Jobbkrisen bottnar men arbetslösheten tudelas, enligt Arbetsförmedlingen
Den emotsedda prognosen från Arbetsförmedlingen om utvecklingen av sysselsättning och arbetslöshet de närmaste åren presenterades idag. Den visar att jobbkrisen bottnar nästa år. Sysselsättningstappet avtar och arbetslösheten når sin kulmen. Det är positivt. Dock måste man ha i minnet att botten blir mycket djup. Arbetslösheten når en nivå på 9,4 procent av de som är i arbetskraften.
Dags alltså att börja planera för efter-KRISpolitiken. I det perspektivet är signalerna från Arbetsförmedlingen illavarslande. I dagens prognos pekar man på att grupper med svag förankring på arbetsmarknaden får stora problem. Unga utan god skolunderbyggnad, immigranter från utomeuropeiska länder, äldre, funktionshindrade samt säkerligen också många av de som snart utförsäkras från sjukförsäkringen hamnar längst bak i jobbkön när tåget börjar rulla. Detta stöds av empiriska data i den analys av läget på arbetsmarknaden som Arbetsförmedlingen presenterade förra veckan. Skillnader i jobbchanser mellan de med långa respektive korta arbetslöshetstider ökar till förmån för de senare. Den så kallade matchningsindikatorn, vilken visar hur väl profilen hos arbetslösa passar ihop med arbetsgivarnas önskemål, går i botten. Vidare redovisar Arbetsförmedlingen att 40 procent av de inskrivna inte har anvisats ett enda jobb efter ett års arbetslöshet eftersom arbetsgivarna med all sannolikhet inte är intresserade av dessa människor. Att utvecklingen går i denna riktning stöds av TCO:s egna analyser av arbetsgivarnas inställning till personer som varit arbetslösa, sjukskrivna eller frånvarande av andra anledningar.
Risken är överhängande att dessa människor slås ut mer eller mindre permanent från arbetsmarknaden. Så skedde efter krisen på 1990-talet och spåren från den förskräcker. Alla politiska partier samt fack och arbetsgivarorganisationer är i princip överens om att vi måste återgå till en låg nivå på den strukturella arbetslösheten, eller persistensen som det numera kallas med ett politiskt språkbruk. Det innebär att arbetslösheten i nästa högkonjunktur inte får vara högre än den som rådde i den senaste högkonjunkturen, det vill säga perioden 2005 till 2008.
Den stora frågan är vilka åtgärder som krävs för att detta skall uppnås. I själva verket är detta den avgörande politiska frågan eftersom den utgör vattendelare mellan den traditionellt svenska modellen och den mer nyliberala anglosaxiska modellen. Min bild är att regeringen vill bringa ned strukturarbetslösheten genom att åstadkomma sänkta löner för den grupp som står sist i jobbkön. Det skall ske genom systemet med differentierade a-kasseavgifter, en försämrad anställningstrygghet, pressade ungdomslöner samt en fortsatt ensidigt utbudsinriktad arbetsmarknadspolitik. Den bakomliggande föreställningen är tydlig; människorna det gäller är så lågproduktiva att de aldrig kommer att kunna åstadkomma en arbetsinsats, ett förädlingsvärde, som motsvarar en högre lön.
Mot den politiken ställer jag, och faktiskt också Arbetsförmedlingen, en utbildnings- och kompetenssatsning från statsmakternas sida. Vår svenska modell bygger på att att enkla jobb (med lågt förädlingsvärde och därför låg lön) efterhand fasas ut till förmån för nya välbetalda jobb i expanderande moderna branscher. Denna modell för omvandling och omstrukturering är fack och arbetsgivare överens om och den har varit framgångsrik under flera decennier. Att lyfta de kompetenssvaga grupperna bör därför vara ett intresse för båda parter på arbetsmarknaden, uti det fall man värdesätter den svenska modellen. I sammanhanget kan sägas att det förslag till individuellt kompetenssparande som fanns klart år 2000 borde varit i kraft idag. Då hade vårt land varit i ett annat läge idag.