Högre lön med privatisering?

Etiketter: kvinnolöner, löneutveckling, privatisering, svenskt näringsliv

Svenskt Näringsliv har publicerat en ny studie med titeln “Övergång till privat drift inom offentlig sektor”. Studien visar att anställda som arbetar på verksamheter som privatiserats har haft en signifikant högre löneutveckling än de som förblivit i offentlig sektor. Den sammanlagda löneökningen över ett par år tycks ha varit 5-7 procent högre för de privatiserade.

Resultatet är inte direkt förvånande. Allmänt kan kan förvänta sig att löneutvecklingen hålls tillbaka i branscher som domineras av en stor arbetsgivare. I första hand tycks det vara frågan om en initial löneuppgång de första åren. Skillnaden mellan de som varit privatiserade för 3, 6 eller 9 år tycks vara försumbar.

Studien reser dock vissa frågor. Figur 2 antyder att det i första hand är högavlönade män som fått en bättre löneutveckling. Skillnaden för kvinnor tycks ha varit begränsad. Den statistiska beräkning som var avsedd att belysa detta (Tabell 2, regression 4) är dock mycket svårtolkad. Såvida författaren inte har placerat decimaltecknet fel, påvisas plötsligt inga signifikanta effekter alls av privatisering. (Detta eftersom den redovisade koefficienten 0,010 är mindre än standardfelet 0,029 och därför inte, såsom sägs i texten, är signifikant.)

Svenskt Näringsliv duckar också för två besvärliga selektionsproblem i denna typ av studier. Det är troligen inte en genomsnittlig verksamhet som privatiseras eller en genomsnittlig anställd som väljer / väljs ut att följa med vid en privatisering. Kanske är det särskilt lönsamma verksamheter, eller sådana med stor utvecklingspotential som privatiseras? Kanske väljer offentliganställda med en god position/lön/trivsel på sitt gamla arbete att i högre grad stanna kvar i offentlig verksamhet än sådana som är missnöjda med sin situation?

Man hade också velat se den genomsnittliga lönenivån för privat och offentlig verksamhet i dessa branscher. Det vore ju intressant att veta om de privatanställda kommit ifatt de offentliganställda eller sprungit ifrån dem. Svenskt Näringsliv har ju uppenbarligen tillgång till dessa grunddata. Det faktum att man valt att inte redovisa detta talar nog sitt tydliga språk.

Ett “verkligt utanförskap” biter sig fast

Etiketter: arbetsgivare, arbetsmarknad, socialbidrag, superarbetskraft, svenskt näringsliv, tco, utanförskap, välfärd

Även i lågkonjunktur har företagen behov av att rekrytera ny personal. Anställda slutar, säger upp sig eller går i pension också när det är ekonomisk kris. Under krisåret 2010 har, enligt en nyligen publicerad rapport som Svenskt Näringsliv (SN) tagit fram, ungefär hälften av företagen försökt rekrytera nya medarbetare.

Det mest intressanta med SN-rapporten är att företagen uppger att det är ungefär lika svårt att rekrytera nu i år, med en exceptionellt hög arbetslöshet, som det var 2007 då vi hade en “brinnande högkonjunktur”. Vid båda tidpunkterna misslyckas ungefär vart femte rekryteringsförsök.

Det finns helt uppenbart något strukturellt i vårt samhälle som gör att utbud och efterfrågan på arbetsmarkanden inte riktigt matchar varandra. När vi analyserar värför det ser ut som det gör finns det naturligtvis skiljelinjer mellan Svenskt Näringslivs och TCO:s perspektiv och utgångspunkter.

Men jag tror ändå det blir svårt att förstå de många misslyckade rekryteringsförsöken om man inte väger in det som brukar kallas för den strukturella arbetslösheten, d.v.s. den arbetslöshet som existerar oberoende av konjunkturläge. Hit räknar man exempelvis en del av dem som av regeringen brukar kategoriseras som tillhörande det s.k. utanförskapet. Det handlar då exempelvis om dem som har arbetsmarkandsproblem på grund av lång ohälsohistora, långtidsarbetslöshet eller långvarigt socialbidragsberoende.

Efter de senaste lågkonjukturerna har allt fler hamnat utanför för att sedan, under högkonjunkturen, inte hinna få in sin fot på arbetsmarkanden innan konjunkturen på nytt vänt nedåt. Man skulle kunna tala om en ökning av ett ”verkligt utanförskap”, för att skilja denna grupp från alla benbrott, influensasjuka och studenter m.fl. som också ingår i regeringens betydligt “fluffigare” utanförskapsbegrepp.

Vad Svenskt Näringsliv nu pekar på i sin rapport överensstämmer väl med den bild som TCO tidigare visat på i rapportserien Jakten på Superarbetskraften. Den nu rådande utbudsfixerade politiken, med bland annat lägre ersättningar och hårdare villkor i trygghetsförsäkringarna, har uppenbarligen inte varit särskilt framgångsrik. Den har inte lyckats minska det antal personer som står längst bort från den reguljära arbetsmarkanden eller att bättre matcha arbetskraftsutbudet med efterfrågan på arbetskraft. Arbetsgivarna tycks ofta efterfråga en annan typ av arbetskraft än den som faktiskt finns.

Just nu är vi dessutom inne i en formlig bidragsexplosion där allt fler människor mitt i lågkonjunkturen, bland annat på grund av stramare villkor i trygghetsförsäkringarna, tvingas söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag) för att klara sig.

Här har vi en av framtidens största mänskliga och samhällsekonomiska utmaningar. Lyckas vi inte bygga broar tillbaks till arbete för denna växande grupp människor då spelar det nästan ingen roll hur mycket vi exempelvis höjer pensionsåldern med. Vi kommer ändå inte att lyckas finansiera en utbyggd framtida välfärdssektor.

En sak blir allt tydligare: de gamla och beprövade lösningarna biter inte på problemet. Vi måste våga tänka nytt!

Ska vi klara av denna jättelika framtidsutmaning måste vi på olika sätt skapa en mer välkomnande och rymlig arbetsmarknad, där människors vilja till arbete tas tillvara på ett bättre sätt. En arbetsmarknad som bejakar den potential och variation av funktions- och arbetsförmågor som faktiskt finns hos befolkningen.

Det handlar om en arbetsmarknad som samtidigt är så konkurrenskraftig, dynamisk och kunskapsintensiv att vi har råd att finansiera den goda vården, skolan och omsorgen; det som lägger grunden för det vi kallar för livskvalitet och som också avgör morgondagens konkurrenskraft. Se där en utmaning som TCO och andra, utifrån olika utgångspunkter och perspektiv, nu mer fördjupat måste synliggöra och analysera.

Debatten om ungdomsarbetslösheten fortsätter

Etiketter: anställningsskydd, LAS, Per Skedinger, svenskt näringsliv, tidsbegränsad anställning, ungdomsarbetslöshet, visstidsarbete

I dagens SvD ges Per Skedinger från Institutet för Näringslivsforskning en slutreplik i vår debatt om anställningsskyddets betydelse för den höga svenska ungdomsarbetslösheten.

Som jag skrev i min bloggkommentar till Skedingers förra artikel var anledningen till att vi inte tog med hans femton år gamla forskning i rapporten att det i en kort rapport var nödvändigt att göra en avgränsning. Vi koncentrerade oss därför på studier från de senaste tio åren, vilka speglar det aktuella forskningsläget. Syftet var inte att undanhålla läsarna forskningsresultat.

Bloggar och debattsidor är egentligen fel forum för en så komplex fråga som forskningsläget vad gäller anställningsskyddets påverkan på ungdomsarbetslösheten. Det jag kan göra är att uppmana de intresserade att själva läsa de relevanta avsnitten i såväl TCO:s rapport om anställningsskyddets betydelse för ungdomsarbetslösheten som Skedingers bok i ämnet. En sak som vi uppenbart är överens om är de många fallgropar som studier av sambandet mellan arbetsrätt och anställningsskydd innehåller.

Som arbetsrättsjurist med specialisering på komparativ rätt vill jag särskilt peka på det svajiga i de index över anställningsskyddet som ligger till grund för majoriteten av studierna. OECD publicerade så sent som förra året en ny version av sitt index, där de försökt ta hänsyn till en del av de invändningar som rests mot tidigare index. En konsekvens av de nya beräkningarna är att Sverige nu rankas som det tionde mest liberala av de 30 undersökta länderna. Med OECD:s sätt att räkna är Sverige inte ett land med en strikt arbetsrätt.

Oavsett om man anser att forskningen visat att det finns ett samband mellan anställningsskydd och ungdomsarbetslöshet i Sverige eller inte, gäller det att inte glömma bort huvudfrågan. Tillhör anställningsskyddet de viktigaste förklaringarna till den höga svenska ungdomsarbetslösheten? Eller finns det andra områden som är viktigare och därför bör hamna i fokus för insatser mot ungdomsarbetslösheten?

Skedingers studie från 1995 visade på ett visst samband mellan arbetslösheten bland 16-19-åringar och ett strikt anställningsskydd. För 20-24-åringarna fanns inget sådant samband. Mot det ska ställas de tydliga forskningsresultat som finns vad gäller utbildningens betydelse för unga människors möjligheter på arbetsmarknaden (även efter fyllda 20 år). Rapporten Ungdomsarbetslösheten och folkhögskolorna skriven av Jonas Olofsson innehåller en redogörelse för forskningen på detta område.

Ungdomsarbetslösheten - Svar till Svenskt näringslivs forskare

Etiketter: institutet för näringslivsforskning, LAS, Per Skedinger, svenskt näringsliv, tidsbegränsad anställning, ungdomsarbetslöshet, visstidsarbete

I fredags, den 26/2, publicerade SvD en debattartikel av Per Skedinger där han anklagade TCO och undertecknad för “tendensiösa tolkningar och grova faktafel” då vi, i en rapport och flera debattartiklar, visat att anställningsskyddet inte kan förklara den höga svenska ungdomsarbetslösheten.

Ett svar har publicerats i SvD, med den rättvisande rubriken Utbildning är lösningen för arbetslösa unga. Det finns dock anledning att utveckla vissa resonemang på ett sätt som det inte går att göra i en kort debattsidereplik.

Skedinger motiverar sina anklagelser med att vi i rapporten inte nämner en studie han själv publicerade 1995 samt den kommentar till samma studie som Bertil Holmlund skrev i samma veva. I en kort rapport är det givetvis inte möjligt att redogöra för alla studier som finns på området. Vi koncentrerade oss därför på studier från de senaste tio åren, vilka speglar det aktuella forskningsläget. Som utgångspunkt tog vi den uppräkning av forskning som sägs bevisa sambandet mellan strikt anställningsskydd och hög ungdomsarbetslöshet som Skedinger själv gör i en artikel i Ekonomisk Debatt 7/2008.

Skedingers och Holmlunds artiklar, vilka både publicerades 1995, valdes bort därför att de hade mer än ett och halvt decennium på nacken. Läser man artiklarna kan man dessutom konstatera att de knappast ger grund för att en försämring av anställningsskyddet skulle vara något effektivt medel mot den höga svenska ungdomsarbetslösheten.

Såväl Skedingers studie som Holmlunds kommentar bygger på en jämförelse mellan olika tidsperioder då Skedinger menar att Sverige har haft ett mer strikt respektive ett mindre strikt anställningsskydd. Skedingers slutsats var att den relativa ungdomsarbetslösheten (men bara bland tonåringar, inte bland unga över 20 år) var lägre under den period då anställningsskyddet var mindre strikt. Artikeln utmynnade i en rekommendation till beslutsfattarna var därför att utöka möjligheterna till tidsbegränsade anställningar.

Det som gör att studien saknar relevans för den aktuella debatten är att beslutsfattarna gjorde just det. 2000-talets första decennium har sett en betydande avreglering av reglerna för tidsbegränsade anställningar (utöver den flexibilitet som redan låg i möjligheten att i kollektivavtal komma överens om andra regler). Anställningsskyddet är idag betydligt mer flexibelt vad gäller tidsbegränsade anställningar än under den senaste period som i Skedingers studie får symbolisera en period av mindre strikt anställningsskydd (1982-1992). T ex så behövde arbetsgivare då motivera varför en anställning skulle vara tidsbegränsad (arbetstopp, projekt, vikariat) något de inte behöver idag. Trots det har den relativa ungdomsarbetslösheten skjutit i höjden. Den medicin som Skedinger skrev ut 1995 har prövats, men utan att patienten blev bättre.

Skedinger gillar heller inte att vi i vår rapport påpekar det tämligen självklara att det faktum att en eller flera studier visar att det går att hitta ett samband mellan till exempel ett starkt anställningsskydd och en hög ungdomsarbetslöshet inte innebär att detta samband gäller för varje enskilt studerat land.

Sammantaget är bevisen för att det svenska anställningsskyddets utformning skulle vara en viktig förklaring till den höga svenska arbetslösheten så svaga att förklaringarna, liksom lösningarna, måste sökas på annat håll. TCO har, i rapporter och i vårt fempunktsprogram mot ungdomsarbetslösheten påpekat vikten av utbildning och ett bättre samarbete mellan skola och arbetsliv för att göra ungdomar attraktiva på arbetsmarknaden. För den som saknar gymnasieutbildning är varken slopat anställningsskydd eller sänkta ungdomslöner en lösning.

Avslutningsvis måste även några ord sägas om den organisation som Per Skedinger företräder, Institutet för näringslivsforskning. SvD ger Skedinger titeln “forskare” utan att någonstans nämna att hans arbetsgivare är en organisation vars huvudman är Svenskt näringsliv.  Såväl Urban Bäckström som Signhild Arnegård Hansen sitter i styrelsen. Per Skedinger är i lika hög grad en företrädare för ett partsintresse som författaren till dessa rader. Institutet för näringslivsforskning lika fristående från Svenskt näringsliv som semesteranläggningen Riva del Sole är från fackföreningsrörelsen.

Jag håller med Svenskt Näringsliv!

Etiketter: adriana lender, översyn, rättsäkerhet, sjukförsäkring, svenskt näringsliv, utförsäkring

Idag kommenterar Svenskt Näringslivs socialförsäkringsexpert situationen i sjukförsäkringen. Under rubriken “Dags att förtydliga luddig sjukförsäkring“ tecknar Sofia Bergström bilden av en sjukförsäkring som är i stort behov av förtydliganden.

Sofia Bergström skriver:

“Det är lagstiftarens privilegium att formulera lagstiftningen på sådant sätt att önskat resultat uppnås. Då det gäller frågan om särskilda skäl för rätt till sjukpenning efter dag 180 påpekade flera remissinstanser, bland annat Svenskt Näringsliv, att regelverket var otydligt formulerat och att det skulle komma att krävas förtydliganden.

Lagstiftaren lyssnade inte. De justeringar som gjordes medverkade till vissa förtydliganden, men uppenbarligen vet Försäkringskassan fortfarande inte riktigt hur lagstiftningen ska tolkas eller vad lagstiftaren önskar.

Sjukförsäkringens tydliga tidpunkter för prövning av arbetsförmågan förutsätter att det finns tydliga kriterier för hur olika funktioner hos en individ ska bedömas. I frånvaron av detta kommer bedömningen i stor utsträckning att uppfattas som godtycklig och slumpartad och Försäkringskassan kommer att kritiseras för bristande tillämpning.”

Jag kan inget annat än hålla med. Sofia Bergström ringar in ett av de stora problemen i dagens sjukförsäkring, nämligen de otydliga reglerna rörande de olika tidsgränserna (framförallt den efter 180 dagars sjukskrivning). Den luddighet som nu gäller har TCO, liksom en rad andra remissinstanser, länge kritiserat. Jag och Sofia tycks alltså, i mycket, vara överens om verklighetsbeskrivningen (kartan).

Att vi sedan drar olika slutsatser av situationen och vad som bör göras är en annan sak. Men den verklighet som vi och andra ser kräver helt klart politiska åtgärder från regeringen.

TCO krävde strax före jul att regeringen snarast bör tillsätta en bred översynsdelegation för att ordentligt se över vad det är för regelverk som ska gälla, framförallt vid de olika tidsgränserna. Under översynstiden ska givetvis ingen utförsäkras från sjukförsäkringen på grund av de otydliga tidsgränser som ses över.

Adriana Lender, de Försäkringskasseanställda och de försäkrade förtjänar tydligare besked från de politiskt ansvariga! Därom tycks jag och Svenskt Näringsliv vara överens.

Önskelistor och argument

Etiketter: jul, LAS, svenskt näringsliv, turordningsregler, ungdomsarbetslöshet

Julen är önskelistornas högtid. Men det är inte bara barn som har önskelistor. Alla intresseorganisationer med självaktning sitter med mer eller mindre explicita listor på förändringar och reformer man skulle vilja se genomförda.

Intresseorganisationernas önskelistor är en blandning av gammalt och nytt, långsiktigt och kortsiktigt, tidlösa och mer aktuella önskningar. Exempel från TCO:s lista är ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen mellan kvinnor och män, höjt tak i a-kassan, en väl fungerande sjukförsäkring och respekt för mänskliga och fackliga rättigheter.

En fara med önskelistorna är att det är lätt hänt att man använder varje argument man kan komma på för att övertyga den allmänna opinionen eller politikerna om att ens önskan måste uppfyllas - även de dåliga. Alltför långsökta argument - där kopplingen mellan den reform man vill ha genomförd och det aktuella samhällsproblem man hävdar att den ska lösa är svag - gör att man förlorar i trovärdighet.  

Högt upp på organisationen Svenskt Näringslivs önskelista står denna jul, liksom många föregående jular, förändringar i arbetsrätten. Särskilt i anställningsskyddet och hemskt gärna i turordningsreglerna. Det argument som  används just i år är den höga svenska ungdomsarbetslösheten. Problemet är argumentet tillhör den ovan beskrivna kategorin: de långsökta.

Som vi från TCO har visat så kan en försvinnande liten del av ungdomsarbetslösheten skyllas på LAS. Detta har retat upp Svenskt Näringsliv vilket bland annat har tagits sig uttryck bland annat i debattartiklar i Aftonbladet, på vilka vi givetvis svarat.

I januari kommer vi att presentera en ny rapport om anställningsskyddet och ungdomsarbetslösheten där vi bland annat går igenom hur reglerna ser ut och vad forskningen egentligen säger om det svenska anställningsskyddets effekter på den svenska ungdomsarbetslösheten.

Svenskt Näringsliv tror att ungdomsarbetslösheten beror på LAS. Om de ändå ska önsketänka kan de väl tro på tomten också.

En fotnot full med sanning - Svensk arbetsrätt bland de mest liberala

Etiketter: arbetsrätt, budget, finansplanen, företagarna, oecd, svenskt näringsliv

I en faktaruta i finansplanen avhandlar regeringen frågan varför arbetslösheten tenderar att bita sig fast, så kallad persistens. Rutan innehåller inget som man inte hört förr. Det avslutande avsnittet om anställningsskyddet känns även det aningen nattståndet - fram till sista meningen som avlutas med en fotnot:
“4) En OECD rapport (OECD, DELSA/ELSA/WP5(2009)3, Employment Protection: Legislation and Beyond) visar en delvis ny bild av arbetsrätten i Sverige. Sverige tillhör de länder som genomfört störst förändringar (tillsammans med Portugal), och har tillsammans med de anglosaxiska länderna och Danmark, den mest liberala arbetsrätten (plats nr 9 av 31 jämförda länder). Sverige har dessutom underlättat mest för små-företagare (Sverige har den 4:e mest flexibla arbetsrätten för små och medelstora företag inom hela OECD-området). ”

Vi tar det igen:
1. Sverige är tillsammans med Portugal det land som genomfört de största förändringarna av arbetsrätten.
2.  Sverige har tillsammans med de anglosaxiska länderna och Danmark den mest liberala arbetsrätten.
3. Sverige har underlättat mest för småföretagare.
4. Sverige har den 4:e mest flexibla arbetsrätten för små och medelstora företag inom hela OECD-området.

Resultaten som sådana är inte särskilt förvånande. Alla som har bemödat sig att lära sig lite om hur arbetsmarknaden regleras i andra länder har länge vetat att det förhåller sig så. Det förvånande är snarare att detta inte gett större avtryck i den svenska debatten.

Förvisso är det bara en fotnot i Finansplanen. Men förhoppningsvis ger det anledning för Svenskt näringsliv, Företagarna och de politiker som fått för sig att ett försämrat anställningsskydd är patentlösningen på arbetslösheten.  Rapporten från OECD är väl värd att läsa. Sen kan vi börja diskutera arbetslösheten verkliga orsaker och verksamma motåtgärder.

Ungdomsarbetslöshet i fokus i Almedalen

Etiketter: arbetslöshet, svenskt näringsliv, ungdomsarbetslöshet, utbildning

Så är Almedalsveckan slut för i år. Ungdomsarbetslösheten stod i fokus på en mängd seminarier och tal.

Svenskt Näringsliv var först ut under veckan med att presentera vad som krävs för att minska arbetslösheten bland unga: borttagande av turordningsreglerna, minskat anställningsskydd, sänkta lönerna för unga, förändrat utbildningssystem, sänkta skatter och aldrig ett införande av förmögenhetsskatt. Det vill säga ungefär de politiska åtgärder som Svenskt Näringsliv brukar föra fram för att lösa även andra samhälleliga problem.

Jan Björklund presenterade lite senare i veckan enligt sig själv ett kontroversiellt förslag med lärlingar och lärlingslöner för att minska ungdomsarbetslösheten. Själva sakfrågan mottogs inte som kontroversiell och finns redan i ett antal avtal mellan arbetsmarknadens parter, däribland för byggnadsarbetare och elektriker. Det viktiga är att beslut om anställning som lärling och en lärlingslön ska beslutas av arbetsmarknadens parter och en lärlingsanställning ska innehålla ett stort utbildningsinslag av icke-företagsspecifika kunskaper. Lärlingar ska bara finnas där upplärningsstiden är lång och där lärlingen lär sig sådant som kommer till nytta i anställning hos en annan arbetsgivare.

Arbetslösheten bland unga (15-24 år) är oroande hög, enligt officiell statistik 24 procent under första kvartalet i år. Men det är viktigt att inte se till denna siffra utan att se till vilka individer som är arbetslösa och vad de kan behöva för att gå från arbetslöshet till sysselssättning. För det första är arbetslösheten bland gruppen 15-19 år 36 procent medan den i åldersgruppen 20-24 år är 19 procent. Unga mellan 15 och 19 år ska studera för utan en komplett gymnasieutbildning klarar man sig mycket dåligt på dagens arbetmarknad. Om skolungdomar söker men inte får ett extrajobb är det problematiskt men det är ett annat och inte lika graverande problem som om en ung person som gått ut gymnasieskolan inte finner jobb. Av dem mellan 20 och 24 år som är arbetslösa är 25 procent heltidsstuderande. Det ger att 14 procent av dem mellan 20 och 24 år är arbetslösa och inte heltidsstuderande. Det är fortfarande alarmerande många personer. 

Finanspolitiska rådets rapport visar att den höga ungdomsarbetslösheten är ett resultat av ett mycket stort antal väldigt korta arbetslöshetsperioder. Fler övergångar från studier till arbete och mellan korta arbeten förklarar därmed en stor del av den höga arbetslösheten. Men det finns också unga som är arbetslösa under längre tid. De unga som inte har genomgått gymnasiet eller invandrat sent till Sverige har en klart ökad risk att vara långtidsarbetslös som ung.

För att minska arbetslösheten bland unga sänkte regeringen år 2007 arbetsgivaravgifterna för unga. Denna reform har fått hård kritik från Riksrevisionen för att ha höga dödviktseffekter, ha skapat få jobb och varje skapat jobb beräknas därmed ha kostat 900 000 kr. Dessa skattemedel kan användas effektivare.  Den viktigaste åtgärden för att minska arbetslösheten bland unga är att se till att alla unga har en fullständig gymnasieutbildning. Det behövs ett kunskapslyft för unga! De unga som inte klarade målen i skolan efter nedskräningarna i skolan under den förra ekonomiska krisen.

De kortare arbetslöshetstiderna kan minska genom en smidigare övergång mellan studier och arbete. Gymnasie- och högskoleutbildning bör ge elever och studenter möjlighet till praktik och därmed både kontakter och arbetslivserfarenhet. Ungas möjlighet till arbetslivserfarenhet behöver också stärkas däribland genom att alla unga bör ges möjlighet till sommarjobb och arbetsmarknadspolitiken riktad mot unga bör innehålla jobbpraktik.

Utbildningsministern gör ett bra jobb

Etiketter: svenskt näringsliv, utbildning

Svenskt näringsliv bjöd igår in till ett seminarium om vilka kunskaper och färdigheter som behövs i det 20:e århundradet och därmed vad skolan bör lära eleverna. Charles Fadel från Partnership of 21st Century skills var där och talade för att skolan i större utsträckning måste fokusera på kreativitet, innovation, kritiskt tänkande, problemlösning, kommunikation och samarbete. Inte med det sagt att ämneskunskaper inte är viktiga men att lärandet bör ske tematiskt och att elever bör få djupdyka och inte bara skaffa sig en överblick. Den svenska skolan har rört sig i denna riktning de senaste decennierna med en backlash under de senaste åren. Charles Fadel har sett liknande backlashes i andra länder och var inte förvånad men tryckte på att det är dags att ta sig vidare från det dåliga rykte som problembaserat lärande fått i vissa länder. Nästa föreläsare för dagen, framtidsanalytikern Troed Troedsson, verkade känna ett behov av att försvara den svenska utbildningsministern: Björklund gör ett bra jobb. Hans jobb är att ge väljarna det de vill ha och att bli omvald, inte att skapa en bra skola.

Rännskita, den svenska modellen och kanske också utanförskap

Etiketter: ssu, svenskt näringsliv, utanförskap

Jag har i tidigare inlägg raljerat med att Svenskt Näringsliv (SN) drabbades av magsjuka och därmed också utanförskap, enligt regeringens definition. Jag ber om ursäkt då det visar sig att det hela förmodligen var iscensatt av några idioter på vänsterkanten. Jag beklagar också att SSU-Stockholm stödjer saken och uppenbarligen tänker ge röda rosor till galenpannorna. Man undrar vilken kroppsdel SSU-Stockholm tänker med. Framförallt går tankarna till mina kollegor på SN, de som jag har daglig kontakt med. Vi är ju spjutspetsarna i ett partssystem som alla försöker att få fungera.

Men tänk om hela SN:s delegation till huvudavtalsförhandlingarna hade drabbats av rännskita? Vad hade hänt då? Inget avtal, istället lagstadgade minimilöner, slut med den svenska modellen, slut med facket, slut med SSU och med dess Stockholmsavdelning. Nåja, kanske lika bra det..åtminstone med det senare.

En tolkning av händelsen kan ju också bli den att (s) faktiskt är skyldigt till utanförskapet. Regeringen driver ju den tesen, om än inte ännu genom att hävda att (s) matförgiftat 1,5 miljoner människor i vårt land. Men SSU-Stockholms agerande bidrar ju inte till att blottlägga det verkliga utanförskap som råder, om man så säger. Följden kan bli att att alla, också de med rännskita, tvingas tillbaka till arbetsplatserna. Hur skulle det då bli, undrar jag? illaluktande om inte annat.

Så till personalen på Svenskt Näringsliv och till herrar Bäckström och Duker är inte mycket annat än att hälsa: “Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra” (Luk 23:34)