Öppna fabriken för facket IKEA!

Etiketter: aktuellt, ikea, kollektivavtal, usa

Ikväll sändes ett reportage i Aktuellt om IKEAs fabrik i Danville, USA. Det amerikanska facket har under två år försökt att komma till tals med fabriksledningen men inte lyckats. IKEAs dotterbolag Swedwoods försvar är att man först vill att de anställda skall rösta om att facket skall få möjlighet att sluta kollektivavtal (där det krävs 50 procent plus en röst) för att börja diskussioner med träarbetarfacket. Enligt IKEA skulle det innebära att arbetarna fritt skulle välja att vara representerade innan samtal påbörjas.

Alla som har någon kunskap om amerikanska arbetsrättslagstiftningen och om relationerna mellan fack och arbetsgivare i USA vet att de anställda sällan fritt kan rösta för att bli representerade av en fackförening. Arbetsgivarna har full konntroll över vad som sker inne på fabriksområdet och använder sig av olika påtryckningsmetoder såsom hot om uppsägningar, hot om fabriksnedläggning eller andra trakasserier för att förhindra att omröstningar ens kommer till stånd. Fackföreningar får ofta kämpa i flera år för få omröstningar till stånd och detta till stora finansiella och personliga kostnader. Men när omröstningar väl sker så visar det sig att arbetare vill bli representerade och få ett kollektivavtal.  

Varför det? Jo därför att då ökar chanserna att få en dräglig lön, att få en sjukvårdsförsäkring, att få till stånd förhandlingar på arbetsplatsen och att få regler som styr förhållandena. Jag har besökt arbetsplatser i USA där facket inte varit välkomna och vet att där råder ofta i praktiken arbetsgivarens godtycke.

IKEA, släpp in facket!

Vår för vem?

Etiketter: eu, Obama, usa

Nu när den globala finanskrisens omedelbara fas är över är det allt fler som frågar sig- vart är vi på väg, vem är mest på väg och varför. Med andra ord för vilka länder kommer vårens ljus att skina extra starkt och vilka länder förpassas in i vinterns mörker. Debatten förs ofta i termer av styrka och makt, militär eller ekonomisk. EUs svaghet sägs visas av Kissingers fråga “Om man skall ringa Europa vem ringer man då?”

Idag publicerade DN en kolumn av David Brooks (finns på NY Times) som förutsäger en “”Orgie i optimism” i DN (där Ny Times hade satt den något mer nedtonade rubriken ”Relax w’ell be fine”). Artikeln handlar om att USA har ett antal fördelar framför Japan och Kina. och då framför allt en yngre befolkning och bättre produktivitet och innovationsförmåga. Det som är intressant är att Europa inte ens nämns i artikeln. Ett säkert tecken på det ointresse för vår kontinent som amerikaner i hyser?

Precis det ointresse inleder Göran Rosenberg med i sin utmärkta artikel. Göran Rosenberg hyllar det europeiska virrvarret ”som på gott och ont har definierat Europa”. Ur det virrvarret påpekar Rosenberg har det vuxit fram en europeisk union som är ”inte bara är det enda fredliga och någotsånär demokratiska försöket genom historien utan också det hittills mest framgångsrika.”

Virrvarret och flexibiliteten är något som forskaren Andrew Moravscik säger är Europas styrka och han utnämner EU till den tysta, växande supermakten.  Moravscik avfärdar det demografiska argumentet och menar att det hör 1900-talet till. Det viktiga är att jämföra BNP per capita och de länder som har varit mest framgångsrika är ofta de mindre länderna.

Europa har dessutom den fördelen att det är en flexibel union med fler utrikes- och försvarspolitiska instrument till förfogande än t.ex. USA. Det handlar både om “hårda instrument” såsom försvarspolitik där Eu kan spela på ett mycket bredare register än USA. Men framför allt pratar Moravscik om de mjuka verktygen och menar då integrationen av nya medlemsländer, EUs grannskapspolitik och biståndspolitiken. EU är i många delar av världen en “good guy” där EUs sociala ambitionerna ses som avundsvärda.

Jag tror att Rosenberg och Moravscik är något på spåren. EU är inte som USA och skall inte vara det. Vi är mycket mer decentraliserade och pragmatiska och därmed mer flexibla. Många ser USA som ett flexibelt land och EU som en stel jätte på lerfötter. Jag tror inte det stämmer. Ett exempel är den sjukvårdsreform som Obama har drivit igenom. Det har tagit mer än fyrtio år för USA att genomföra en reform som liknar en allmän sjukförsäkring. Fortfarande återstår reformer i pensionssystemet som inom en inte alltför avlägsen framtid kommer gå med stora underskott. I gengäld finns redan många av de sociala trygghetssystemen redan på plats i de europeiska länderna och här är EUs mångfald en styrka.

Det är kanske dags att bättre uppskatta  Europas mångfald = flexibilitet.

Obama och trygghetens sprindningseffekter

Etiketter: a-kassa, anders borg, ekonomi, kris, Obama, Sverige, sverigebilden, usa

Samtidigt som vi i Sverige nu kontinuerligt via media får rapporter om att hur regeringens nya sjukförsäkring drabbar långtidssjuka går man i USA i rakt motsatt riktning. Där försvagar man inte skyddsnätet för sjuka. Istället förstärks det, trots jättelika budgetunderskott och fortsatt djup lågkonjunktur.

I natt röstade representanthuset igenom Obamas förslag till ny sjukvårdsförsäkring. Det innebär att nästan alla amerikaner - omkring 32 miljoner fler än i dag - nu av allt att döma får en mer finmaskig sjukvårdsförsäkring. Försäkringsbolagen kommer inte längre att helt kunna stänga ute patienter från ersättning på grund av de är eller har varit sjuka.

Fortfarande återstår dock mycket att göra för att förbättra välfärdssystemet på andra sidan Atlanten. Men ändå måste Obamas reform ses som ett viktigt steg i rätt riktning.

Att, som Obama gör, förstärka det sociala skyddsnätet mitt i lågkonjunkturen är dessutom klok krispolitik. Nu om någonsin bör signalerna från politiken handla om att staten står upp och tar sitt sociala ansvar för de enskilda som drabbas av exempelvis sjukdom. Detta skapar en positiv samhällsekonomisk multiplikatoreffekt, där ökad social trygghet gör att fler vågar konsumera, vilket förbättrar förutsättningarna för ekonomin att ta sig ut ur krisen osv.

En ofta framförd förklaring till att den svenska ekonomin drabbats hårdare än omvärlden av krisen är att vi är ett litet exportberoende land och därför har fått ett större BNP-fall än andra. Men, som exempelvis forskaren Heidi Bel Habib påpekat, kan denna enkla förklaring ifrågasättas. Data från Eurostat visar nämligen tvärtemot den officiella retoriken att Sverige har lägst exportberoende, lägst exportnedgång och högst BNP-fall bland euroländerna i allmänhet och länder med jämförbar industristruktur i synnerhet.

Ska man förklara Sveriges relativt sett försämrade position under krisen måste alltså analysen nyanseras och fördjupas. Att enbart utgå ifrån att vår ekonomiska kris importerats håller inte. En hel del av våra ekonomiska bekymmer är faktiskt hemmagjorda.

En viktig orsak till att vi, relativt andra länder, drabbats extra hårt av krisen är exempelvis allt för små tillskott till de kommunala välfärdstjänsterna, utbildningssektorn och infrastrukturen - vilket gjort att arbetslöshetskrisen inte motverkats tillräckligt effektivt. Därom tycks de flesta kvalificerade ekonomiska bedömare nu vara ense.

Men jag tror också det handlar om så svårfångade socialpsykologiska storheter som “känslan av otrygghet” och “otrygghetens spridningseffekter”. Avgörande för spridningseffekten är i vilken grad vi upplever att ett tillräckligt försäkringsskydd och stöd finns på plats ifall vi blir arbetslösa eller sjuka.

Det är givetvis oroande, också för oss som har relativt sett god lön och idag är friska, att se hur personer som drabbats av långvarig ohälsa påverkas av uppenbart orimliga och rättosäkra sjukförsäkringsregler. En rad frågor inställer sig då. Vad händer mig eller någon i min familj om olyckan skulle vara framme? Kanske är det klokt att vänta med att byta bil eller TV och istället samla på mig en större trygghetsbuffert för säkerhets skull?

Oron över vad som kan hända med den egna ekonomin stillas inte heller av uppgifterna om det bristande försäkringsskydd som möter dem som drabbats av arbetslöshet. I morgon kanske det är min tur att stå på AF med kölapp i handen. Hur ska jag då kunna fixa familjeekonomin, nu när a-kassan enbart ger dem med de allra lägsta inkomsterna ett någorlunda utbyggt inkomstskydd?

President Obama har med sin sjukvårdsreform “satt ett märke”, som stakar ut en välfärdspolitisk ambitionshöjning och en ny inriktning. Det gamla nyliberala paradigmet har punkterats. Men det handlar också om en växande insikt om att bättre integrera välfärdspolitk och ekonomisk politk, så att krisbekämpningen på sikt kan bli effektivare.

Det kanske är dags för oss att kasta den nationella självtillräckligheten överbord och erkänna att vi svenskar faktiskt inte är “bäst i klassen” längre, åtminstone inte när det gäller att motverka den ekonomiska krisen? Kanske kan vi till och med lära oss något nytt genom att studera exemplet USA?

Utgiftstak i USA?

Etiketter: ekonomin, finanspolitik, krugman, Obama, usa

USA:s president Obama föreslog i sitt State-of-the-Union-tal att USA skulle införa ett tak för offentliga utgifter (se Washington Post).

Den liberale ekonomen Paul Krugman har kallat förslaget ”förfärande på alla sätt”. Finanspolitikens första prioritet borde i dagsläget vara att få igång efterfrågan och sysselsättningen. En begränsning av möjligheterna att fortsätta stimulanspolitiken kan få allvarliga konsekvenser framöver. Först när påtagliga förbättringar på arbetsmarknaden kan skönjas är det dags att ta itu med budgetunderskottet.

Frågan är dock hur stor betydelse detta förslag - om det genomförs - kommer att få i praktiken. En stor del av utgifterna är nämligen undantagna från utgiftstaket. Det gäller s.k. ”entitlement programs” (socialförsäkring, sjukvård, mm.), liksom utgifter för nationell säkerhet. Det redan beslutade stimulanspaketet på 787 miljarder dollar påverkas inte heller.

Det är därmed bara omkring en åttondel av de federala utgifterna som berörs av utgiftstaket.  Men om förslaget går igenom kommer utgifterna för utbildning, miljö, andra inhemska ändamål mm. att frysas på årets nivå under de resterande 3 åren av president Obamas ämbetstid. Effekterna för nästa års budget lär inte uppgå till mer än 15 miljarder dollar, vilket kan jämföras med det totala budgetunderskottet på ofattbara en biljon dollar ($ 1 000 000 000 000).

I spåren av krisen på 90-talet infördes utgiftstak i Sverige för alla statliga utgifter, förutom räntebetalningar på statsskulden. De takbegränsade utgifterna låstes i nominella termer genom riksdagsbeslut tre år i förväg. Utgiftstaket var tänkt att förhindra att tillfälliga överskott i de offentliga finanserna, exempelvis i toppen på en högkonjunktur, kunde användas för att öka utgifterna.

Den svenska finanspolitiken har även styrts av ett sparmål för de offentliga finanserna. Den offentliga sektorns inkomster måste, sett över en konjunkturcykel, överskrida utgifterna med motsvarande 1 procentenhet av BNP. Sparmålets syfte är att säkerställa att eventuella nya utgifter måste finansieras, antingen genom skattehöjningar eller nedskärningar av andra utgifter. Dessa båda mål har varit mycket effektiva redskap i att få ner underskotten i de offentliga finanserna och statsskulden under de senaste 15 åren.

Det svenska utgiftstaket visade sig dock ha vissa svagheter som uppenbarades i samband med den senaste ekonomiska krisen. Det främsta problemet var att utgiftstaket saknar en undantagsklausul vid extraordinära omständigheter. Det sedan tidigare fastlagda utgiftstaket förhindrade till viss del den finanspolitiska stimulans som hade varit önskvärd i samband med den ekonomiska krisen. Efterfrågebortfallet 2008-09  var så stort att inte ens Riksbankens noll-räntepolitik räckte till för att motverka detta. Framför allt tvingades regeringen att mer förlita sig mer på skattesänkningar och mindre på utgiftsökningar, trots att det senare hade varit betydligt effektivare i att hålla efterfrågan uppe.

Nu ska man dock ha klart för sig att Regeringens ovilja att använda finanspolitiska stimulanser i första hand var ideologiskt betingad. Regeringen har de senaste åren inte bedrivit en stabiliseringspolitik i egentlig bemärkelse. Snarare kan man beskriva det som en sedan tidigare beslutat strukturpolitik som enbart “tajmades” av konjunkturutvecklingen. Man föredrog helt enkelt att sänka skatterna trots att detta hade en mindre effekt på efterfrågan än exempelvis en ökad offentlig konsumtion eller investering. Det fanns också en principiell motvilja mot att använda tillfälliga utgiftsökningar för att stimulera ekonomin.

Ineffektiv ekonomi när tillväxten blir låne- istället för lönedriven

Etiketter: fackföreningar, ideologi, kris, löner, tillväxt, usa

Spelar det någon roll för den ekonomiska utvecklingen om löntagarna får rimliga löner? Frågan är högst relevant både för utvecklingen av krisen och inför den stundande avtalsrörelsen.

Svaret är i allra högsta grad ja, Det räcker med att blicka västerut,  mot USA, för att se hur urholkade reallöner skadar den ekonomiska stabiliteten. En allmän försvagning av reallönerna under lång tid, framdriven av obefintliga sociala skyddsnät, försvagade fackliga organisationer och en ekonomisk ideologi baserad på att “hungriga vargar jagar bäst”, har skapat en falsk ekonomisk utveckling som bidragit till att bygga under krisen.

Under en följd av år har det funnits ett starkt samband mellan den amerikanska konsumtionen och den ekonomiska tillväxten. Dessvärre byggde konsumtionen på lån - inte på lön. Resultatet blev en bubbla som brast och en ekonomisk modell som förlorat sin lyskraft.

Ökande ideologisk konflikt om ekonomisk vetenskap

Etiketter: ekonomi, forskning, globalisering, kris, löner, paradigm, usa, vetenskap

Kommer krisen att förändra vår syn på ekonomisk utveckling? För ett år sedan skulle jag ha svarat definitivt ja. Nu är jag inte lika säker. Det som kunde ha blivit ett “window of opportunity” riskerar nu att bli “business as usual” istället.

Allt för många av dem som under lång tid förespråkat just den ekonomiska modell som i praktiken orsakat krisen börjar nu förespråka ännu mer av samma sak.

Detta trots att krisen i hög grad var, som ekonomiprofessorerna Stiglitz och Fitoussi säger i slutsatserna till rapporten “Shadow Gn”,  “doktrinskapad” - framsprungen ur en övertro på marknaders självreglering, en misstro mot statliga regleringar och en ekonomi som skapat en växande grupp löntagare som inte fick del av tillväxten på annat sätt än genom att överkonsumtion på kredit.

Under lång tid ledde globaliseringen till stagnerande eller minskade reallöner i stora delar av västvärlden. Denna trend har många orsaker: en globalisering av ekonomin där arbetsutbudet ökade snabbt och pressade ned lönerna, en ekonomisk överideologi som värnade marknadens frihet från reglering och statlig inblandning och en ideologiskt driven försvagning av de fackliga organisationerna - allt detta för att bryta utvecklingen mot mer egalitära samhällen och istället skapa tillväxt och jobb genom ökade klyftor och större ekonomiska drivkrafter.

Nedpressandet av lönerna ledde i USA till att hushållens sparande minskade, till allt längre arbetstider och allt större lån för att hålla konsumtionen igång. Tillväxten hölls uppe till priset av stadigt ökande privata och offentliga skulder.

När krisen nu slår nästan hårdast mot ekonomi och jobben just i det land som fått symbolisera glorifieringen av de fullständigt fria marknaderna, borde detta leda till en omfattande omprövning bland världens ekonomer och politiker som förordat denna modell. Och en del genomgår just nu en sådan omprövning,  men bland många andra är det väldigt tyst.

Det paradigmskifte som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn talade om kanske tar lite längre tid - eller är så mycket svårare i vetenskaper som är starkt politiskt präglade.

Från början finns det en allmän föreställning, en normalvetenskap, som forskarsamhället själv inte är direkt medvetet om. (här befinner sig fortfarande många).

Sen uppstår anomalier, avvikelser från tankemodellen, som forskarna har svårt att förklara och ta till sig (t.ex. att de nordiska välfärdsländerna presterar bättre än de avreglerade anglosaxiska).

Sen kommer en vetenskaplig kris (som t.ex. denna ekonomiska kris) som kräver att utvecklingen måste förklaras på ett nytt sätt. (dit har inte så många hunnit, även om jag i flera blogginlägg har pekat på att en hel del tunga ekonomer nu befinner sig där).

Slutligen; paradigmskiftet, när det skapas en nya teoretisk modell som förklarar världen på ett nytt sätt och vinner allmänt gehör. (dit är det fortfarande långt kvar)

Jag väntar med spänning på att även svenska forskare och ekonomer i högre grad ska våga delta i debatten om detta nya.

Fakta sparkar - lönesänkningsteorierna håller inte

Etiketter: arbetslöshet, krisen, usa

Många mer nyliberala ekonomer och politiker tycks anse att det mesta som är fel beror på att lönerna inte är tillräckligt flexibla (läs låga för vissa grupper). Denna syn präglar också regeringens nuvarande politik. Enligt teorin ska det i princip inte finnas några strukturella skillnader i arbetslöshet mellan olika grupper om bara arbetsmarknaden är så flexibel att lönerna anpassas efter de arbetssökandes produktivitet. Det är därför som det är vanligt att föreslå försämringar som pressar ned lönerna i tron att detta ska ge lägre arbetslöshet och högre sysselsättning - t.ex. sämre a-kassa, jobbskatteavdrag, försämrad arbetsrätt, lägre minimilöner. Hur ofta har vi inte hört från Svenskt Näringsliv t.ex. att ungas högre arbetslöshet beror på LAS och lönerna. 

Men det räcker med att studera arbetslöshetsiffrorna i flexibilitetens förlovade land, USA, för att se att teorin krackelerar. I USA är det lätt att sparka den anställde som man inte vill ha, fackens möjlighet att upprätthålla lönerna är nästan utraderade, minimilönerna är löjligt låga, arbetslöshetsförsäkringen i princip obefintlig. I en sådan ekonomi skulle det enligt teoriboken inte finnas några större strukturella skillnader i arbetslöshet mellan olika grupper eftersom lönerna är så flexibla nedåt. Verkligheten visar dock en annan bild.

Arbetslösheten är nu uppe i över 10 procent totalt sett. Bland tonåringar är den nästan 25 procent, bland svarta nästan 16 procent, bland hispanics runt 13 procent, bland de som inte har fullföljt high school 15,5 procent. Räknar vi andelen undersysselsatta - alltså även de som arbetar deltid men söker heltidsjobb, eller har ett heltidsjobb de inte kan försörja sig på och söker ett till, är siffrorna ännu värre. Vita har då en hel -eller deltidsarbetslöshet på 14,2 procent, svarta på 23,8 och hispanics på 25,1 procent.  

Eftersom lönerna är extremt låga för just de grupper som har den högsta arbetslösheten - och anställningskyddet närmast obefintligt - skulle det inte finnas några stora skillnader i arbetslöshet utan bara i lön mellan olika grupper. Enligt teorin alltså. Men den nyliberala lönesänkningsteorin som medel för att lösa arbetslöshetsproblemen håller inte ens för en enkel granskning av arbetslöshetsstatistiken.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3

Studieavgifter ökar i kristider

Etiketter: regeringen, studieavgifter, usa

Diskussionen om studieavgifter är intensiv på många håll. I USA publicerades i går en rapport som visar att avgifterna för studier på högskolenivå ökade mellan 2008 och 2009. Ökningen var 6,5 procent i offentligt finansierade högskolor och 4,4 procent i privata. Detta skedde alltså parallellt med den värsta finanskrisen och lågkonjunkturen i mannaminne.

Det är inte ovanligt att amerikanska studieavgifter ökar i lågkonjunktur, särskilt på offentligt finansierade lärosäten, eftersom delstatsmyndigheterna måste skära i sina kostnader. Ändå stämmer det till eftertanke att allt fler tvingas belåna sig alltmer i en kris där just hushållens skuldsättning är en del av problemet.

Den amerikanska studien visar också att hela två tredjedelar av de offentligt finansierade lärosätenas ekonomiska stöd utgörs av så kallat “merit aid”, som inte är behovsprövat och alltså inte i första hand är till för den som inte har råd med sin utbildning.

Även i Storbritannien höjs nu röster för att höja studieavgifterna som ett sätt att bevara utbildningskvaliteten. Den svenska regeringen vill också använda pengar kopplade till studieavgifter för att finansiera utbildningskvalitet, men här gäller det pengar som frigörs när man inför avgifter för så kallade tredjelandsstudenter om två år.

Men riskerna är stora. Kopplingen mellan avgifter och kvalitetssatsningar kan leda till dels sänkt kvalitet (om tredjelandsstudenterna blir färre än man tror) och dels att tredjelandsstudenter lättare blir godkända (om en del av resurserna knyts till studenternas prestationsgrad, vilket är fallet i dag). Frågan är hur regeringen hade tänkt förebygga den utvecklingen?

Profitörerna

Etiketter: arbetslöshet, riskkapitalister, usa

För den som (mot all förmodan) inte tycker att vi bör förändra sättet ekonomin fungerar på! Läs detta reportage i NY Times. Den beskriver hur riskkapitalister  tömde USAs mest berömda sängtillverkare (kunde varit Hästens) på kapital, cashade in vinsten och lämnade arbetstagarna åt sitt öde.

Barack Obama tror på distansutbildningar

Etiketter: Barack Obama, distansutbildning, högre utbildning, studieavgifter, studielån, usa

Nyligen fick USA:s förre president Bill Clinton frågan om vad han ansåg vara den viktigaste okända statistiken. Hans svar: “De senaste åtta åren har USA gått från första till tionde plats bland länderna med högst andel 25-34-åringar med högskoleexamen.” Han fortsatte med att peka på de snabbt ökande studieavgifterna i USA, som nu stiger med åtta procent årligen, som ett hot mot USA:s framtid som kunskapsnation. Sedan 1982 har avgifterna för högre utbildning i USA ökat med 439 procent, under det att den amerikanska medianfamiljens inkomst har ökat med 147 procent.

USA:s president Barack Obama har också insett problemets allvar och bestämt sig för att göra något åt det. Ett av de viktigaste verktygen i det arbetet är distansutbildningar. USA:s konventionella högskolesystem har inte kapacitet att utbilda så många personer som krävs, och det är dessutom så dyrt att studera att många helt enkelt inte har råd.

Precis som i Sverige har distansutbildningarna i USA vuxit enormt det senaste decenniet, precis som i Sverige studerar nu omkring var fjärde amerikansk student via webben, och precis som i Sverige är många av dessa äldre än genomsnittsstudenten.

Distansundervisning är inte bara ett billigt och effektivt sätt att göra högre utbildning tillgänglig för människor som av olika anledningar inte kan studera på campus. Det är dessutom utmärkt ur ett pedagogiskt perspektiv. Det amerikanska utbildningsdepartementet konstaterade i en studie tidigare i år att personer som studerar via webben nådde minst lika bra, ibland bättre, resultat jämfört med studenter i vanlig salsundervisning. Särskilt bra resultat gav kombinationen av olika undervisningsmetoder.

Distansutbildningen kan antagligen lösa många problem kring den nödvändiga utbyggnaden av högskolan också i Sverige.