Arbetslinjen behöver moderniseras! Fler måste få chansen till arbete!

Etiketter: arbetsgivare, arbetslinje, arbetsmarknad, arbetsmiljö, ohälsa, sjukfrånvaro, Sture Nordh, tco

“Den största långsiktiga sysselsättningspolitiska utmaningen är motsättningen mellan arbetslivets allt hårdare krav och människors faktiska arbetsförmåga.” Så inleder TCO:s ordförande, tillsammans med ordförandena i Astma- och Allergiförbundet samt Reumatikerförbundet, en debattartikel idag i Sydsvenska Dagbladet.

I artikeln för de tre ordförandena fram förslag som i praktiken innebär en grundlig modernisering av det som brukar kallas för arbetslinjen. Det handlar om att vi måste bli bättre på att öppna upp arbetsplatserna för personer med nedsatt arbetsförmåga.

Idag ratas allt för ofta dem som har någon form av ohälsohistoria eller nedsatt arbetsförmåga av arbetsgivarna (se TCO:s rapportserie Jakten på Superarbetskraften). Detta gäller inte enbart privata arbetsgivare. Arbetslivet har generellt sett blivit tuffare för dem som inte kan “prestera till 110 procent”.

Nästan hälften av landets kommuner uppger exempelvis att de nya sjukreglerna (rehabiliteringskedjan) gör att de idag säger upp personer med ohälsa, enligt en färsk undersökning från TCO-förbundet SKTF. I drygt hälften av kommunerna har man dessutom märkt att personer tvingas söka socialbidrag på grund av de nya sjukreglerna, allt enligt en undersökning av SKL.

Vi har idag alltså ett arbetsliv som i allt för hög usträckning sorterar bort personer med nedsatt arbetsförmåga, trots att de själva inget hellre vill än att arbeta. De tre artikelförfattarna konstaterar att det är helt oacceptabelt att dessa människor “till följd av stramare regler i a-kassa och sjukförsäkring, i vissa fall tvingas söka socialbidrag för att klara sig. De långsiktiga samhällsekonomiska kostnaderna blir då ohållbara“. Därför måste trygghetsförsäkringarna repareras. Men detta räcker inte anser de tre ordförandena.

I grunden måste hela arbetslinjen moderniseras. Det handlar då bland annat om att:

• Stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, så att fler långsiktigt ryms i arbetslivet.
• Det måste finnas tillgång till högkvalitativ företagshälsovård på varje arbetsplats.
• Alla skall ha rätt till medicinsk- och arbetslivsinriktad rehabilitering.
• Den som behöver stöd för att ställa om, exempelvis hitta fram till en ny sysselsättning eller ett nytt yrke, bör erbjudas individuellt utformade och anpassade utbildnings- som rehabiliteringsinsatser.
• Vi behöver ett mer omfattande system med subventionerade anställningar. Det handlar exempelvis om fler och kraftfullare anställningsstöd och lönebidragsplatser. 
• Vi måste dessutom bygga ut en “alternativ arbetsmarknad”, där de som inte klarar av ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden erbjuds en skräddarsydd anställning med anständig lön och schysta villkor.

Sammantaget innebär detta åtgärdsbatteri att det till trygghetssystemen i praktiken kopplas en inkluderingsgaranti, som garanterar alla dem som klarar av att arbeta en plats i arbetslivet. Kortsiktigt kostar detta naturligtvis en hel del, men att inte göra insatserna är på lite längre sikt ännu mer kostnadskrävande.

Ska vi klara av den viktigaste sysselsättningspolitiska utmaning vi har framför oss måste vi bygga en arbetsmarknad som bättre bejakar den potential och variation av funktions- och arbetsförmågor som faktiskt finns hos befolkningen. Annars kommer vi heller aldrig att klara av att skapa en långsiktigt hållbar och konkurrenskraftig ekonomi. Vi har helt enkelt inte råd med att ett växande antal personer permantent ställs utanför arbetsmarkanden.

Frågan är nu om politikerna på bägge sidor om blockgränsen ser denna verklighet och om de i så fall är beredda att anta den utmaning som Sture Nordh, Ingalill Bjöörn och Anne Carlssson idag fomulerar i Sydsvenskan. Eller har “valfebern” gjort att politikerna hunnit gräva ned sig så djupt i de partipolitiska skyttegravarna att deras förmåga till breda och hållbara lösningar gått förlorad?

Ett “verkligt utanförskap” biter sig fast

Etiketter: arbetsgivare, arbetsmarknad, socialbidrag, superarbetskraft, svenskt näringsliv, tco, utanförskap, välfärd

Även i lågkonjunktur har företagen behov av att rekrytera ny personal. Anställda slutar, säger upp sig eller går i pension också när det är ekonomisk kris. Under krisåret 2010 har, enligt en nyligen publicerad rapport som Svenskt Näringsliv (SN) tagit fram, ungefär hälften av företagen försökt rekrytera nya medarbetare.

Det mest intressanta med SN-rapporten är att företagen uppger att det är ungefär lika svårt att rekrytera nu i år, med en exceptionellt hög arbetslöshet, som det var 2007 då vi hade en “brinnande högkonjunktur”. Vid båda tidpunkterna misslyckas ungefär vart femte rekryteringsförsök.

Det finns helt uppenbart något strukturellt i vårt samhälle som gör att utbud och efterfrågan på arbetsmarkanden inte riktigt matchar varandra. När vi analyserar värför det ser ut som det gör finns det naturligtvis skiljelinjer mellan Svenskt Näringslivs och TCO:s perspektiv och utgångspunkter.

Men jag tror ändå det blir svårt att förstå de många misslyckade rekryteringsförsöken om man inte väger in det som brukar kallas för den strukturella arbetslösheten, d.v.s. den arbetslöshet som existerar oberoende av konjunkturläge. Hit räknar man exempelvis en del av dem som av regeringen brukar kategoriseras som tillhörande det s.k. utanförskapet. Det handlar då exempelvis om dem som har arbetsmarkandsproblem på grund av lång ohälsohistora, långtidsarbetslöshet eller långvarigt socialbidragsberoende.

Efter de senaste lågkonjukturerna har allt fler hamnat utanför för att sedan, under högkonjunkturen, inte hinna få in sin fot på arbetsmarkanden innan konjunkturen på nytt vänt nedåt. Man skulle kunna tala om en ökning av ett ”verkligt utanförskap”, för att skilja denna grupp från alla benbrott, influensasjuka och studenter m.fl. som också ingår i regeringens betydligt “fluffigare” utanförskapsbegrepp.

Vad Svenskt Näringsliv nu pekar på i sin rapport överensstämmer väl med den bild som TCO tidigare visat på i rapportserien Jakten på Superarbetskraften. Den nu rådande utbudsfixerade politiken, med bland annat lägre ersättningar och hårdare villkor i trygghetsförsäkringarna, har uppenbarligen inte varit särskilt framgångsrik. Den har inte lyckats minska det antal personer som står längst bort från den reguljära arbetsmarkanden eller att bättre matcha arbetskraftsutbudet med efterfrågan på arbetskraft. Arbetsgivarna tycks ofta efterfråga en annan typ av arbetskraft än den som faktiskt finns.

Just nu är vi dessutom inne i en formlig bidragsexplosion där allt fler människor mitt i lågkonjunkturen, bland annat på grund av stramare villkor i trygghetsförsäkringarna, tvingas söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag) för att klara sig.

Här har vi en av framtidens största mänskliga och samhällsekonomiska utmaningar. Lyckas vi inte bygga broar tillbaks till arbete för denna växande grupp människor då spelar det nästan ingen roll hur mycket vi exempelvis höjer pensionsåldern med. Vi kommer ändå inte att lyckas finansiera en utbyggd framtida välfärdssektor.

En sak blir allt tydligare: de gamla och beprövade lösningarna biter inte på problemet. Vi måste våga tänka nytt!

Ska vi klara av denna jättelika framtidsutmaning måste vi på olika sätt skapa en mer välkomnande och rymlig arbetsmarknad, där människors vilja till arbete tas tillvara på ett bättre sätt. En arbetsmarknad som bejakar den potential och variation av funktions- och arbetsförmågor som faktiskt finns hos befolkningen.

Det handlar om en arbetsmarknad som samtidigt är så konkurrenskraftig, dynamisk och kunskapsintensiv att vi har råd att finansiera den goda vården, skolan och omsorgen; det som lägger grunden för det vi kallar för livskvalitet och som också avgör morgondagens konkurrenskraft. Se där en utmaning som TCO och andra, utifrån olika utgångspunkter och perspektiv, nu mer fördjupat måste synliggöra och analysera.

Svagt regeringssvar på EU-kommissionens kritik av visstidsregler

Etiketter: EU-kommissionen, LAS, sven-otto littorin, tco, tidsbegränsad anställning, visstidsarbete

Efter att ha avböjt att medverka i Aktuellt i torsdags kväll har den svenska regeringen nu kommit med sin första offentliga kommentar till EU-kommissionens formella underrättelse om att de svenska reglerna för tidsbegränsade anställningar inte lever upp till kraven i EU:s direktiv om visstidsarbete.

Arbetsmarknadsministern tiger dock fortfarande. Istället skickar han fram en underordnad politiskt anställd tjänsteman. TIll SVT meddelar denne att regeringen inte tänker ändra i reglerna om tidsbegränsade anställningar eftersom de anser att de situationer som TCO:s anmälan och Kommissionens formella underrättelse tar sikte på är “teoretiska”.

Kommentaren är anmärkningsvärd. Bara i SVT:s reportage i torsdags redovisades tre konkreta fall från statens eget område, Kustbevakningen. Problemet är inte teoretiskt. Så lätt kommer regeringen inte undan.

EU-kommissionen ger TCO rätt om LAS - tidsbegränsat anställda måste skyddas

Etiketter: anställningsskydd, EU-kommissionen, LAS, tco, tidsbegränsad anställning

I den allmänna debatten framstår det ofta som att Lagen om anställningsskydd (LAS) inte har genomgått några förändringar de senaste decennierna. Det är inte sant. Reglerna om tidsbegränsade anställningar har gradvis förändrats och luckrats upp. 2007 genomfördes en välbehövlig förenkling av reglerna och den vilda flora av former för tidsbegränsade anställningar som växt fram under 1990- och 2000-talen ansades kraftigt och en ny form, allmän visstidsanställning, infördes. Det nya med allmän visstidanställning var att arbetsgivaren till skillnad mot tidigare former inte behöver motivera varför anställningen ska vara tidsbegränsad istället för en tillsvidareanställning.

Problemet med förändringarna var att de samtidigt gjorde det möjligt för arbetsgivare att genom att växla mellan olika former av tidsbegränsade anställningar - t ex allmän visstidsanställning och vikariat - undvika den skyldighet de annars hade haft att ge den anställde en tillsvidareanställning.

Från TCO hävdade vi redan innan förändringarna beslutade att dessa stred mot EU:s direktiv om visstidsarbete. När den nya lagstiftningen trätt i kraft anmälde TCO beslutet till EU-kommissionen. Anmälan registrerades och Kommissionen inledde en skriftväxling med den svenska regeringen för att få reda på mer om den svenska regleringen. På grund av den svenska offentlighetsprincipen har vi haft möjlighet att följa skriftväxlingen och göra egna inlagor när vi tyckt att regeringens beskrivning av svensk rätt inte riktigt stämt med verkligheten. Min kollega Ingemar Hamskär har gjort en sammanställning över hela förloppet.

Häromdagen kom så Kommissionens beslut i form av en formell underrättelse till den svenska regeringen. Kommissionens slutsats gav med all önskvärd tydlighet TCO rätt:

“Europeiska kommissionen anser att i) avsaknaden av en tydlig övre tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar rörande allmän visstidsanställning och vikariat, och ii) den fullständiga avsaknaden av åtgärder för att förhindra missbruk av visstidsanställningar för säsongsarbete och för arbetstagare som har fyllt 67 år, innebär att kravet att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar [i EU:s direktiv om visstidsarbete] inte har uppfyllts.”

Den svenska regeringen har nu två månader på sig att svara Kommissionen hur de tänker ändra reglerna. Om de inte gör det, eller om svaret inte är tillfredställande kan EU-kommissionen gå vidare och i slutändan väcka en fördragsbrottstalan i EU-domstolen.

Men så långt ska det inte behöva gå. Lösningen är nämligen mycket enkel: Inför en gemensam tidsgräns för alla former av tidsbegränsade anställningar. TCO:s förslag är att alla som arbetat på en eller flera tidsbegränsade anställningar mer än tre år hos samma arbetsgivare under en femårsperiod ska ha rätt till en tillsvidareanställning. Tid i olika former av tidsbegränsade anställningar ska läggas samman, så att arbetsgivare inte kan komma undan genom att växla mellan t ex vikariat och allmän visstidsanställning. En enkel och tydlig regel för att förhindra missbruk.

Myter och felaktigheter fortsättar att frodas i sjukförsäkringsdebatten

Etiketter: arbetsförmedlingen, forskning, sjukförsäkring, sven-otto littorin, tco

“Majoriteten av de som nu lämnar sjukförsäkringen och går över och får den här introduktionen på Arbetsförmedlingen. De kommer faktiskt att få lite mer i plånboken än man hade när man var sjukskriven“, så sade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin strax före jul.

Nu visar det sig, efter en granskning av Försäkringskassan (FK) som Dagens Eko tagit del av, att så inte blev fallet: “Av de 11 500 personer som hittills har flyttats över till arbetsförmedlingen var det 73 procent, eller över 8 300 personer som fick lägre ersättning i januari, än de fick som sjukskrivna /…/ Visserligen är det flera tusen utbetalningar som fortfarande är preliminära, och många kommer att få högre ersättning nästa månad. Men redan nu står det ändå klart att arbetsmarknadsministerns påstående att en majoritet skulle få högre ersättning är felaktigt.”

FK:s granskning och det utfall man pekat på ligger helt i linje med slutsatserna i en TCO-rapport, som  presenterades strax före jul förra året. Då varnade vi just för att många av de som utförsäkras från sjukförsäkringen vid årsskiftet riskerar att få en lägre ersättningar när de skrivs in på introduktionsprogrammet hos Arbetsförmedlingen (läs mer och ladda ned aktuell TCO-rapport här).

Helt uppenbart har det den senaste tiden spridits en rad felaktigheter och myter i sjukförsäkringsdebatten. För inte så länge sedan skrev jag exempelvis ett blogginlägg om den seglivade myten “att svenskarna som är världens friskaste folk för några sedan också var det mest sjukfrånvarande folket.” En myt som även forskaren Björn Johnson punkterat i en debattartikel i Sydsvenskan.

När Björn Johnson och utredaren Jan Rydh nyligen debatterade med DN:s ledarskribent Hanne Kjöller krossades fler myter, inte minst gäller detta den av Kjöller omhuldade myten om att sjuk- och ohälsotalens ökning under 90-talet berodde på attitydförändring eller på att folk då började överutnyttja sjukförsäkringen. Nu ligger hela denna intressanta debatt ute på nätet. Du kan också läsa ett spänstigt referat från debatten i Sydsvenskan.

Det vore synnerligen välgörande för det demokratiska samtalet om fler initierade forskare “tog bladet från munnen” och gav sig in i den av myter impregnerade sjukförsäkringsdebatten.

Man kan bara önska att när det framtida sjukförsäkringssystemet utformas kommer större hänsyn än hittills att tas till forskning och beprövad erfarenhet. En politik som styrs av devisen “hellre snabbt än rätt“ håller inte i längden.

Ros och ris åt Gunilla Carlsson

Etiketter: bistånd, eu, gunilla carlsson, klimatet, tco

I dagens DN (sid 6 i ekonomidelen - finns inte på nätet) säger biståndsminister Gunilla Carlsson att näringslivet och facket har mycket att bidra med när det gäller att göra biståndet bättre. Det håller vi med om! TCO har länge drivit att det är nödvändigt att ha med den sociala dimensionen i diskussionerna om tillväxt, för att kunna skapa ut hållig tillväxt. Utan fackliga rättigheter, bra arbetsmiljö, jämställdhet, klimathänsyn med mera blir det helt enkelt ingen tillväxt som håller i längden. Vi har beskrivit detta ur olika aspekter bland annat i kongressrapporten om globaliseringen 1977, i TCOs Europaprogram och i TCOs plattform för klimatarbetet - och vi har diskuterat det med företrädare för regeringen och Sida vid ett stort antal tillfällen.

För att hålla ihop har regeringen nu inrättat regeringens Råd för Näringsliv och utveckling.  Diskussionerna har pågått under en längre tid. TCO har vid upprepade tillfällen försökt få veta mer om hur  här rådet ska vara sammansatt och hur det ska arbeta, och vi har anmält vårt stora intresse för att vara med och bidra i arbetet.

Det är anmärkningsvärt att regeringen nu tillsatt ett råd som ska förbättra samverkan med näringslivet och facket i biståndsfrågor utan att först , i god demokratisk ordning - som brukligt är,  konsultera oss angående den fackliga representationen. I stället får vi besked via DN om att ledamoten “från facket” är IF Metalls utredningschef Ola Asalund. Ingen skugga faller på Ola Asplund! Vi har tvärtom gratulerat honom till uppdraget och vi kommer säkert ha ett mycket bra samarbete! Samtdigt anser vi att Gunilla Carlsson borde insett vikten av att även ha med TCO i rådet. Arbetet för bättre biståndet behöver kunskapen och erfarenheterna från TCOs välutbildade och professionella yrkesgrupper inom exempelvis välfärdsssektorn, utbildningen och rättsväsendet! 

Vi utgår från att Gunilla Carlsson inser att man inte kan avstå från våra erfarenheter i diskussionerna om hur biståndet bättere ska kuna bidra till uthållig tillväxt och ser fram emot att hon hör av sig med en inbjudan till oss om att delta i arbetet.

Ministern sprider felaktiga uppgifter om remissinstanserna

Etiketter: cristina husmark-pehrson, regeringen, remissvar, sjukförsäkring, tco

I gårdagens Agenda diskuterade socialförsäkriningsminister Cristina Husmark Pehrsson med personer som drabbas av de nya och hårdare tidsgränserna i sjukförsäkringen. Pia Hackzell Almgren och Inga-Maria Östh, båda drabbade av cancer, vittnade om de orimliga konsekvenser som rehabiliteringskedjans tidsgränser ställer till med för dem.

Kritiken mot de nya hårda sjukreglerna har varit omfattande och i fredags tvingades regeringen backa och göra ändringar i lagen - men räcker det verkligen? Förutom personer med cancersjukdommar är det också andra med kroniska sjukdomar, som jobbar deltid och samtidigt har ersättning från Försäkringskassan, som kommer att drabbas av det nya regelverket. Detta gäller exempelvis den stora gruppen reumatiker. Det lilla steg tillbaks som regeringen nu tar kommer sannolikt inte att underlätta dessa gruppers situation.

Något uppseendeväckande är det dock när socialförsäkringsministern i en replik hävdar att remissinstanserna inte varnat för de konsekvenser av tidsgränserna som vi nu ser. “När vi skickat ut vårt förslag på remiss till många tunga remissinstanser så har ingen i sina remissvar poängterat att det kunde få de här orimliga konsekvenserna“, säger hon i inslaget. Detta är direkt felaktigt.

Jag arbetade själv med TCOs remissvar, där vi som första punkt tog upp just detta. Så här skrev vi bland annat: “Med det fyrkantiga regelverk och mekaniskt utformade tidsgränser, som nu föreslås, finns stor risk för att fler försäkrade förlorar sin anställning och ekonomiska trygghet.”

TCO var dessutom långt ifrån ensam om att kritisera tidsgränserna. En rad andra myndigheter och organisationer pekade just på risken att de enskilda skulle komma att drabbas om regeringen drev igenom sitt förslag.

Sveriges kommuner och Landsting (SKL) avstyrkte exempelvis entydigt i sitt remissvar det som man ansåg vara allt för snävt satta tidsgränser: “De föreslagna fasta hållpunkterna är alltför snäva och därför inte realistiska för att arbetsgivare och övriga involverade aktörer på bästa sätt ska kunna fullgöra sina delar i rehabiliteringskedjan.” SKL saknar också “en genomarbetad analys av konsekvenserna för kommunsektorn och det ekonomiska biståndet.”

Statens Folkhälsoinstitut avvisar tidsgränserna i sitt remissvar på detta sätt: “Vi ställer oss tveksamma till förslagen om fasta hållpunkter i form av tidsbestämda gränser för när arbetsförmågan ska prövas. Vi bedömer att dessa är allt för snäva mot bakgrund av de förutsättningar som finns hos offentliga rehabiliteringsaktörer och arbetsgivare.”

Samhall anser generellt sett “att de föreslagna tidsgränserna i rehabiliteringskedjan är för snävt satta och då med hänsyn till att det finns många sjukdomstillständ och funktionsnedsättningar som kräver både mer omfattande och längre rehabiliteringsinsatser.”

Försäkringskassan skriver: “För att Försäkringskassan ska kunna tillämpa reglerna krävs även att andra aktörers insatser sker i tid. Fallerar deras insatser blir de föreslagna tidsgränserna inte möjliga att hålla. Risken är att den enskilde hamnar i kläm och står utan försörjning.”

Detta var endast ett litet axplock av vad remissinstanserna sade innan regeringen sommaren 2008 drev igenom de snäva tidsgränserna i sjukförsäkringen. Inger Efraimsson, som vid denna tid hoppade av som ordförande i Försäkringskassans styrelse, var också en av dem som hårdast kritiserade de nu aktuella tidsgränserna.

Tyvärr valde regeringen att inte lyssna till remissinstansernas och Efraimssons synpunkter. Hade man lyssnat hade vi sannolikt inte haft den debatt vi har idag. Du kan läsa mer om detta i TCO-rapporten “Hög tid för en parlametarisk utredning om socialförsäkringen” (sidan 7 -11).

Jag vill inte beskylla socialförsäkringsministern för att medvetet ljuga. Det tror jag inte heller att hon gör. Men uppenbarligen har hon själv inte tagit del av vad remissinstanserna sagt om de nu aktuella tidsgränserna. Inte heller har hon haft tillgång till ett korrekt underlag. Det är likväl beklagligt att ministern sprider felaktiga uppgifter om remissinstanserna i media.

Att tro eller misstro…det är frågan…

Etiketter: misstro, sjukvårdsförsäkring, social trygghet, tco, tro, välfärd

I början av förra århundradet (1900-talet) delade vi in personer som behövde stöd av samhället i två kategorier. Man talade då om ”värdiga och ovärdiga bidragstagare”. På den tiden finns inte någon utbyggd sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring. Var man fattig och arbetslös och hade man inte någon synlig funktionsnedsättning var bevisbördan tung…

Det fattig- och överhetssverige har vi nog lämnat bakom oss nu. Men frågan är hur det är med attityder och grundvärderingar. Historiker brukar ju säga att värderingar är bland det mest trögrörliga som finns. En lag kan snabbt ändras genom ett klubbslag i parlamentet. Men det tar betydligt längre tid att ändra grundläggande synsätt.

Ibland när jag talar med medlemmar i TCO-förbunden, som har drabbats av de hårda sjukreglerna, brukar jag slås av just detta. I andra änden av telefonen sitter ofta en kvinna i medelåldern och berättar om sin kamp mot smärtan (såväl fysisk som psykisk). Men hon berättar också oftast om hur jobbigt det är att vara sjuk och samtidigt bli misstrodd.

När jag säger att de erfarenheter hon förmedlat är så viktiga att de borde föras vidare till andra blir det ofta tyst i andra änden. Efter ett tag så brukar hon säga ungefär så här: ”Ja jag vet, men jag vågar inte gå ut med ansikte och namn. Då riskerar jag att bli stämplad som latmask eller bidragsberoende. Och då får jag aldrig chansen till något jobb…”

Efter samtal av denna typ brukar jag ofta få dra djupt efter andan. Sätta mig ner och samla mig. För att orka jobba vidare. Hela tiden mal frågor i bakhuvudet på mig: Vad är det för samhälle vi håller på att skapa? Ett samhälle där sjuka skäms för att de är sjuka?

Läs ett av många liknande vittnesmål i dagens GP om Daniel Anderssons kamp mot sin egen ohälsa och om omgivningens syn på honom. Det jag vill säga är att Daniel, liksom många andra som går ut och vittnar om orimligheter i sjukförsäkringen just nu, är vår tids hjältar och murbräckor.

De belyser sprickor i den välordnade välfärdsmuren. Så att också vi andra får möjlighet att inse hur bräckliga våra egna liv egentligen är…

Läs om Daniel så förstår du nog vad jag menar.

Blockaden av Gaza fortsätter men facket jobbar på

Etiketter: facket, fackligt utvecklingsprojekt, Gaza, tco

Har just kommit tillbaka till Östra Jerusalem efter ett tvådagarsbesök i Gaza. Tillstånd måste sökas hos Israel långt i förväg och jag hade inte stort hopp om att lyckas - men den här gången gick det vägen. Gaza har varit i stort sett stängt under två år och blockaden fortsätter. Till det kommer att stora delar av området slogs i spillror av Isarels bombardemang i vintras -se Goldstonekommissionens rapport . 

Konsekvenserna för befolkningen är förödande. Nödhjälp kommer in, men inte det som behövs för återuppbyggnaden, exempelvis cement. Arbetslösheten är skyhög och ekonomin i botten. Trångboddheten är värre än vanligt och många bor fortfarande i tält.Folk får försöka ta vara på resterna så gott det går. 

Att facket under dessa förhållanden klarar att köra en kurs om gender är lysande! Kursen är en del i det fackliga utvecklingsprojekt som TCO, tillsammans med LO, har i samarbete med PGFTU - den palestinska centralorganisationen.

Människor känner sig isolerade och glömda av världen, så vårt besök var viktigt. Vi var med en stund. Pratade om hur viktigt det är med partipolitiskt obundna fackföreningar, och om hur viktiga kvinnorna är för facket. Diskussionerna var livliga. Delar fick vi översatt för oss men jag skulle bra gärna velat förstå mer. Kvinornas ansiktsuttryck var tidvis mycket talande! 

Det ska vara lätt att bli rik - men svårt att bli fattig.

Etiketter: medelklass, politik, tco

Den som vinner den rörliga medelklass som utgörs av TCO:s medlemmar vinner nästa val. TCO:arna har under lång tid varit övervägande borgerliga. Efter krisen på 90-talet lämnade medelklassen de borgerliga i hög grad. Samma gruppers flykt från socialdemokraterna 2006 bäddade för maktskiftet.

Det är lätt att missbedöma medelklassens solidariska individualism. De borgerliga riskerar att betona den marknadsliberala individualisten för hårt. Oppositionen att fokusera för starkt på den solidariska välfärdskramaren. Medelklassen oroas över växande klyftor men vill ha mer lön för sin egen möda.

Jag tror att det är så enkelt som att den vanliga TCO:aren vill ha ett samhälle där det är lätt att bli rik - men svårt att bli fattig.

Man vill inte ha samhälle som gör fler rika men också fler fattiga. Inte heller ett samhälle där man bara omfördelar inkomster utan att samtidigt göra det lättare att tjäna in dem

AB. svd1, svd2