Etiketter: löneskillnader, social rörlighet, svenska dagbladet
På dagens ledarsida i Svenska dagbladet jämför Per Gudmundson rockbandet broder Daniels spelningar för folköl och fickpengar med att ungdomar faktiskt kräver avtalsenliga löner för ett jobb de utför som anställda. Syftet är att propagera för att lägre löner ger fler jobb för oerfarna.
Nu är ju knappast höga löner som är det största problemet inom kultursektorn. Istället är ett stort problem för Teaterförbundets medlemmar att många arbetsgivare inte följer reglerna i de kollektivavtal som de själva skrivit under. Många medlemmar drar sig för att stå upp för sina rättigheter av rädsla att inte få några fler jobb. Ockå i andra sektorer förekommer missbruk och löner som man inte kan leva på.
Dessutom är det så att löneskillnader har en tendens att fastna. Det finns en mängd studier som tyder på att små inkomstskillnader ökar den social rörligheten , liksom att lika möjligheter till utbildning stärker möjligheterna till klassresor.
Att jobba för en folköl kanske frälser ett band men rimliga villkor i arbetslivet frälser fler.
Etiketter: klyftor, social rörlighet, välfärd
I en intressant ledare i Dagens Arena idag skriver Per Wirten om att minskade klyftor ger bättre fungerande samhällen. Det går att visa på område efter område. Brittiska The Equality Trust (se deras hemsida) har en lång rad underlag som visar att länder med stora klyftor på många områden presterar sämre än mindre rika länder med små sociala klyftor.
Det är t.ex. inte i länder som USA, där de stora klyftorna legitimeras med att alla ändå kan ta sig upp, som det är lättast att göra det. I själva verket är det lättast att göra en klassresa i välfärdsländer som Sverige, Norge, Finland och Danmark. Se diagram nedan.
OECD har i olika studier visat på samma utveckling, t.ex. i skrifterna “Growing Unequal” och i Employment Outlook 2006 när man i princip konstaterade att: de anglosaxiska, avreglerade lågskatteländerna förvisso kan prestera väl i ekonomiska termer, men till priset av väldigt stora sociala klyftor. Samtidigt som de nordiska välfärdsländerna presterar väl så bra i ekonomisk utveckling utan social aklyftor, men till priset av högre skatter. Chefsekonomen på fackförbundet Unionen, Daniel Lind, presenterade nyligen en spännande rapport är budskapet var detsamma - om det är någonstans den amerikanska drömmen lever är det i Sverige och Norden. (länk tillrapporten)
Stora sociala klyftor och undermåliga välfärdssystem går alltså inte ens att motivera med att de skulle ge bättre fungerande ekonomier.
Etiketter: högre utbildning, social rörlighet
Idag presenterade Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd en rapport om social rörlighet, författade av Daniel Lind. Rapporten når slutsatsen att den amerikanska drömmen är en realitet i de nordiska länderna, men i praktiken en mardröm på andra sidan Atlanten.
Orsakerna till den höga (låga) sociala rörligheten i Norden (USA) handlar om samhällets institutionella struktur – om i vilken utsträckning samhället tillåts kompensera för skillnader i uppväxtvillkor och familjeförhållanden, om utbildningssystemets struktur, om avkastningen på utbildning, om lönespridningen, om inkomstskillnaderna, om förekomsten av arbeten med låga löner, om graden av omfördelning.
Men många av de faktorer som gynnar den sociala rörligheten har under de senaste 10-15 åren hamnat under hårt tryck i Sverige. Vi befinner oss i en situation där vi fortfarande lyckas väl i ett internationellt perspektiv, men trenden är tydlig: de underliggande mekanismer som gynnar den sociala rörligheten håller på att försvagas.
Precis som lyfts fram i rapporten är en av de mekanismerna utbildningssystemet. Skolverkets rapport Vad händer med likvärdigheten i svensk skola? visar att skolsegregationen har ökat med tio procent sedan slutet av 1990-talet och tre bakomliggande faktorer lyfts fram för att förklaradetta: (1) friskolereformen, (2) kommunaliseringen och (3) ökad boendesegregation. Skolsegregationen kommer i sin tur att påverka likvärdigheten i skolan, jämlikheten och den sociala rörligheten.
OECD slår fast att dessa aspekter av utbildningssystemet motverkar jämlikhet och därmed social rörlighet:
- Tidig selektering av elever kan öka ojämlikheten
- Stora skillnader mellan skolor missgynnar svaga elever
- Intagning på betyg kan skapa skillnader mellan skolor och förstärka redan etablerade fördelar
- Fria skolval kan minska den sociala mångfalden
I dagens utbildningspolitiska debatt är frågan om alla gymnasieelever ska ges goda möligheter att skaffa sig behörighet till högskolan en viktig fråga för den framtida sociala rörligheten.
Markus Jäntti, Stockholms universitet, berättade vid seminariet där rapporten idag presenterades att familjebakgrundens inflytande över barnens framtid minskade med en tredjedel när Finland införde en enhetlig grundskola på 1960-talet. En rungande framgång för jämlikheten och den sociala rörligheten!
Kommer dagens utbildningspolitiska reformer att bli lika rungande framgångar? Nej, det är det ingen som tror.
Postat av Kristina Persdotter
Etiketter: social rörlighet, usa
En del ekonomer och politiker verkar tro på allvar att ett samhälle utvecklas bättre om lönerna pressas nedåt, om facken försvagas, om trygghetsssystemen urholkas och när människor tvingas ta första bästa jobb när de blir arbetslösa. I en artikel på Aftonbladets debattsida idag försöker jag visa att detta inte har varit en uthålligt framkomlig väg för USA, utan att det snarare verkar vara en återvändsgränd.
Bloggaren Ekonomisten tvivlar på den vetenskapliga grunden för mitt resonemang om den låga röligheten uppåt i USA jämfört med i USA. Jag nöjer med med tre citat och källor:
“International comparison showed USA and Britain had the lowest social mobility. Norway has the greatest social mobility, followed by Denmark, Sweden Finland and Canada, with Germany between the two extremes, but still much more mobile than the USA and Britain.” (Intergenerational Mobility in Europe and North America, Jo Blanden, Paul Gregg and Stephen Machin, April 2005)
“Although Americans still think of their land as a place of exceptional opportunity — in contrast to class-bound Europe — the evidence suggests otherwise” (David Wessel, The Wall Street Journal, May 13, 2005
“…Mobility is lower in the U.S. than in the U.K., where it is lower again compared to the Nordic countries”. Jäntti, Markus & Bratsberg,Bernt & Røed, Knut & Raaum, Oddbjørn & Naylor, Robin & Österbacka, Eva & Björklund, Anders & Eriksson, Tor, 2007. “American exceptionalism in a new light : A comparison of intergenerational earnings mobility in the Nordic countries, the United Kingdom and the United States,”
Etiketter: klassresor, social rörlighet, usa
De ekonomiska klyftorna i USA har ökat rekordsnabbt under de senaste åren. Enligt State of Working America har sedan 1989 runt 90 procent av inkomstökningen gått till de 10 procent som har de högsta inkomsterna. 1979 tjänade de högst betalda tio procenten lika mycket som de 34 procent som tjänade minst. 2006 tjänade de 10 procenten i topp lika mycket som de 50 procenten i botten.
Trots det vill McCain, enligt en sammanställning i Washington Post, sänka skatterna kraftigt för just den grupp som tjänare mest, medan Obamas skattesänkningar i högre grad riktas mot vanliga löntagare. Utgångspunkten för McCains förslag är att ännu större klyftor skulle vara bra för ekonomin och för vanliga amerikaner. Inte mycket talar för att han har rätt.
Det finns egentligen bara två sätt att klara av att förbättra sin ekonomiska ställning; antingen arbetar man fler timmar eller så ser man till att få bättre betalt för de timmar man arbetar. Låginkomstfamiljer i USA arbetar redan avsevärt fler timmar i veckan än i andra länder och deras låga utbildningsnivå gör det svårt att göra en klassresa. Resultatet blir att barn till amerikanska lågavlönade har en mycket större sannolikhet att själva bli fattiga.
Myten är att de stora ekonomiska klyftorna är bra för ekonomin, att det stimulerar människor med låga inkomster att arbeta hårdare för att kunna klättra uppåt på samhällsstegen. De flesta seriösa studier av den sociala rörligheten visar på en helt annan bild. I själva verket är den sociala rörligheten uppåt som störst i länder med små inkomstklyftor och stora välfärdssatsningar på skolan och utbildningssystemet. Lägst är rörligheten uppåt i USA och Storbritannien av de rikare länderna. Den amerikanska självbilden av att vara ” The land of opportunity” är inte bara seg, den är också fullständigt fel.
I Sverige har många av TCO-förbundens medlemmar gjort en klassresa. Utbildning har gjort det möjligt. Starka trygghetssystem har bidragit till att vi inte får fler klassresor nedåt. De nordiska länderna ligger i topp när det gäller både social rörlighet uppåt och när det gäller gemensamma välfärdsambitioner.
Det är värt att slå vakt om.
