och hafsigt ha sjösatt den nya sjukförsäkringen?

Den här gången är upphovet till regeljusteringen situationen för en grupp skadande soldater, som hamnat i kläm. Frågan är bara om dessa soldater blir hjälpta av att socialförsäkringsministern petar in frågan i den nyligen aviserade parlamentariska socialförsäkringsutredningen, som ju enligt planerna ska lämna ett delbetänkande år 2011 och slutbetänkandet först år 2013.

Är frågan inte mer angelägen än så? Och bör den därför inte hanteras lite mer skyndsamt? Varför inte med åtminstone samma hastighet som gällde då man sjösatte rehabkedjan?

I nästan hälften av kommunerna leder de nya sjukreglerna till uppsägningar

Etiketter: anställningsskydd, kommunerna, sjukförsäkring, skl, SKTF, social trygghet, socialbidrag

Nästan varannan personalchef i kommuner och landsting säger att de nya reglerna i sjukförsäkringen (rehabiliteringskedjan) har lett till ett ökat antal uppsägningar. Det framgår av fackförbundets SKTFs senaste Personalchefsbarometer.

Eva Nordmark, SKTFs ordförande, kommentar siffrorna så här: “Det är en varningsklocka att nästan varannan kommun och landsting säger upp sjukskrivna. Slimmade organisationer medger inte plats för den som har begränsad arbetskapacitet. Stora kommuner och landsting borde kunna hitta omplaceringsmöjligheter till alla anställda. Därför är jag förvånad och oroad över siffrorna.”

Det är lätt att hålla med Eva Nordmark. SKTF:s ordförande är dock långt ifrån ensam om sin oro när det gäller hur sjuka drabbas av reglerna i dagens sjukförsäkring. I TCO:s rapportserie Jakten på Superarbetskraften blir bilden tydlig. Såväl de privata som offentliga arbetsgivarna har blivit hådare i sin utsortering av arbetskraften. Personer som varit frånvarande från arbetsmarkanden på grund av att de drabbats av ohälsa eller varit långtidsarbetslösa selekteras allt oftare bort. Arbetsgivarna jagar istället i ökad utsträckning efter en superarbetskraft som knappast finns.

Den senaste tiden har också arbetsgivarna på den kommunala sidan pekat på de orimliga konsekvenser som de nya sjukreglerna ställer till med. Tidigare i år presenterade Sveriges kommuner och landsting (SKL) en undersökning där drygt hälften (52 procent) av kommunerna uppgav att personer som drabbats av de nya sjukreglerna nu tvingas ansöka om socialbidrag (ekonomiskt bistånd) för att klara sig.

Per-Arne Andersson, avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), var mycket tydlig i sin kommentar till SKL-undersökningen: “Det är inte acceptabelt att kommunerna får nya kostnader på grund av förändringar av de statliga trygghetssystemen. Vi uppmanar staten, inte minst för den enskildes skull, att förhindra en sådan utveckling.”

Den verklighet som SKTF:s och SKL:s undersökningar synliggör stämmer väl överens med de farhågor som många remissinstanser uttryckte långt innan regeringen sjösatte den s.k. rehabiliteringskedjan 1 juli 2008. Det är naturligtvis inte värdigt en välfärdsstat av vårt sort att den som drabbats av ohälsa sägs upp och i vissa fall tvingas ansöka om socialbidrag för att klara sig.

Vad både anställda och arbetsgivare på den kommunala sidan nu, på olika sätt och utifrån olika perspektiv, pekar på understryker bara ytterligare behovet av att de orimliga och rättsosäkra tidsgränserna i sjukförsäkringen så snart som möjligt bör ses över och ändras. De som hittills utförsäkrats från sjukförsäkringen, på grund av det orimliga regelverket, måste naturligtvis omförsäkras så att de inte tvingas söka socialbidrag för att klara sig. 

Dessa åtgärder brådskar och kan inte vänta på att den nyligen aviserade parlamentariska socialförsäkringsutredningen ska bli klar någon gång under år 2013. Det är således hög tid för regeringen att visa såväl förmåga till självkritik som handlingskraft.

Om vår naturliga skräck för trapetskonster utan skyddsnät…

Etiketter: a-kassa, ekonomi, grekland, kris, rehabilitering, sjukförsäkring, social trygghet, socialbidrag, välfärd

Tre dödades i Athen igår. Banker sattes i brand. Folk slogs blodiga på gator och torg.

Tyvärr är nog detta bara början. Enligt de nationalekonomer som jag talat med under de senaste dagarna är det till och med en 50/50-risk att “Greklandskrisen” leder till att valutasamarbetet i Europa sprängs sönder inifrån (pga det rigida regelverket). Inträffar detta då blir krisens spridningseffekt förödande och kommer också att drabba oss som står utanför eurosamarbetet. Vi riskerar då, ovanpå den arbetslöshetskris vi just nu är inne i, att få en ny finanskris.

Jag vet att man inte ska “ropa på vargen” i onödan. Men det kan ändå inte hjälpas att det just nu känns lite svajigt när man försöker blicka framåt. Visst finns fortfarande förhoppningen att det stödpaket, som just nu håller på att tas fram inom EU, kommer att kunna hjälpa upp situationen. Men skulle olyckan vara framme och krisen skulle sprida sig till Spannien, Portugal och Italien då är vi snabbt inne i en svårkontrollerad och fullfjädrad eurokris.

Min oro stillas inte heller av vetskapen om att en växande del av oss idag står helt utan ett fullgott inkomstskydd vid en fördjupad kris:

• Professor Tapio Salonen pekade nyligen på att vi just nu ser en dramatisk ökning av andelen oförsäkrade arbetslösa i Sverige. Från att ha legat på ca 25-30 procent i slutet av 90-talet saknar idag nästan hälften (46 procent) av de arbetssökande varje form av arbetslöshetsskydd. 80 procent av de arbetslösa ungdomarna i åldern 18-24 år går utan a-kassa, trots att de uppfyller Arbetsförmedlingens krav. 
• När det gäller de breda tjänstemannagrupperna ser situationen inte heller särskilt trygg ut enligt den senaste TCO-rapporten. Räknat från 2002 har värdet av den svenska a-kassan för en person med medelinkomst enligt OECD, ca 32 000 kronor per månad, minskat med ca 4 000 kronor netto. Min kollega Thomas Janson visar i rapporten att om inga åtgärder vidtas, och vid normal löneutveckling, ger a-kassan om fyra år bara 40 procent i ersättning till en medelinkomsttagare.
• Till detta ska man dessutom lägga det faktum att kostnadena för socialbidrag just nu skenar (+ 20 procent under förra året). Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) rapporterade nyligen att drygt hälften (52 procent) av landets kommuner nu uppger att de också tar emot personer som tvingats söka socialbidrag på grund av de nya och hårdare sjukreglerna (rehabiliteringskedjan).

Den bild som, mot min egen vilja, växer fram inom mig föreställer en cirkusartist. Hon som står på en trapets högt uppe i ett cirkustält. Trapetspinnen är smal. För ögonen har hon en bindel. Hon vet därför inte om det finns något skyddsnät under henne. Vad händer om hon halkar och tvingas ta ett steg ut i det okända? Finns då något/någon som fångar upp henne?

Brrr…jag ryser när jag föreställer mig situationen. Men jag försöker ändå så snabbt som möjligt sudda bort den otäcka bilden och “gå vidare”. Munnen ska ju, som Gullan Bornemark en gång slog fast, skratta och va´ glad…

Det bidde en tumme

Etiketter: föräldraförsäkring, högre utbildning, sjukförsäkring, studiesocialt

I november 2007 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté som skulle föreslå åtgärder vad gäller studerandes ekonomiska och sociala situation. Återigen en ny studiesocial utredning och förhoppningarna växte om att studenterna nu äntligen skulle få en rimlig ekonomisk trygghet vid sjukdom och föräldraskap.

Den studiesociala kommittén lämnade ett halvdant förslag som tog från vissa studentgrupper för att ge till andra studentgrupper och finansierade några förbättringar genom att göra det extremt kostsamt att inte vara en student som från början vet vad hen vill och som presterar på topp under hela sin studietid. Men två bra förslag från kommittén avseende studenters trygghet var att även studenter ska ha möjlighet till halvtidssjukskrivning och att studenter som tjänat in en SGI inte ska förlora den bara för att studenten inte tar studiemedel för varje studiedag.

Så kom i onsdags regeringens studiestödsproposition som vilar på kommitténs förslag. Alla med insikt i studenters ekonomi vet att studenten behöver en ny rock. Efter att kommittén inte lyckats leverera en rock men dock en väst, trodde vi att studenten i alla fall skulle få en väst. Men nej, det bidde bara en tumme. Tumvärmare i all ära men det är inte vad de flesta studenter behöver. (För er som är undrande inför referenserna till klädesplaggen hänvisas hit.)

Det finns bara ett förslag i propositionen som har bäring på studenters ekonomiska trygghet, nämligen förbättrade villkor för studenter som vårdar barn eller andra närstående. Dock bara om vårdbehovet finns i över en månads tid. Det är en förbättring, men det räcker inte. Det som behövs är en helhetslösning på studenters tillgång till trygghetssystemen vid sjukdom, föräldraskap och arbetslöshet efter studierna. (Läs gärna TCOs remissvar på utredningen som bland annat presenterar ett förslag om en studie-SGI som ger studenter en inkomsttrygghet vid sjukdom och föräldraskap.)

Regeringen föreslår i propositionen också en hårdare bedömning av studenter som inte tagit tillräckligt många poäng under en termin. Förslaget innebär en risk för att studenter som är väl motiverade för studier inte kommer att kunna slutföra dessa om de i något skede av sin utbildning inte uppnått tillräckliga studieresultat på grund av personliga förhållanden. Det är inte förslag som dessa som kommer att öka genomströmningen i den högre utbildningen.

Regeringen har efter kommitténs arbete också presenterat en höjning av studiemedel, fribelopp samt expeditions- och påminnelseavgifter. Men jag hade både trott och hoppats att det skulle bli mer än såhär uträttat för studenters ekonomiska trygghets skull.

Ministerns egen siffra ifrågasatt av ministern själv…

Etiketter: fackföreningar, lagstiftning, ohälsa, rehabilitering, remissvar, sjukförsäkring, sjukvård, tolkning

I går presenterade Fackförbundet ST en synnerligen allvarlig kritik mot det s.k. sista steget i rehabiliteringskedjan (det introduktionsprogram på Arbetsförmedlingen dit de utförsäkrade hänvisas). Kritiken utgick från en enkät gjord bland 3.500 ST-medlemmar anställda på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Bilden av vad ST-medlemmarna anser är mycket tydlig: “Reformen fungerar inte som det var tänkt och regeringen har grovt felbedömt vårdbehovet hos de långtidssjuka“, sammanfattar Annette Carnhede och Roger Syrén i sin DN-debattartikel.

Enligt ST:s enkät anser de tillfrågade medlemmarna att så många som 61 procent av de långtidssjukskrivna behöver medicinsk rehabilitering och vård. Regeringens bedömning när reformen sjösattes var, enligt fackförbundet ST, att bara 10 procent beräknades komma tillbaka till sjukförsäkringen (pga att de var allt för sjuka).

I gårdagens DN ifrågasatte Cristina Husmark Persson bland annat ST:s uppgift om att regeringen sagt att ca 10 procent av de utförsäkrade skulle behöva vård.

Detta är något märkligt, inte minst med tanke på att just denna siffra (10 %) faktiskt lång till grund för de beräkningar av återflödet till sjukförsäkringen som gjordes i det förslag som Cristina själv skickat ut på remiss (DS 2009:45).

I sitt remissvar på DS 2009:45 (s. 18) skrev exempelvis Försäkringskassan angående de ekonomiska konsekvenserna: “I arbetsgruppens promemoria framgår beräkningen att utbetalningarna av sjukpenning som en konsekvens av förslagen kommer öka med omkring 700, 900 och 1 000 miljoner kronor under åren 2010-2012. Dessa beräkningar utgår från ett antagande om att omkring 10 procent av berörda grupper kommer att komma tillbaka in i sjukförsäkringen.”

Visst kan man förstå att det ibland är lite väl svårt att hålla reda på alla siffror och beräkningar. Men innan en minister går ut och ifrågasätter uppgifter som andra för fram förväntar man sig ändå en viss faktakoll, åtminstone av vad man själv och det egna departementet tidigare sagt och gjort i frågan. Tyvärr är det inte första gången som socialförsäkringsministerns underlag brister.

Cristina Husmark Person har tidigare fört fram tvivelaktiga uppgifter rörande vad remissinstanser sagt och inte sagt och lanserat egna lagtolkningar som sedan ifrågasatts av Försäkringskassan. Det trista är att varje gång detta skett har vi fått en diskussion om det som egentligen är en bisak (d.v.s. om ministern minns eller tolkar rätt) och fokus har förskjutits från huvudsaken (d.v.s. hur sjukförsäkringen egentligen fungerar).

Jag tycker det vore synd om huvudfokus än en gång förskjöts från det som fackförbundet ST på ett utmärkt sätt formulerat och belagt i sin undersökning; nämligen att vi idag uppenbarligen har en sjukförsäkring som inte fungerar på det sätt som regeringen avsett och där enskilda människor med ohälsa ofta far illa på grund av orimliga och rättsosäkra regler. Låt oss nu diskutera detta!

Problemen i sjukförsäkringen bara fortsätter och fortsätter och…

Etiketter: adriana lender, arbetsförmedlingen, cristina husmark-pehrson, försäkringskassan, sjukförsäkring

Problemen med regeringens sjukförsäkring tycks aldrig ta slut. Varje vecka berättas om medborgare som råkat illa ut på grund av den s.k. rehabiliteringskedjan. En del Allianssympatisörer tvekar, på grund av regeringens sjukförsäkringspolitik, när det gäller om/hur de skall rösta i höstens val. Olika experter uttrycker, numera med jämna mellanrum, allvarlig kritik mot lagstiftningen på området.

Nyligen konstaterade exempelvis Försäkringskassans generaldirektör Adriana Lender (DN Debatt 9/2) att det finns fortsatta oklarheter, trots regeringens senaste förtydliganden, angående hur lagstiftningen ska tolkas. Det handlar bland annat om när det ska anses ”oskäligt” att hänvisa sjukskrivna till arbete och vem som är så ”allvarligt sjuk” att vederbörande har rätt till sjukpenning utan tidsgräns.

Lenders DN-debattartikel ledde till att t.o.m. Svenskt Näringsliv, som ändå var en av de mer positiva instanserna i en flod av i övrigt mycket kritiska remissinstanser när den nya lagen infördes, krävde att den nya luddiga sjukförsäkringen måste förtydligas.

Idag går också Fackförbundet ST ut med en synnerligen allvarlig kritik mot det s.k. sista steget i rehabiliteringskedjan (det introduktionsprogram på AF dit de utförsäkrade hänvisas). Man grundar sin kritik på en enkät gjord bland 3.500 medlemmar anställda på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Bilden är mycket tydlig.

“Reformen fungerar inte som det var tänkt och regeringen har grovt felbedömt vårdbehovet hos de långtidssjuka“, skriver Annette Carnhede och Roger Syrén idag på DN-debatt. Regelverket och Arbetsförmedlingens insatser är helt enkelt inte anpassade efter de sjukskrivnas behov, konstaterar artikelförfattarna.

Trots de stora problemen och störtfloden av invändningar mot regeringens sjukförsäkringspolitik tar socialförsäkriningsministern det kyligt. “Vänta och se, tids nog kommer nog också ni att inse att vi gjort rätt”, så kan ministerns svar till fackförbundet ST och andra kritiker sammanfattas (se dagens DN).

Problemet är bara att under tiden som Cristina och regeringen väntar så far många medborgare med ohälsa  väldigt illa. Den fråga som socialförsäkringsminisern borde ställa sig är nog snarare “har jag råd att avstå från att lyssna in kritiken?”

Vi blir fler och fler för varje dag som går som inser att det enda raka i sjukförsäkringsfrågan är att göra ett tillfälligt ”utförsäkrings-stopp” och samtidigt ordentligt se över de orimliga tidsgränserna. “Hellre rätt än snabbt” borde då devisen vara. Inte tvärtom…

Myter och felaktigheter fortsättar att frodas i sjukförsäkringsdebatten

Etiketter: arbetsförmedlingen, forskning, sjukförsäkring, sven-otto littorin, tco

“Majoriteten av de som nu lämnar sjukförsäkringen och går över och får den här introduktionen på Arbetsförmedlingen. De kommer faktiskt att få lite mer i plånboken än man hade när man var sjukskriven“, så sade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin strax före jul.

Nu visar det sig, efter en granskning av Försäkringskassan (FK) som Dagens Eko tagit del av, att så inte blev fallet: “Av de 11 500 personer som hittills har flyttats över till arbetsförmedlingen var det 73 procent, eller över 8 300 personer som fick lägre ersättning i januari, än de fick som sjukskrivna /…/ Visserligen är det flera tusen utbetalningar som fortfarande är preliminära, och många kommer att få högre ersättning nästa månad. Men redan nu står det ändå klart att arbetsmarknadsministerns påstående att en majoritet skulle få högre ersättning är felaktigt.”

FK:s granskning och det utfall man pekat på ligger helt i linje med slutsatserna i en TCO-rapport, som  presenterades strax före jul förra året. Då varnade vi just för att många av de som utförsäkras från sjukförsäkringen vid årsskiftet riskerar att få en lägre ersättningar när de skrivs in på introduktionsprogrammet hos Arbetsförmedlingen (läs mer och ladda ned aktuell TCO-rapport här).

Helt uppenbart har det den senaste tiden spridits en rad felaktigheter och myter i sjukförsäkringsdebatten. För inte så länge sedan skrev jag exempelvis ett blogginlägg om den seglivade myten “att svenskarna som är världens friskaste folk för några sedan också var det mest sjukfrånvarande folket.” En myt som även forskaren Björn Johnson punkterat i en debattartikel i Sydsvenskan.

När Björn Johnson och utredaren Jan Rydh nyligen debatterade med DN:s ledarskribent Hanne Kjöller krossades fler myter, inte minst gäller detta den av Kjöller omhuldade myten om att sjuk- och ohälsotalens ökning under 90-talet berodde på attitydförändring eller på att folk då började överutnyttja sjukförsäkringen. Nu ligger hela denna intressanta debatt ute på nätet. Du kan också läsa ett spänstigt referat från debatten i Sydsvenskan.

Det vore synnerligen välgörande för det demokratiska samtalet om fler initierade forskare “tog bladet från munnen” och gav sig in i den av myter impregnerade sjukförsäkringsdebatten.

Man kan bara önska att när det framtida sjukförsäkringssystemet utformas kommer större hänsyn än hittills att tas till forskning och beprövad erfarenhet. En politik som styrs av devisen “hellre snabbt än rätt“ håller inte i längden.

Bevittnar vi just nu en sjukförsäkringskrasch?

Etiketter: cristina husmark-pehrson, fredrik reinfeldt, rättsäkerhet, sjukförsäkring, utförsäkring

Den senaste tiden har jag fått ovanligt många samtal från oroliga medlemmar i TCO-förbunden. De talar om en oro inför framtiden på grund av att de utförsäkrats från sjukförsäkringen till följd av regeringens nya och hårdare regler (”rehabiliteringskedjan”).

Det handlar om den ensamstående sjuksköterskan Pia som är orolig för att hennes ohälsa leder till en kraschad ekonomi som går ut över hennes barn, eller om läraren Jan-Olof som “gått in i väggen” och nu blir utförsäkrad och skäms för sin psykiska diagnos så att han inte ens vågat berätta om den för släkt och grannar osv.

Bilden av en sjukförsäkring med stora problem bekräftas också av fackförbunden STs och SKTFs gemensamma telefonjour, som de senaste månaderna tagit emot många samtal från oroliga och ibland förtvivlade medlemmar som utförsäkrats från sjukförsäkringen. “Det har ju tidigare varit relativt ovanligt att det ringer gråtande medlemmar, men nu sker det ofta“, säger Helena Ivanoff, biträdande verksamhetschef på ST Direkt/SKTF Direkt till ST-Press.

Samtidigt ökar rättsfallen som rör indragen sjukpenning lavinartat. I slutet av förra året fördubblades de hos LO-TCO Rättsskydd: “Just nu är vi överhopade av ärenden som gäller indragen sjukpenning, och inströmningen fortsätter i hög takt även i år“, konstaterar Claes Jansson som är chef på enheten för försäkringsrätt på LO-TCO Rättsskydd i en intervju i LO-tidningen.

Även läkare fortsätter att slår larm om det orimliga regleverket. I dagens Östersunds-Posten rasar exempelvis företagsläkaren Kristina Ståhl mot statsminister Fredrik Reinfeldt och socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrson. I ett öppet brev till de två ansvariga ministrarna berättar hon om en av sina patienter (en kvinna i 65 års åldern) som står i operationskö, men som ändå utförsäkrats av Försäkringskassan på grund av rehabiliteringskedjan. “Som det är nu är sjukförsäkringssystemet ett hinder för rehabilitering”, säger Kristina Ståhl till ÖP.

Dessutom ser vi allt fler rapporter i lokal- och regionalpressen (dock ej i DN och SvD) där enskilda personer vittnar om hur de drabbats av rehabiliteringskedjan. Här är ett litet axplock från den senaste tiden:

• Det handlar om en 60-årig företagare med kronisk reumatism, som blivit utförsäkrad och riskerar att mista sitt företag (läs mer här).
• Det handlar om Annika, som har röntgenintyg på att hon har diskbråck, och läkarutlåtanden om att hon på sikt som mest kommer att klara att jobba halvtid, men som ändå blir utförsäkrad från sjukförsäkringen vid årsskiftet (läs mer här).
• Det handlar om Lars som lider av den neurologiska sjukdomen ME och nu är utförsäkrad och måste delta i Arbetsförmedlingens introduktionsprogram - trots att hans läkare säger att han absolut inte kan (läs mer här).

Förutom fackföreningarna har också arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv (SN) öppet gått ut och kritiserat det aktuella regelverket. Sofia Bergström, socialförsäkringsexpert vid SN, kräver att de luddiga sjukreglerna förtydligas. Hon lyfter exempelvis fram att när ”det gäller frågan om särskilda skäl för rätt till sjukpenning efter dag 180 påpekade flera remissinstanser, bland annat Svenskt Näringsliv, att regelverket var otydligt formulerat och att det skulle komma att krävas förtydliganden. Lagstiftaren lyssnade inte. De justeringar som gjordes medverkade till vissa förtydliganden, men uppenbarligen vet Försäkringskassan fortfarande inte riktigt hur lagstiftningen ska tolkas eller vad lagstiftaren önskar.”

TCO krävde strax före jul att regeringen snarast bör tillsätta en bred översynsdelegation för att ordentligt se över vad det är för regelverk som ska gälla, framförallt vid de olika tidsgränserna. Under översynstiden ska givetvis ingen utförsäkras från sjukförsäkringen på grund av de otydliga tidsgränser som ses över.

Det räcker inte längre med att försöka lappa och laga i ett lapptäcke som hela tiden spricker, så som regeringen exempelvis gjorde strax före julhelgen. Nu krävs istället att man vågar se sanningen i vitögat och gör något för att på allvar och långsiktigt komma rätta till med problemen i sjukförsäkringen.

Några irriterande frågor som just nu rör sig i mitt huvud är:

1. När skall Stockholmspressen (DN och SVD) skildra den sociala verklighet, som lokal- och regionalpressen just nu är i full färd med att berätta om? Är nyhetsredaktionenna vid våra två största borgerliga dagstidningar idag så politiskt styrda att de medvetet undviker att se det lokal- och regionalpressen ser?

2. När ska regeringen, med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen, se det som arbetsmarknadens parter (både fack och arbetsgivare) ser och bestämma sig för en ordentlig översyn av tidsgränsena i sjukförsäkringen?