3,4 procent i osubventionerat arbete - “bättre än väntat”?

Etiketter: arbetslinjen, arbetsmarknad, jobb, ohälsa, sjukförsäkring, utanförskap

Jag kan inte låta bli att förundras över hur man kan torgföra utfallet av introduktionsprogrammet vid Arbetsförmedlingen (AF), för dem som utförsäkrades vid årsskiftet från sjukförsäkringen, som “bättre än väntat” när bara 3,4 procent av programdeltagarna idag har ett osubventionerat jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Då skall man dessutom veta att en del av dem arbetade deltid redan innan de utförsäkrades. En del av dem hade då sjukersättning eller sjukpenning på 25-75 procent.

De siffror som vi nu fått från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan (FK) säger heller inget om i vilken omfattning de 3,4 procenten idag arbetar eller hur deras försörjningsförmåga är.

Ytterligare ca 10 procent av dem, som vid årsskiftet började på introduktionsprogrammet, har idag ett jobb med samhällsstöd (nystartsjobb eller samhallsjobb). Men den absolut största delen av gruppen, ungefär 8 av 10 (eller 77,4 procent), finns forfarande kvar i någon form av program hos AF. Dessa människor har alltså ännu inte mött den reguljära arbetsmarknaden. Hur deras arbetsmarknadssituation ser ut om ett halvt till ett år är därför högst osäkert, inte minst med tanke på att när/om de lämnar AF-programmet tvingas de konkurrera om jobben med personer som inte har någon ohälsohistoria eller nedsatt arbetsförmåga.

Vad vi ser är alltså att regeringen nu, genom införandet av det s.k. introduktionsprogrammet, “parkerat” en stor grupp människor med ohälsoproblem i arbetsmarknadspolitiken. TCO kritiserade den förra regeringen för att den “parkerade” personer med arbetsmarknadsproblem i sjukförsäkringen, utan att erbjuda dem tillräckliga vägar tillbaks till arbetslivet. Men att på det sätt som nu sker flytta runt socialt, medicinskt och ekonomiskt utsatta personer mellan olika myndigheter och konton är definitivt ingen bättre eller mer långsiktigt hållbar lösning.

Möjligen kan man kortsiktigt skapa FK-statistik som kan användas som slagträ i den partipolitiska valdebatten. Vad det långsiktiga mänskliga och samhällsekonomiska priset för denna “politiska flyttkarusell” i slutändan blir är däremot högst oklart.

Fortfarande väntar vi på de där breda och långsiktigt hållbara lösningarna, som politikerna på ömse sidor om blockgränsen så länge talat så gott om. Visserligen har den nuvarande regeringen fem i tolv och strax före valet besträmt sig för att tillsätta den där parlamentariska socialförsäkringsutredningen, som man utlovade redan i sin första regeringsdeklaration från 2006. Utvärderingen av introduktionsprogrammet från AF/FK, och den efterföljande debatten i förra veckan, visar dock att vi fortfarande har lång väg att gå innan vi når fram till en bra sjukförsäkring som har bred legitimitet och håller över tid.

Utanförskapsbegreppet - utsatt för omdefinition och renovering

Etiketter: arbetslöshet, arbetsmarknad, ekonomi, globalisering, jobb, proposition, utanförskap

Det är intressant att regeringen systematiskt den senaste tiden börjat använda ett betydligt snävare ”utanförskapsbegrepp” än det man själv tidigare konstruerat. Nu talar man genomgående om ”antalet personer som försörjs med sociala ersättningar och bidrag”, d.v.s. man rensar exempelvis ut värnpliktiga och jobbsökande studenter m.fl. ur måttet. Den omedelbara effekten blir naturligtvis att utanförskapssiffran då blir lägre.

Men även om man använder sig av den nya och snävare begreppsdefinitionen ser utvecklingen den närmaste tiden mörk ut. Regeringen konstaterar själv (s. 63 i “våpen“) när det gäller den faktiska utvecklingen att det “totala antalet personer som försörjs med sociala ersättningar och bidrag, mätt som helårsekvivalenter, ökade 2009 och förväntas fortsätta öka under 2010.”

I vårpropositionen lanserar regeringen dessutom ett nytt mått som man kallar för ”konjukturrensat mått på antalet helårsekvivalenter” (se bl.a. s. 62ff i “våpen“), med vilket man säger sig kunna visa att reformerna på skatte-, arbetsmarknads- och sjukförsäkringsområdet varit framgångsrika för att minska det “strukturella utanförskapet”.

Hela detta resonemang är dock tämligen statiskt och utgår dessutom ifrån en förlegad syn på arbetsmarkandens faktiska funktionssätt, inte minst när det gäller relationen mellan vad som kan antas vara konjunkturellt respektive strukturellt betingat. Nej, ska vi lyckas vinna en fördjupad kunskap om dynamiken på den moderna arbetsmarkanden krävs nog betydligt mer än de endimensionella och statiska räkneövningar som experterna på finansdepartementet ägnat sig åt i “våpen“.

Modern samhällsvetenskaplig forskningen visar exempelvis att efter de senaste lågkonjunkturerna har den s.k. strukturella arbetslösheten tenderat att öka. Allt fler av dem som hamnar utanför arbetsmarknaden i lågkonjunktur hinner inte ens få in en fot på arbetsmarknaden i högkonjuktur innan konjunkturen på nytt vänder nedåt. Det innebär att det som tidigare i hög utsträckning varit ett konjukutrrelaterat problem i allt större omfattning nu även blir ett långsiktigt och strukturellt problem.

Att regeringen dessutom hade “otur i tajming” och strax innan lågkonjukturen sjösatte sina stora systemförändringar i a-kassan och sjukförsäkringen, vilka oundvikligen leder till att fler faller rakt igenom det sociala skyddsnätet, underlättar naturligtvis inte heller den långsiktiga “utanförskapsproblematiken”.

Med en allt för statisk och förlegad analysapparat, vilket exempelvis resonemangen om det “konjunkturrensade utanförskapsbegreppet” är ett uttryck för, klarar man inte av att på ett tillfredställande sätt analysera och förstå dynamiken på den moderna arbetsmarknaden.

Det hela blir då istället ungefär som att försöka sig på konststycket att förutse hur en galopperande häst kommer att röra sig genom att endast studera en stillastående häst…

Försäkringslösheten breder ut sig

Etiketter: a-kassa, arbetslöshet, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, försäkringar, utanförskap

Den grupp som står helt utan försäkringsskydd vid arbetslöshet har vuxit kraftigt den senaste tiden. Nya siffror i det kommande nummret av Socialpolitik är förskräckande. Professor Tapio Salonen pekar där på att vi just nu ser en dramatisk ökning av andelen oförsäkrade arbetslösa i Sverige:

• Från att ha legat på ca 25-30 procent i slutet av 90-talet saknar idag nästan hälften (46 procent) av alla kvarstående arbetssökande varje form av arbetslöshetsskydd.
• 80 procent av de arbetslösa ungdomarna i åldern 18-24 år går utan a-kassa, trots att de uppfyller Arbetsförmedlingens krav.
• Ca 116 000 arbetslösa sakande någon ersättning per månad år 2008, ett år senare hade den siffran ökat med ytterligare ca 40 000 personer.
• Antalet oförsäkrade vid arbetslöshet har under den senaste tio åren har ökat från ca 100 000 till 150 000 personer.
• Utslaget på årsbasis för år 2009 betyder detta att ungefär sex procent av den arbetsföra befolkningen inte hade någon arbetslöshetsersättning alls under de drygt fem månander som de i genomsnitt var registrerade som arbetssökande - trots att de samtidigt uppfyllde Arbetsförmedlingens alla aktivitetskrav.

De som varit inne på arbetsmarkanden och därigenom kunnat skaffa sig inkomstrelaterade trygghetsförmåner har en annan situation, menar Salonen: ”De har fackföreningar och andra aktörer som tillvaratar deras intressen. De oetablerade arbetslösa har däremot ingen röst i dagens samhällsdebatt.”

De förändringar av arbetslöshets- och sjukförsäkringen som regeringen genomdrivit skapar numera dagligen en växande grupp människor som hamnar utanför det vi brukar kalla för välfärdsstaten. Trösklarna för att ta sig in i trygghetssystemen har blivit högre, samtidigt som risken att bli utkastad från dem har ökat. Detta är en av de viktiga förklaringarna, vid sidan av den lågkonjunktur vi är inne i, till varför vi just nu bevittnar en “socialbidragsexplosion“.

På sikt riskerar vi, om vi fortsätter på den inslagna vägen, att skapa ett permanent och “verkligt utanförskap” som generarar enorma framtida mänskliga och samhällsekonomiska kostnader. Är det förresten längre någon som, med hedern i behåll, vågar säga att “vi har en a-kassa i världsklass“?

Ett “verkligt utanförskap” biter sig fast

Etiketter: arbetsgivare, arbetsmarknad, socialbidrag, superarbetskraft, svenskt näringsliv, tco, utanförskap, välfärd

Även i lågkonjunktur har företagen behov av att rekrytera ny personal. Anställda slutar, säger upp sig eller går i pension också när det är ekonomisk kris. Under krisåret 2010 har, enligt en nyligen publicerad rapport som Svenskt Näringsliv (SN) tagit fram, ungefär hälften av företagen försökt rekrytera nya medarbetare.

Det mest intressanta med SN-rapporten är att företagen uppger att det är ungefär lika svårt att rekrytera nu i år, med en exceptionellt hög arbetslöshet, som det var 2007 då vi hade en “brinnande högkonjunktur”. Vid båda tidpunkterna misslyckas ungefär vart femte rekryteringsförsök.

Det finns helt uppenbart något strukturellt i vårt samhälle som gör att utbud och efterfrågan på arbetsmarkanden inte riktigt matchar varandra. När vi analyserar värför det ser ut som det gör finns det naturligtvis skiljelinjer mellan Svenskt Näringslivs och TCO:s perspektiv och utgångspunkter.

Men jag tror ändå det blir svårt att förstå de många misslyckade rekryteringsförsöken om man inte väger in det som brukar kallas för den strukturella arbetslösheten, d.v.s. den arbetslöshet som existerar oberoende av konjunkturläge. Hit räknar man exempelvis en del av dem som av regeringen brukar kategoriseras som tillhörande det s.k. utanförskapet. Det handlar då exempelvis om dem som har arbetsmarkandsproblem på grund av lång ohälsohistora, långtidsarbetslöshet eller långvarigt socialbidragsberoende.

Efter de senaste lågkonjukturerna har allt fler hamnat utanför för att sedan, under högkonjunkturen, inte hinna få in sin fot på arbetsmarkanden innan konjunkturen på nytt vänt nedåt. Man skulle kunna tala om en ökning av ett ”verkligt utanförskap”, för att skilja denna grupp från alla benbrott, influensasjuka och studenter m.fl. som också ingår i regeringens betydligt “fluffigare” utanförskapsbegrepp.

Vad Svenskt Näringsliv nu pekar på i sin rapport överensstämmer väl med den bild som TCO tidigare visat på i rapportserien Jakten på Superarbetskraften. Den nu rådande utbudsfixerade politiken, med bland annat lägre ersättningar och hårdare villkor i trygghetsförsäkringarna, har uppenbarligen inte varit särskilt framgångsrik. Den har inte lyckats minska det antal personer som står längst bort från den reguljära arbetsmarkanden eller att bättre matcha arbetskraftsutbudet med efterfrågan på arbetskraft. Arbetsgivarna tycks ofta efterfråga en annan typ av arbetskraft än den som faktiskt finns.

Just nu är vi dessutom inne i en formlig bidragsexplosion där allt fler människor mitt i lågkonjunkturen, bland annat på grund av stramare villkor i trygghetsförsäkringarna, tvingas söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag) för att klara sig.

Här har vi en av framtidens största mänskliga och samhällsekonomiska utmaningar. Lyckas vi inte bygga broar tillbaks till arbete för denna växande grupp människor då spelar det nästan ingen roll hur mycket vi exempelvis höjer pensionsåldern med. Vi kommer ändå inte att lyckas finansiera en utbyggd framtida välfärdssektor.

En sak blir allt tydligare: de gamla och beprövade lösningarna biter inte på problemet. Vi måste våga tänka nytt!

Ska vi klara av denna jättelika framtidsutmaning måste vi på olika sätt skapa en mer välkomnande och rymlig arbetsmarknad, där människors vilja till arbete tas tillvara på ett bättre sätt. En arbetsmarknad som bejakar den potential och variation av funktions- och arbetsförmågor som faktiskt finns hos befolkningen.

Det handlar om en arbetsmarknad som samtidigt är så konkurrenskraftig, dynamisk och kunskapsintensiv att vi har råd att finansiera den goda vården, skolan och omsorgen; det som lägger grunden för det vi kallar för livskvalitet och som också avgör morgondagens konkurrenskraft. Se där en utmaning som TCO och andra, utifrån olika utgångspunkter och perspektiv, nu mer fördjupat måste synliggöra och analysera.

Bidragsexplosionen skapar ökad inlåsning i permanent “utanförskap”

Etiketter: arbetslinjen, arbetslivsförsäkring, arbetslöshet, socialbidrag, utanförskap

Under förra året ökade kostnaderna för försörjningsstöd (socialbidrag) med 20 procent. Utbetalningarna ökade i ca 90 procent av landets kommuner. 259 kommuner redovisade ökade utbetalningar under den aktuella tidsperioden. 

Detta gör att man inte behöver leta särskilt länge för att finna exempel på denna utveckling i lokal- och regionalpressen. I till exempel Nybro, Växjö, Ljusdal och Sölvesborg rapporterar pressen om en svårare situation och om fler sjuka och arbetslösa som tvingas söka socialbidrag. Samtidigt rapporteras också allt oftare om att tillämpningen av socialtjänstlagen blivit tuffare och att handläggarnas arbetsmiljö försämrats på grund av det hårdnande trycket.

Vad vi nu bevittnar är alltså inget mindre än en bidragsexplosion och en tydlig förskjutning bort från stöd via de mer generella trygghetsförsäkringarna (sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna) till det selektiva och individuellt behovsprövade socialbidraget.

En aspekt av denna utveckling som hittills inte uppmärksammats så mycket är att när socialbidragen ökar, i synnerhet när det sker på bekostnad av de generella trygghetsförsäkringarna, blir det fler som permanent riskerar att stängas ute från arbetsmarkanden. Till skillnad från när det gäller de generella trygghetsförsäkringarna råder ju exempelvis inte inkomstbortfallsprincipen för den som söker socialbidrag. 

För att bli berättigad till socialbidrag måste man istället först ha “fattiggjorts”. Det handlar då om att man i princip måste ha gjort sig av med sina besparingar, sålt sommarstugan, bytt ned sig när det gäller boende osv. Inget är alltså mer missvisande än att påstå att man (som socialförsäkringsministern gjorde nyligen) enkelt kan “komplettera upp sin inkomst” med hjälp av socialbidrag.

För den som tvingats söka det behovsprövade socialbidraget innebär detta istället en risk för inlåsning. När inkomsten från förvärvsarbete ökar så minskas socialbidraget i motsvarande mån. För socialbidragen verkar alltså incitamentseffekten i rakt motsatt riktning jämfört med när det handlar om sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, där ju en ökad inkomst från förvärvsarbete leder till att också inkomstskyddet uppgraderas.

Slutsaten av detta borde bli att om man vill förstärka incitamenten till arbete bör man, tvärtemot det som just nu sker, minska socialbidragstagandet och istället vältra över så mycket som möjligt av dessa utgifter på andra delar av välfärdsstaten och på arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.

När regeringen själv kalkylerar med ökade socialbidragskostnader till följd av förändringarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen innebär detta alltså att man medvetet skapar en situation där allt fler permantet stängs ute från arbetsmarknaden. De risker därmed att hamna i den mest stigmatiserande formen av “utanförskap“, d.v.s. vad TCO och andra kallat för ett “verkligt utanförskap“.

Hur regeringen sedan får denna strategi att gå ihop med det som kallats för “arbetslinjen” och “kampen mot utanförskapet” förblir för mig fortfarande en gåta…

Rätt arbetslinje i efterkris-politiken

Etiketter: a-kassan, a-kasseavgift, arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, arbetstidsreglering, kompetensutveckling, konjunkturpolitik, krisen, littorin, obetalt arbete, produktivitet, regeringen, social trygghet, sysselsättning, utanförskap

Arbetsförmedlingen presenterar en optimistisk prognos som visar att arbetslösheten snart når sin topp och börjar vända nedåt. Det antyder att en positiv utveckling på arbetsmarknaden sker snabbare än vad jag trodde. Det är givetvis glädjande.

Det finns dock faktorer som riskerar att ta knäcken på den positiva utvecklingen. En sådan är det starkt ökande övertidsuttaget. Risken är uppenbar att arbetsgivare använder sig av övertid istället för att nyanställa. På så sätt blir arbetslösheten högre än vad den behöver vara. Uppenbarligen finns det stora möjligheter för arbetsgivare att lägga ut mycket övertidsarbete, trots gällande lagregler. Den dolda övertiden exploderar nu, särskilt bland män inom privata tjänstenäringar. Regeringen bäddar för att detta blir ett än större problem genom att, i förenklingssyfte, tillåta att företag utan kollektivavtal i realiteten får ta ut 350 timmars övertid.

En annan osäkerhet gäller kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna.  Arbetsförmedlingens nya satsning kallas Lyft. Regeringen sätter stort hopp till att denna satsning skall trycka ut många arbetslösa i jobb under innevarande år. Men då vill det till att praktikinslagen inom Lyft blir av hög kvalitet. Det måste finnas ordentligt med resurser för handledning. Programmet måste också bygga på lärande och kompetensutveckling. Det är de nya framväxande jobben som Lyft-deltagarna skall kunna ta, inte de gamla ty de är försvunna för alltid.

Diskussionen om arbetslinjen, eller snarare arbetslinjerna, blir akut efterhand som vi går ur krisen. Det finns nämligen åtminstone två arbetslinjer. Den första handlar om att gamla jobb med lågt kunskapsinnehåll och låga löner försvinner. De som blir arbetslösa får genom utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken hjälp att komma vidare och ta de nya jobben med mer komplicerat innehåll och högre lön. A-kassan är så utformad att den premierar aktivt jobbsökande. Den här arbetslinjen är alltså en utbildnings- och kompetenslinje.

Så har vi den arbetslinje som regeringen för idag. Den handlar om två saker. Korttidsarbetslösa skall ta första bästa jobb oavsett kvalifikationer och utbildning. Det kallas matchning. Kostnaderna för arbetslösheten sjunker då kortsiktigt men det gör tyvärr också produktiviteten. Detta uppnås genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen så till den grad att den inte går att klara sig på. Vidare ska de långtidsarbetslösa sättas i arbete. Men eftersom de inte kan klara komplicerade jobb så måste det skapas en låglönearbetsmarknad där de kan jobba. Det vill regeringen åstadkomma genom försämrad anställningstrygghet och möjligheter för arbetsgivare att pressa lönerna. Den här arbetslinjen är alltså en otrygghets- och låglönelinje.

Den viktiga frågan framöver är hur låg arbetslösheten kan förmås att bli i den kommande högkonjunkturen. Regeringen kommer att hävda sin arbetslinje, alltså otrygghets- och låglönelinjen, för att bringa ned arbetslösheten. Jag tror inte på den metoden. Utbildnings- och kompetenslinjen har historiskt visat sig framgångsrik i vårt land. Det finns ingen skäl att ändra på det.

Det verkliga utanförskapet tonar fram ur statistiken

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, littorin, superarbetskraft, sysselsättning, utanförskap, utbildningslinjen

Vi var några som idag fick en förhandsinformation om Arbetsförmedlingens senaste arbetsmarknadsrapport. Där finns några saker som borde göra regeringen bekymrad och föranleda en omprövning av politiken.

1. Den så kallade Jobbchanskvoten har ökat från 0,57 i september 2006 till 0,66 i augusti 2009. Jobbchanskvoten mäter spridningen i sannolikheten för sökandegrupper med olika arbetslöshetstider att få ett jobb. Att kvoten har ökat indikerar att personer med korta arbetslöshetstider har ökad sannolikhet att få ett jobb jämfört med de med långa arbetslöshetstider.
2. Matchningsindikatorn sjunker nu snabbt sedan hösten 2008. Matchningsindikatorn mäter avvikelsen mellan det faktiska antalet matchningar (av de som söker jobb med lediga platser) och det förväntade antalet matchningar. I rapporten anges att det teoretiskt kan bero på minskad sökaktivitet och högre kvalifikationskrav från arbetsgivarna. På annat ställe i rapporten förvånas man över den fortsatt höga sökaktiviteten. Slutsatsen blir att ökade krav på att få ett jobb i kombination med de humankapitalförluster som långa arbetslöshetstider innebär är förödande.
3. Första kvartalet 2007 hade 40 procent av de inskrivna vid Arbetsförmedlingen inte blivit anvisade en enda plats inom ett år. I rapporten säger man att “det kan ha varit svårt att hitta lediga platser att anvisa till denna grupp.” I gruppen finns en överrepresentation av funktionshindrade, lågutbildade och äldre. Vidare framhåller man att om arbetsgivare får många ansökningar från arbetslösa som inte har de kvalifikationer som krävs, så tappar arbetsgivarna förtroendet för Arbetsförmedlingen.

Det är ur denna statistik som de människor som är i verkligt utanförskap tonar fram. Och de har inte blivit färre med regeringens jobbpolitik. Ej heller har deras möjligheter att få ett jobb ökat nämnvärt under den högkonjunktur som rådde till för ett år sedan. I den jobbkris som kommer att vara under ytterligare ett antal år kommer dessa människors möjligheter att bli allt sämre om inte en mer relevant jobbpolitik förs.

Politikens “utanförskapsmultiplikator”

Etiketter: arbetslöshetsförsäkring, oppositionen, regeringen, sjukförsäkring, utanförskap, valet2010

Den amerikanske f.d. arbetsmarknadsministern och samhällsdebattören Robert Reich sade tidigare i år i ett av sina blogginlägg: “Every lost job has a multipliereffect throughout the economy. For every person who no longer has a job and can’t find another, or is trying to enter the job market and can’t find one, there are at least three jobholders who become more anxious that they may lose their job.”

Den multiplikatoreffekt som Reich talar om skulle naturligtvis lätt kunna överföras till vårt land. Man skulle till och med kunna använda sig av hans tanke när man analyserar inte bara arbetslöshetsrisker, utan också risker förknippade med sjukdom och arbetsofrömåga. Det är givetvis svårt att försöka uppskatta hur stor eller kraftfull en sådan effekt då skulle kunna vara. Men om allt fler i vårt land, vilket alla undersökningar visar, oroar sig för att det inte finns ett fullgott försäkringsskydd när ohälsan/arbetslösheten är framme blir naturligtvis multiplikatoreffekten allt större.

Jag stod och funderade över detta när jag tidigare idag, under en manifestation vid mynttorget, lyssnade till vittnesmål från människor som drabbats av de allt hårdare och omänskliga reglerna i sjukförsäkringen.

Från och med årsskiftet beräknar regeringen själv med att ytterligare ca 50 000 kommer att bli av med sin ersättning från sjukförsäkringen. Många av dem kommer med stor sannolikhet att uppleva att de blivit övergivna av ett välfärdssamhälle de tidigare trodde fanns. Om man tänker sig denna grupp och dessutom tillför motsvarande grupp bland de arbetslösa, som står utan försäkringsskydd på grund av regelförändringar i a-kassan, har man nog ganska väl börjat ringa in de problem som den nuvarande regering kommer att ställas inför vid valet 2010.

Ett sätt att ta sig ur detta dilemma för regeringen skulle då kunna vara att hävda att man ändå gjort något åt förra valets stora fråga, det s.k. utanförskapet. Problemet är bara att detta just nu ökar kraftigt. Enligt SCB:s senaste beräkning har “utanförskapet” ökat med ca 68 000 helårsekvivalenter sedan augisti förra året (se artikel i R&D).

Det scenario som  troligen kommer att uppstå under valåret är att oppositionen kommer att försöka föra upp problemen med ett växande “utanförskap” till debatt, samtidigt som regeringen kommer att försöka tala om annat. Vilket utfallet i valet blir är naturligtvis omöjligt att sia om. Men svaret på frågan är antagligen till stor del beroende av hur stark “utanförskapsmultiplikatorn” kommer att vara nästa höst…

Press: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2,

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk…

Etiketter: cristina husmark-pehrson, regeringen, rehabilitering, sjukförsäkring, utanförskap

Det blir allt mer uppenbart att regeringens “rehabiliteringskedja” brister på grund av frånvaron av rehabiliteringsinsatser. En viktig länk i “rehabiliteringskedjan” har ju bland annat varit “en satsning på företagshälsovården“.

Staten och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ingick därför, för ett bra tag sedan, ett avtal om en utbyggnad av företagshälsovården ute i landets landsting och regioner. Nu visar det sig att denna utbyggnad, precis som en rad tunga remissinstanser tidigt varnade för, stött på stora och allvarliga problem.

I senaste nummret av Försäkringskassans egen tidning, Dagens Socialförsäkring (s. 4), konstateras: “Regeringen måste tänka om. Ambitionen om en mer aktiv företagshälsovård har inte givit resultat. Inte en enda överenskommelse har träffats.”

I sitt remissvar till Långtidsutredningen (SOU 2008:105) skriver dessutom Försäkringskassans ledning att integrationen av företagshälsovården i det nya sjukförsäkringssystemet ”inte utvecklats som statsmakterna tänkt sig”.

Tyvärr riskerar problemen med företagshälsovården och andra rehabiliteringsinsatser att leda till att de som drabbats av ohälsa och som just nu passerar de snäva tidsgränserna i sjukförsäkringen kan bli utan ersättning, trots att de inte ens fått chansen till en rimlig rehabilitering.

Dettta visar på behovet av en ordentlig översyn av hela sjukförsäkringen, så som TCO tidigare krävt.

Fattigdomen, utanförskapet och bidragsberondet ökar…

Etiketter: anders borg, finanspolitik, kris, lågkonjunktur, socialbidrag, utanförskap

“Jag är livrädd för att bli arbetslös eller sjukskriven“, så säger Urban Larsson i dagens Aftonbladet. Urban arbetar som processingenjör i Bengtsfors. Kommunalrådet i samma kommun, Per Eriksson, säger angående behovet av stöd till kommunerna: “Kommer det ingen medveten och långsiktig satsning från regeringen, ja då blir det en rejäl slakt i kommunerna.”

Detta är två tankeväckande bilder, som säger något om läget i landet idag. Både Urban och Per för fram en verklighet som i högsta grad har med den förda ekonomiska politiken att göra.

Regeringen har, precis innan lågkonjunkturen bröt ut, gjort kraftiga försämringar i både sjukförsäkringen och a-kassan. Idag är det därför svårare än tidigare att kvala in till trygghetssystemen och lättare att bli utkastad ur dem. Har man ändå ”tur i oturen”, och vid eventuell arbetslöshet eller ohälsa har rätt till stöd från trygghetsförsäkringen, tvingas man leva på en betydligt lägre ersättning än tidigare.

Den rädsla som Urban Larsson och många andra ger uttryck för är förståelig, men samtidigt livsfarlig för samhällsekonomin. Om människor, av rädsla för att ha otur, börjar lägga undan allt mer av inkomsten på banken istället för att konsumera riskerar lågkonjunkturen att fördjupas.

Riktigt illa blir det om Per Erikssons farhågor samtidigt besannas och kommunerna på bred front tvingas säga upp personal. Då blir den ekonomiska krisen ytterst svårstoppad. Från 1930-talskrisen känner vi igen vad som kan inträffa om politikerna för en allt för kameral ekonomisk politik. Lågkonjukturen görs då självförstärkande.

Den ekonomiska krisen är dock inte ödesbestämd. Vi kan faktiskt, också sett ur ett begränsat nationellt perspektiv, göra något åt situationen. Urbans och Pers farhågor kan mötas av en aktivare krispolitik. Statsstöd till kommunerna och reparation av våra trygghetsförsäkringar är då självklart två viktiga inslag i en sådan politik.

Frågan är om regeringen har modet att inse situationens allvar och lyssna till en allt mer samstämmig ekonomisk expertis, som kräver mer effektiva och omfattande efterfrågestimulanser än de som hittills genomförts och planerats…

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2,  SvD1, SvD2