Utgiftstak i USA?

Etiketter: ekonomin, finanspolitik, krugman, Obama, usa

USA:s president Obama föreslog i sitt State-of-the-Union-tal att USA skulle införa ett tak för offentliga utgifter (se Washington Post).

Den liberale ekonomen Paul Krugman har kallat förslaget ”förfärande på alla sätt”. Finanspolitikens första prioritet borde i dagsläget vara att få igång efterfrågan och sysselsättningen. En begränsning av möjligheterna att fortsätta stimulanspolitiken kan få allvarliga konsekvenser framöver. Först när påtagliga förbättringar på arbetsmarknaden kan skönjas är det dags att ta itu med budgetunderskottet.

Frågan är dock hur stor betydelse detta förslag - om det genomförs - kommer att få i praktiken. En stor del av utgifterna är nämligen undantagna från utgiftstaket. Det gäller s.k. ”entitlement programs” (socialförsäkring, sjukvård, mm.), liksom utgifter för nationell säkerhet. Det redan beslutade stimulanspaketet på 787 miljarder dollar påverkas inte heller.

Det är därmed bara omkring en åttondel av de federala utgifterna som berörs av utgiftstaket.  Men om förslaget går igenom kommer utgifterna för utbildning, miljö, andra inhemska ändamål mm. att frysas på årets nivå under de resterande 3 åren av president Obamas ämbetstid. Effekterna för nästa års budget lär inte uppgå till mer än 15 miljarder dollar, vilket kan jämföras med det totala budgetunderskottet på ofattbara en biljon dollar ($ 1 000 000 000 000).

I spåren av krisen på 90-talet infördes utgiftstak i Sverige för alla statliga utgifter, förutom räntebetalningar på statsskulden. De takbegränsade utgifterna låstes i nominella termer genom riksdagsbeslut tre år i förväg. Utgiftstaket var tänkt att förhindra att tillfälliga överskott i de offentliga finanserna, exempelvis i toppen på en högkonjunktur, kunde användas för att öka utgifterna.

Den svenska finanspolitiken har även styrts av ett sparmål för de offentliga finanserna. Den offentliga sektorns inkomster måste, sett över en konjunkturcykel, överskrida utgifterna med motsvarande 1 procentenhet av BNP. Sparmålets syfte är att säkerställa att eventuella nya utgifter måste finansieras, antingen genom skattehöjningar eller nedskärningar av andra utgifter. Dessa båda mål har varit mycket effektiva redskap i att få ner underskotten i de offentliga finanserna och statsskulden under de senaste 15 åren.

Det svenska utgiftstaket visade sig dock ha vissa svagheter som uppenbarades i samband med den senaste ekonomiska krisen. Det främsta problemet var att utgiftstaket saknar en undantagsklausul vid extraordinära omständigheter. Det sedan tidigare fastlagda utgiftstaket förhindrade till viss del den finanspolitiska stimulans som hade varit önskvärd i samband med den ekonomiska krisen. Efterfrågebortfallet 2008-09  var så stort att inte ens Riksbankens noll-räntepolitik räckte till för att motverka detta. Framför allt tvingades regeringen att mer förlita sig mer på skattesänkningar och mindre på utgiftsökningar, trots att det senare hade varit betydligt effektivare i att hålla efterfrågan uppe.

Nu ska man dock ha klart för sig att Regeringens ovilja att använda finanspolitiska stimulanser i första hand var ideologiskt betingad. Regeringen har de senaste åren inte bedrivit en stabiliseringspolitik i egentlig bemärkelse. Snarare kan man beskriva det som en sedan tidigare beslutat strukturpolitik som enbart “tajmades” av konjunkturutvecklingen. Man föredrog helt enkelt att sänka skatterna trots att detta hade en mindre effekt på efterfrågan än exempelvis en ökad offentlig konsumtion eller investering. Det fanns också en principiell motvilja mot att använda tillfälliga utgiftsökningar för att stimulera ekonomin.

Ineffektiv ekonomi när tillväxten blir låne- istället för lönedriven

Etiketter: fackföreningar, ideologi, kris, löner, tillväxt, usa

Spelar det någon roll för den ekonomiska utvecklingen om löntagarna får rimliga löner? Frågan är högst relevant både för utvecklingen av krisen och inför den stundande avtalsrörelsen.

Svaret är i allra högsta grad ja, Det räcker med att blicka västerut,  mot USA, för att se hur urholkade reallöner skadar den ekonomiska stabiliteten. En allmän försvagning av reallönerna under lång tid, framdriven av obefintliga sociala skyddsnät, försvagade fackliga organisationer och en ekonomisk ideologi baserad på att “hungriga vargar jagar bäst”, har skapat en falsk ekonomisk utveckling som bidragit till att bygga under krisen.

Under en följd av år har det funnits ett starkt samband mellan den amerikanska konsumtionen och den ekonomiska tillväxten. Dessvärre byggde konsumtionen på lån - inte på lön. Resultatet blev en bubbla som brast och en ekonomisk modell som förlorat sin lyskraft.

Ökande ideologisk konflikt om ekonomisk vetenskap

Etiketter: ekonomi, forskning, globalisering, kris, löner, paradigm, usa, vetenskap

Kommer krisen att förändra vår syn på ekonomisk utveckling? För ett år sedan skulle jag ha svarat definitivt ja. Nu är jag inte lika säker. Det som kunde ha blivit ett “window of opportunity” riskerar nu att bli “business as usual” istället.

Allt för många av dem som under lång tid förespråkat just den ekonomiska modell som i praktiken orsakat krisen börjar nu förespråka ännu mer av samma sak.

Detta trots att krisen i hög grad var, som ekonomiprofessorerna Stiglitz och Fitoussi säger i slutsatserna till rapporten “Shadow Gn”,  “doktrinskapad” - framsprungen ur en övertro på marknaders självreglering, en misstro mot statliga regleringar och en ekonomi som skapat en växande grupp löntagare som inte fick del av tillväxten på annat sätt än genom att överkonsumtion på kredit.

Under lång tid ledde globaliseringen till stagnerande eller minskade reallöner i stora delar av västvärlden. Denna trend har många orsaker: en globalisering av ekonomin där arbetsutbudet ökade snabbt och pressade ned lönerna, en ekonomisk överideologi som värnade marknadens frihet från reglering och statlig inblandning och en ideologiskt driven försvagning av de fackliga organisationerna - allt detta för att bryta utvecklingen mot mer egalitära samhällen och istället skapa tillväxt och jobb genom ökade klyftor och större ekonomiska drivkrafter.

Nedpressandet av lönerna ledde i USA till att hushållens sparande minskade, till allt längre arbetstider och allt större lån för att hålla konsumtionen igång. Tillväxten hölls uppe till priset av stadigt ökande privata och offentliga skulder.

När krisen nu slår nästan hårdast mot ekonomi och jobben just i det land som fått symbolisera glorifieringen av de fullständigt fria marknaderna, borde detta leda till en omfattande omprövning bland världens ekonomer och politiker som förordat denna modell. Och en del genomgår just nu en sådan omprövning,  men bland många andra är det väldigt tyst.

Det paradigmskifte som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn talade om kanske tar lite längre tid - eller är så mycket svårare i vetenskaper som är starkt politiskt präglade.

Från början finns det en allmän föreställning, en normalvetenskap, som forskarsamhället själv inte är direkt medvetet om. (här befinner sig fortfarande många).

Sen uppstår anomalier, avvikelser från tankemodellen, som forskarna har svårt att förklara och ta till sig (t.ex. att de nordiska välfärdsländerna presterar bättre än de avreglerade anglosaxiska).

Sen kommer en vetenskaplig kris (som t.ex. denna ekonomiska kris) som kräver att utvecklingen måste förklaras på ett nytt sätt. (dit har inte så många hunnit, även om jag i flera blogginlägg har pekat på att en hel del tunga ekonomer nu befinner sig där).

Slutligen; paradigmskiftet, när det skapas en nya teoretisk modell som förklarar världen på ett nytt sätt och vinner allmänt gehör. (dit är det fortfarande långt kvar)

Jag väntar med spänning på att även svenska forskare och ekonomer i högre grad ska våga delta i debatten om detta nya.

Fakta sparkar - lönesänkningsteorierna håller inte

Etiketter: arbetslöshet, krisen, usa

Många mer nyliberala ekonomer och politiker tycks anse att det mesta som är fel beror på att lönerna inte är tillräckligt flexibla (läs låga för vissa grupper). Denna syn präglar också regeringens nuvarande politik. Enligt teorin ska det i princip inte finnas några strukturella skillnader i arbetslöshet mellan olika grupper om bara arbetsmarknaden är så flexibel att lönerna anpassas efter de arbetssökandes produktivitet. Det är därför som det är vanligt att föreslå försämringar som pressar ned lönerna i tron att detta ska ge lägre arbetslöshet och högre sysselsättning - t.ex. sämre a-kassa, jobbskatteavdrag, försämrad arbetsrätt, lägre minimilöner. Hur ofta har vi inte hört från Svenskt Näringsliv t.ex. att ungas högre arbetslöshet beror på LAS och lönerna. 

Men det räcker med att studera arbetslöshetsiffrorna i flexibilitetens förlovade land, USA, för att se att teorin krackelerar. I USA är det lätt att sparka den anställde som man inte vill ha, fackens möjlighet att upprätthålla lönerna är nästan utraderade, minimilönerna är löjligt låga, arbetslöshetsförsäkringen i princip obefintlig. I en sådan ekonomi skulle det enligt teoriboken inte finnas några större strukturella skillnader i arbetslöshet mellan olika grupper eftersom lönerna är så flexibla nedåt. Verkligheten visar dock en annan bild.

Arbetslösheten är nu uppe i över 10 procent totalt sett. Bland tonåringar är den nästan 25 procent, bland svarta nästan 16 procent, bland hispanics runt 13 procent, bland de som inte har fullföljt high school 15,5 procent. Räknar vi andelen undersysselsatta - alltså även de som arbetar deltid men söker heltidsjobb, eller har ett heltidsjobb de inte kan försörja sig på och söker ett till, är siffrorna ännu värre. Vita har då en hel -eller deltidsarbetslöshet på 14,2 procent, svarta på 23,8 och hispanics på 25,1 procent.  

Eftersom lönerna är extremt låga för just de grupper som har den högsta arbetslösheten - och anställningskyddet närmast obefintligt - skulle det inte finnas några stora skillnader i arbetslöshet utan bara i lön mellan olika grupper. Enligt teorin alltså. Men den nyliberala lönesänkningsteorin som medel för att lösa arbetslöshetsproblemen håller inte ens för en enkel granskning av arbetslöshetsstatistiken.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3

Studieavgifter ökar i kristider

Etiketter: regeringen, studieavgifter, usa

Diskussionen om studieavgifter är intensiv på många håll. I USA publicerades i går en rapport som visar att avgifterna för studier på högskolenivå ökade mellan 2008 och 2009. Ökningen var 6,5 procent i offentligt finansierade högskolor och 4,4 procent i privata. Detta skedde alltså parallellt med den värsta finanskrisen och lågkonjunkturen i mannaminne.

Det är inte ovanligt att amerikanska studieavgifter ökar i lågkonjunktur, särskilt på offentligt finansierade lärosäten, eftersom delstatsmyndigheterna måste skära i sina kostnader. Ändå stämmer det till eftertanke att allt fler tvingas belåna sig alltmer i en kris där just hushållens skuldsättning är en del av problemet.

Den amerikanska studien visar också att hela två tredjedelar av de offentligt finansierade lärosätenas ekonomiska stöd utgörs av så kallat “merit aid”, som inte är behovsprövat och alltså inte i första hand är till för den som inte har råd med sin utbildning.

Även i Storbritannien höjs nu röster för att höja studieavgifterna som ett sätt att bevara utbildningskvaliteten. Den svenska regeringen vill också använda pengar kopplade till studieavgifter för att finansiera utbildningskvalitet, men här gäller det pengar som frigörs när man inför avgifter för så kallade tredjelandsstudenter om två år.

Men riskerna är stora. Kopplingen mellan avgifter och kvalitetssatsningar kan leda till dels sänkt kvalitet (om tredjelandsstudenterna blir färre än man tror) och dels att tredjelandsstudenter lättare blir godkända (om en del av resurserna knyts till studenternas prestationsgrad, vilket är fallet i dag). Frågan är hur regeringen hade tänkt förebygga den utvecklingen?

Profitörerna

Etiketter: arbetslöshet, riskkapitalister, usa

För den som (mot all förmodan) inte tycker att vi bör förändra sättet ekonomin fungerar på! Läs detta reportage i NY Times. Den beskriver hur riskkapitalister  tömde USAs mest berömda sängtillverkare (kunde varit Hästens) på kapital, cashade in vinsten och lämnade arbetstagarna åt sitt öde.

Barack Obama tror på distansutbildningar

Etiketter: Barack Obama, distansutbildning, högre utbildning, studieavgifter, studielån, usa

Nyligen fick USA:s förre president Bill Clinton frågan om vad han ansåg vara den viktigaste okända statistiken. Hans svar: “De senaste åtta åren har USA gått från första till tionde plats bland länderna med högst andel 25-34-åringar med högskoleexamen.” Han fortsatte med att peka på de snabbt ökande studieavgifterna i USA, som nu stiger med åtta procent årligen, som ett hot mot USA:s framtid som kunskapsnation. Sedan 1982 har avgifterna för högre utbildning i USA ökat med 439 procent, under det att den amerikanska medianfamiljens inkomst har ökat med 147 procent.

USA:s president Barack Obama har också insett problemets allvar och bestämt sig för att göra något åt det. Ett av de viktigaste verktygen i det arbetet är distansutbildningar. USA:s konventionella högskolesystem har inte kapacitet att utbilda så många personer som krävs, och det är dessutom så dyrt att studera att många helt enkelt inte har råd.

Precis som i Sverige har distansutbildningarna i USA vuxit enormt det senaste decenniet, precis som i Sverige studerar nu omkring var fjärde amerikansk student via webben, och precis som i Sverige är många av dessa äldre än genomsnittsstudenten.

Distansundervisning är inte bara ett billigt och effektivt sätt att göra högre utbildning tillgänglig för människor som av olika anledningar inte kan studera på campus. Det är dessutom utmärkt ur ett pedagogiskt perspektiv. Det amerikanska utbildningsdepartementet konstaterade i en studie tidigare i år att personer som studerar via webben nådde minst lika bra, ibland bättre, resultat jämfört med studenter i vanlig salsundervisning. Särskilt bra resultat gav kombinationen av olika undervisningsmetoder.

Distansutbildningen kan antagligen lösa många problem kring den nödvändiga utbyggnaden av högskolan också i Sverige.

Lektion i nyspråk: “Studieavgifter är bra för jämlikheten på högskolan”

Etiketter: dagens nyheter, högre utbildning, ratio, studieavgifter, usa

Det politiska nyspråket har spritt sig till ledarsidorna. I dag beskriver Dagens Nyheters ledarsida studieavgifter för högskolestudenter som en “kraft för utjämning av sociala skillnader”. Man tar sig för pannan.

Stora delar av DN:s resonemang bygger på nationalekonomen Andreas Berghs artikel i Ratios två år gamla antologi “Den Fria Akademin”. Argumenten är märkliga och inkonsekventa. Man påstår att avgifter inte skulle minska andelen studenter från underrepresenterade grupper eftersom det finns andra kostnader som är mycket större, nämligen de inkomster som studenterna “skulle ha kunnat få om de i stället ägnat studietiden åt arbete”. Men är lösningen då att skyffla över ännu mer av kostnaderna på de enskilda studenterna? Att tvingas bära en större ekonomisk börda än man redan måste i dag skulle knappast göra högre studier mer attraktiva för studenter med små ekonomiska medel.

Att anföra USA som föregångsland i det här avseendet, vilket såväl DN som Andreas Bergh gör, är minst sagt problematiskt. Dels har sannerligen inte studieavgifter i USA lett till högre studiekvalitet överlag, vilket DN indirekt påstår. Det amerikanska systemet för högre utbildning är extremt differentierat, med lärosäten av mycket varierande kvalitet. Dels har USA en enorm flora av stipendier och fonder med syftet att vaska fram de allra mest begåvade ur alla samhällsskikt, inte att utjämna de sociala skillnaderna.

Att införa studieavgifter, dessutom på den höga nivå som skulle krävas för att innebära ett betydande tillskott till kvaliteten, skulle leda till en ökad differentiering av de svenska lärosätena och dessutom en differentiering av studentpopulationen på de olika lärosätena. Med andra ord skulle kvalitetsskillnaderna mellan lärosäten öka markant och de bästa universiteten skulle bli tillgängliga för de bäst bemedlade studenterna och för ett litet fåtal ytterst begåvade studenter från lägre samhällsklasser. Precis som i USA. Det skriver också Andreas Bergh klart och tydligt i sin artikel. Men vill vi ha det så i Sverige?

På en punkt är jag dock beredd att ge både Andreas Bergh och DN rätt. Snedrekryteringen bekämpas bäst i grundskolan, och därför behövs ökade resurser till den.

Sjuk vård i USA

Etiketter: försäkring, Obama, sjukvård, sjukvårdsförsäkring, usa

Obama vill göra något åt den katastrofala amerikanska sjukvårdsmodellen. Men försäkrings- och läkemedelsbranschen använder enorma summor för att förhindra en reform. Mot bättre vetande - men i eget intresse.

Fakta är att den amerikanska sjukvårdsmodellen närmast är att betrakta som en nationell katastrof. Sjukvårdskostnaderna i USA är enorma för ekonomin - och närmast ohanterliga för den enskilda medborgaren. Nästan 50 miljoner amerikaner saknar helt sjukvårdsförsäkring och runt 20 miljoner till är ofullständigt försäkrade. Resultatet blir att ungefär 20 procent av befolkningen förbrukar runt 80 procent av vårdkostnaderna. Ändå räknar man med att sjukvården kommer att kosta nästan 18 procent av USA:s BNP redan 2009 för att fortsätta öka snabbt även åren därefter. USA:s sjukvård kostar runt dubbelt så mycket som den svenska och kostnaderna ökar nästan dubbelt så snabbt dessutom.

De snabbt ökande premierna gör att allt färre amerikaner har råd att betala och att allt fler företag upphör med att ha sjukvårdsförsäkring som personalförmån. Arbetsgivarnas kostnader för sjukvårdspremier har på tio år ökat med 116 procent och är den snabbast ökande kostnaden för USA:s arbetsgivare.

Sjukvårdskostnaderna ökar betydligt snabbare än BNP-tillväxten och snabbare än vad lönerna har ökat. En studie visar att upp runt 60 procent av alla personliga konkurser I USA beror på obetalda sjukvårdsräkningar. En annan studie visar att över 1,5 miljoner familjer årligen är tvungna att sälja sina hem för att kunna betala sjukvårdsräkningarna.

En rapport från ”The Kaiser Family Foundation” visar att den årliga kostnaden för att försäkra en familj på fyra personer är över 10 000 dollar. Det är ungefär vad en person som har jobb med minimilön tjänar på ett år och ungefär hälften av vad en genomsnittlig anställd på Wal-Mart har i årslön.

Ja, så där kan man fortsätta oerhört mycket längre än vad denna blogg ger utrymme för. Poängen är dock tydlig: den som försöker påstå att den nuvarande amerikanska sjukvårdsmodellen är en framgång och något som vi egentligen borde importera till Sverige är antingen korkad, oärlig eller djupt okunnig.

Så, Obama, du har alla tänkbara fakta på din sida.  

svd1, DN1,  DN2, expressen, Aftonbladet,

Trygghetssystemen spelar en central roll i Obamas krispolitik

Etiketter: anders borg, cristina husmark-pehrson, krisen, Obama, regeringen, sjukförsäkring, sven-otto littorin, usa

När man idag i den svenska samhällsdebatten ser kopplingar till president Obamas politk handlar det oftast om krisbekämpningen. Jämför man med Anders Borgs krispolitik framstår Obamas som både mer seriös och nationalekonomiskt bättre underbyggd. Ett stort antal välrenomerade nationalekonomer brukar, med all rätt, hänvisa till just Obamas krisprogram när de hävdar att den svenska regeringen borde vara aktivare i kampen mot efterfrågekrisen.

Vad som däremot inte så ofta kommer fram är att Obamas krisbekämpning inte bara handlar om kvantitet (omfattningen på insatserna), utan också om kvalitet (politikens innehåll). En viktig del av den amerikanska krisbekämpningen går, enligt väl beprövad nationalekonomisk visdom, ut på att skapa framtidstro och trygghet så att medelklassen och de breda löntagargrupperna vågar börja konsumera igen. Så kan “hjulen fås att snurra”. Så kan de negativa och självförstärkande krafterna bäst motverkas. Så kan världsekonomin successivt lyftas upp ur depressionens mörker.

Därför är den sjukvårdsreform som Obama just nu försöker sjösätta så viktig, också sett ur ekonomisk-politisk synvinkel. Precis som under “New Deal”-eran ser vi idag i USA en spännande social reformverksamhet växa fram, som dessutom är fast förankrad i en grundläggande helhetssyn. Den amerikanska ekonomisk-politiska debatten handlar därför just nu i stor utsträckning om hur trygghetssystemen skall byggas ut och stärkas.

Trots att det finns lite olika uppfattningar om hur ett nytt sjukvårdssystem skall utformas, också inom det Demokratiska partiet, är reforminriktningen för de flesta ändå tydlig. Paul Waldman gjorde sig nyligen till tolk för många medelklassamerikaners växande förhoppningar om ett finmaskigare trygghetssystem, när han i American Prospect skrev: “If the program really works as it could, more and more people will choose it, until the day eventually comes when all Americans have government health care.”

Det är onekligen inte endast när det gäller omfattningen på krisinsatserna som den svenska regeringen har anledning att studera utvecklingen i dagens USA. En studieresa till USA för finansminister Anders Borg, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin och socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrsson vore kanske inte helt bortkastade pengar. Möjligen (förhoppningsvis) skulle studieresan kunna leda fram till samhällsekonomiskt nyttiga kvalitetsförbättringar av politiken. Det handlar då inte minst om en ökad ekonomisk-politisk insikt rörande vikten av att ha starka sociala trygghetssystem i kristider…

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,