En rapport från Försäkringskassan som bör ifrågasättas och granskas

Etiketter: försäkringskassan, förtroende, legitimitet, opartiskhet, sjukförsäkring, staten, statistik

I Dagens eko idag refereras en granskning som jag och forskaren Björn Johnson gjort av en rapport från Försäkringskassan (FK), som rör de ca 2000 utförsäkrade som valde att inte delta i Arbetsförmedlingens introduktionsprogram.

Mitt tidigare blogginlägg i frågan kan läsas här. Efter granskningen av rapporten kan man i korthet konstatera:

1. Rapportförfattaren, Magdalena Brasch, använder systematiskt så snäva mått, på social och ekonomiskt utsatthet, att storleken på den grupp som är utsatt blir mycket liten och bilden av hur gruppen som helhet har det blir orimligt “solskensartad”. Det socialbidragsmått som rapportförfattaren använder gäller exempelvis inte, som man kanske skulle tro, antalet eller andelen socialbidragstagare utan istället dem som haft socialbidrag som “huvudsaklig inkomst vid tillfället för undersökningen“. Detta är en väsentlig skillnad. Vi som forskat om socialbidrag och socialbidragsutveckling vet att det bland socialbidragstagarna är betydligt fler som har en annan huvudinkomst än själva socialbidraget, men som ändå tvingas dryga ut denna inkomst med socialbidrag för att klara sig. Dessutom kan man mycket väl tänka sig att det i undersökningsgruppen även finns personer som efter att de utförsäkrats levt på socialbidrag, men inte gjorde detta just vid undersökningstillfället. Trots att en del i undersökningsgruppen på goda grunder kan antas tillhöra just dessa två kategorier syns dessa personer alltså inte i FK:s socialbidragssiffror. Siffran på “ett par procent som varit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning” skulle naturligtvis bli betydligt högre om FK helt enkelt räknat med alla dem som blivit beviljade socialbidrag eller andelen socialbidragstagare, vilket dessutom inte borde ha varit särskilt svårt att genomföra. Varför detta inte skett och vad motivet till detta är berörs överhuvtaget inte i FK-rapporten.

2. Av ett diagram i rapporten (se sidan 8) framgår att där också finns andra viktiga kategorier som FK inte fört in i sitt socialbidragsmått, men som jag ändå anser det är viktigt att ta hänsyn till om gruppens sociala och ekonomiska utsatthet ska studeras. Där finns exempelvis de som uppgivit att de helt saknar inkomst, att de försörjs av anhörig eller att de lever på sparade medel. Det handlar här alltså om sådana personer som inte kunde försörja sig på sin egen inkomst. Vägs dessa grupper in, tillsammans med dem som vid undersökningstillfället hade socialbidrag som huvudsaklig inkomst, i ett samlat statistiskt mått hamnar vi på ca 12 procent av hela undersökningsgruppen (på totalt 1715 personer). Men detta räcker inte tyvärr…

3. Det är ca 15 procent av hela undersökningsgruppen som arbetar heltid (i rapporten talas om att det rör sig om ca 25 procent av de förvärvsarbetande). Resten (ca 75 procent av de förvärvsarbetande) arbetar på halv-/deltid eller till och med mindre än så. Ungefär 40 procent av hela gruppen hämtar varken sin ”huvudinkomst” från anställning eller från eget företag. Det är knappast en orimlig farhåga i dessa kristider att anta att även en del av dessa personer, som av hälsoskäl idag inte orkar arbeta heltid, så småningom kommer att tvingas ansluta sig till gruppen som inte kan försörja sig på sin egen inkomst eller tvingas ansöka om socialbidrag.

Dessutom noterar jag att Björn Johnson och andra pekat på allvarliga problem när man granskat FK-rapportens bortfall och urval. Johnson skriver så här om detta på sin egen blogg:  “SIFO har t.ex. redan från början valt bort de personer som inte haft något antecknat telefonnummer i Försäkringskassans rullor. Dessa utgjorde nästan 30 procent av gruppen! Här finns sannolikt ett antal personer som helt enkelt inte har råd att ha telefonabbonnemang. Hur många av dessa har försörjningsstöd? Det är omöjligt att säga. Bortfallsanalysen är på det hela taget undermålig, och omöjlig att dra några slutsatser av. Vad betyder det till exempel att över 120 personer av de knappt 800 i undersökningsgruppen “vägrat” att delta i undersökningen?”

Sammanfattningsvis anser jag att den rapport som Försäkringskassan presenterat i allt för hög utsträckning och systematiskt döljer det faktum att den grupp som studerats faktiskt är synnerligen socialt och ekonomiskt utsatt. Betydande delar av gruppen (åtminstone 12 procent) har redan idag en så låg inkomst att de inte kan leva på den, något som inte framgår av FK:s utvalda mått. Man kan på goda grunder dessutom anta att betydligt fler av dem som arbetar halv- eller deltid p.g.a. sin ohälsa lever på inkomster som ligger strax under eller strax över gränsen till existensminimum (det som gäller för att få socialbidrag/försörjningsstöd).

Att jag tvingats till relativt omfattande omräkningar och beräkningar för att synliggöra denna verklighet är naturligtvis problematiskt. Det är smärtsamt att tvingas konstatera att det faktiskt finns en systematik i den aktuella FK-rapporten, som gör att en viktig del av den situation som den studerande gruppen lever under konsekvent döljs.

Detta är allvarligt inte minst med tanke på att Försäkringskassan ju är en statlig myndighet som ska vara opartisk och på inget sätt systematiskt bör dölja den verklighet som gäller för dem som tvingas söka stöd hos myndigheten.

Efter att ha granskat den aktuella FK-rapporten har mitt förtroende för Försäkringskassans statistiker tyvärr fått sig en rejäl törn. I fortsättningen finns det därför all anledning att mer kritiskt granska det som FK:s statistiker för fram angående den nya sjukförsäkringen och dess effekter.

Bättre än väntat?…ja, men det beror ju på vad man förväntat sig…

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, försäkringskassan, ohälsa, sjukskrivna, statistik

“Mer än hälften av de utförsäkrade som inte anmälde sig hos arbetsförmedlingen arbetar och försörjer sig själva. Kanske kan den nya sjukförsäkringen bli ett flöte i stället för ett sänke för regeringen. Och för de sjukskrivna.”

Så inleder DN:s Hanne Kjöller en ledarartikel (14 maj) om vad som hänt den grupp på ca 2000 personer som vid årsskiftet utförsäkrades från sjukförsäkringen, men som av olika skäl valt att inte delta i det arbetsmarknadspolitiska introduktionsprogram som regeringen sjösatte strax före årsskiftet. Kjöller konstaterar dessutom att det bara är ett par procent i gruppen som “varit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning“.

Bakgrunden till de positiva tongångarna är det pressmeddelande som Försäkringskassan (FK) skickade ut med anledning av att man kartlagt vad som skett med denna grupp ca tre månander efter att de utförsäkrats (d.v.s. under perioden 8-26 mars i år).

Det var nog inte bara Hanne Kjöller som gladdes åt de positiva siffror som Försäkringskassan presenterade. Jag måste medge att också jag själv drog en suck av lättnad när jag hörde att så många i gruppen, trots mina och andras farhågor, tycktes ha klarat sig bra. Kjöllers och min reaktion är kanske inte heller är så märklig eftersom den ansvarige på Försäkringskassan, Magdalena Brasch, uttryckligen tolkade FK-siffrorna som en framgång för den nya sjukförsäkringspolitiken:

“Reformen har fungerat som avsett, de flesta vars dagar i sjukförsäkringen har tagit slut har övergått till insatser hos Arbetsförmedlingen. Det har funnits en naturlig oro för hur det gått för gruppen som inte skrev in sig hos Arbetsförmedlingen. Vi kan nu konstatera att huvuddelen i den här gruppen har både en sysselsättning och en inkomst. Det är också få som gått till försörjningsstöd”, säger Magdalena Brasch i pressmeddelandet.

Dessa positva tongångar gav mig lust och mod att ta del av hela FK-rapporten. Jag började naturligtivs med att titta lite närmare på socialbidragssiffrorna. Min inledande glädje över det positiva utfallet, som förespeglats i pressmeddelandet från FK, grumlades dock ganska snabbt när jag började granska de aktuella siffrorna närmare.

Det visade sig nämligen att en hel del av det som framställts som entydigt “positivt”, på goda statistiska och samhällsvetenskapliga grunder, både kunde diskuteras vidare och ifrågasättas:

1. När man granskar uppgifterna som rör socialbidragen (det ekonomiska biståndet) visar det sig lite oväntat att det mått som används inte gäller det totala antalet bidragstagare eller dem som mottagit socialbidrag, utan istället dem som haft socialbidrag som “huvudsaklig inkomst vid tillfället för undersökningen“. Detta är en väsentlig skillnad. Vi som forskat om socialbidrag och socialbidragsutveckling vet att det bland socialbidragstagarna är betydligt fler som har en annan huvudinkomst än själva socialbidraget, men som ändå tvingas dryga ut denna inkomst med socialbidrag för att klara sig. Dessutom kan man mycket väl tänka sig att det i undersökningsgruppen även finns personer som efter att de utförsäkrats levt på socialbidrag, men inte gjorde detta just vid undersökningstillfället. Trots att en del i undersökningsgruppen på goda grunder kan antas tillhöra just dessa två kategorier syns dessa personer alltså inte i FK:s socialbidragssiffror. Siffran på “ett par procent som varit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning” skulle naturligtvis bli betydligt högre om FK helt enkelt räknat med alla dem som blivit beviljade socialbidrag (d.v.s. andelen socialbidragstagare), vilket dessutom inte borde ha varit särskilt svårt att genomföra. Man kan istället fråga sig varför man i sin enkät valt att gå omvägen över måttet “huvudinkomst”? I FK-rapporten finner jag dock inte någon som helst rimlig motivering till valet av statistiskt mått.

2. Tittar man dessutom lite närmare på det aktuella diagramet (s. 8), där socialbidragssiffrorna redovisas, framgår att där också finns andra viktiga kategorier som man bör ta hänsyn till. Där finns exempelvis de som uppgivit att de helt saknar inkomst, att de försörjs av anhörig eller att de lever på sparade medel. Det handlar här alltså om sådana personer som inte kunde försörja sig på egen inkomst. När man ska försöka uppskatta gruppens ekonomiska och sociala status kan det tyckas vara rimligt att åtminstone väga in dessa grupper i någon form av mera samlat statistiskt mått. När detta görs hamnar vi på ca 12 procent av hela undersökningsgruppen (på totalt 1715 personer). Storleken på den socialt utsatta gruppen, som i mars 2010 inte klarade av att försörja sig på en egen inkomst, är plötsligt inte helt obetydligt. Det handlar inte längre om endast ”ett par procent“. Dessutom kan man nog på goda grunder anta att det till denna socialt och ekonomiskt utsatta grupp successivt kommer att ansluta sig allt fler personer ur undersökningsgruppen. En del av dem som tillhör undersökningsgruppen och redan idag uppbär socialbidrag, men inte syns i FK:s socialbidragssiffror, bör nog räknas hit. Men det slutar tyvärr inte där…

3. Ser man till den grupp som har inkomst från anställning eller eget företag  (totalt ca 60 procent av hela undersökningsgruppen) är det måttet ”huvudsaklig inkomst vid tillfället för undersökningen” som återigen används i FK-rapporten. Huruvida gruppen ökat eller minskat sitt totala arbetskraftsdeltagande exempelvis i form av antalet arbetade timmar, jämfört med när man uppbar ersättning från sjukförsäkringen, sägs däremot inget om i rapporten. Detta kan man möjligen gissa sig till “mellan raderna”, eftersom ca 33 procent av den aktuella gruppen uppges ha förvärvsarbetat på deltid innan de utförsäkrades. Däremot framgår att 64-65 procent av dem som förvärvsarbetade vid undersökningstillfället tvingats gå ned i arbetstid pga ohälsa, jämfört med hur det var innan de gick in i sjukförsäkringen. Av hela undersökningsgruppen på 1715 st. personer är det endast ca 15 procent som arbetar på heltid, resten (ca 75 procent av de förvärvsarbetande) arbetar på halv-/deltid eller till och med mindre än så. Ungefär 40 procent av hela gruppen har sin huvudinkomst varken från anställning eller från eget företag. Det är knappast en orimlig farhåga i dessa lågkonjunkturtider att anta att även en del av dessa personer, som av hälsoskäl idag inte orkar arbeta heltid, så småningom kommer att tvingas ansluta sig till gruppen som inte kan försörja sig på sin egen inkomst.

Den samlade bild som växer fram när man granskar siffrorna i FK-rapporten skiljer sig alltså en hel del från den “positiva bild” som Försäkringskassan själv, via sitt pressmeddelande, nyligen lanserade i massmedia.

Så Hanne Kjöller liksom som jag själv gör nog klokt i att inte, i alla fall inte ännu, dra den där sucken av lättnad. Åtminstone bör vi vänta med att ropa “hej” när det gäller den sociala och ekonomiska situationen och framtiden för den grupp utförsäkrade som vid årsskiftet valde att inte gå med i Arbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska introduktionsprogram.

Istället framstår de slutord som rapportförfattaren själv formulerat som desto mer angelägna: “Detta är en första uppföljning och det är angeläget att kontinuerligt följa upp denna grupp.”

När dessa uppföljande rapporter, om den aktuella gruppen, tas fram hoppas jag att Försäkringskassan väljer att satsa lite mer “krut” på att utveckla sina analysmetoder och sina statistiska mått. Ska Försäkringskassan i framtiden kunna betraktas med respekt, som opartisk och trovärdig myndighet, är nog detta viktigare än att ytterligare utveckla förmågan att formulera flyhänta pressmeddelanden.

Om ändå ungdomsarbetslösheten kunde falla lika snabbt som myterna om den

Etiketter: arbetsförmedlingen, LAS, statistik, turordningsregler, ungdomsarbetslöshet

Att med darr på stämman konstatera att “var fjärde ung svensk är arbetslös” har blivit comme-il-faut bland politiker, krönikörer och andra debattörer det senaste halvåret. Alla med minsta kunskap om arbetsmarknadsstatistikens utformning har dock vetat att så inte var fallet. På dagens DN Debatt skriver Arbetsförmedlingens GD och analyschef att sättet som arbetslösheten mäts på, där många studerande räknas som arbetslösa, ger en missvisande bild och riskerar att dölja de ungdomar som har verkligt stora problem på arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlingen har rätt. Det råder inget tiviel om att ungas arbetslöshet är ett stort samhällsproblem, och att Sverige brottas med en högre relativ ungdomsarbetslöshet många andra jämförbara länder. Men det sätt på vilket statistiken är utformad riskerar att leda till felaktiga slutsatser om ungdomsarbetslöshetens orsaker och därmed om vilka insatser som bör göras för att bekämpa den.

Ett annat problem har varit mytbildningen om ungdomsarbetslöshetens orsaker. Ett otal debattörer, men även många forskare, har hävdat att turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd (LAS) leder till hög ungdomsarbetslöshet. Det kan låta logiskt att en regel som säger att den som är sist anställd är den som först får lämna sitt jobb vid arbetsbrist skulle leda till hög ungdomsarbetslöshet. Med hjälp av statistik från Statistiska centralbyrån har vi från TCO dock lyckats visa att detta är en myt. Våra beräkningar visar att bara 2,5 procent av de arbetslösa ungdomarna var utan jobb på grund av personal- eller driftsinskränkningar, dvs situationer där turordningsreglerna kunde ha aktualiserats.

Igår publicerade Aftonbladet en debattartikel av Roger Mörtvik och mig där vi förutom ovanstående även visade att de ungdomar som blivit uppsagda från en tillsvidareanställning snabb lämnar arbetslöshet. Arbetsförmedlingens är i sin artikel inne på samma spår.

Man kunde bara önska att ungdomsarbetslösheten föll lika snabbt som myterna om den.

Utanförskapsbegreppet i utförsbacken…

Etiketter: anders borg, arbetsmarknad, ekonomi, statistik, utanförskap

Tidigare har den vetenskapliga expertisen, med professor Bertil Holmlund i spetsen, sågat Alliansregeringens utanförskapsbegrepp.

Holmlund menar exempelvis att regeringens sätt att “beskriva all frånvaro från arbete som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemen som utanförskap gränsar till missbruk av modersmålet.”

Nu går också Riksrevisionen, som har till uppdrag att granska den statliga verksamheten, ut och kritiserar regeringens användning av begreppet. Man säger bland annat att “begreppet utanförskap är svårt att styra efter och följa upp, eftersom det inte är tydligt definierat.”

Saknas snart bara att Kungen går ut och uttrycker sin tveksamhet till att använda det omöjliga utanförskapsbegreppet.

Ska man ändå försöka se saken från den allvarliga sidan är det naturligtvis problematiskt att finansministern tidigare sagt att han avser att ålägga SCB att ta fram ny statistik över “utanförskapet”. 

Om de statistikproducerande myndigheterna åläggs att ta fram statistik enbart för att bygga under ett ensidigt partipolitiskt perspektiv, som dessutom på goda grunder kraftigt är ifrågasatt, finns det anledning att vara allvarligt bekymrad.

Denna typ av partipolitisk toppstyrning av den opartiska statistikproduktionen har vi hittills inte varit särskilt vana vid.