Otack är statens lön
Efter att ha löst ut enorma kreditförluster och stöttat upp ekonomierna under den finansiella krisen befinner sig många regeringar i den föga avundsvärda situationen att de måste hantera sina egna skuldberg. Från att ha varit hjälte förvandlas staten till bov, och det både från höger och vänster. Vart regeringarna än vänder sig möter de kritiska och fientliga kommentarer.
Tidningen The Economist skrev i sin ledare att förut var regeringarna lösningen för den finansiella krisen, nu är det regeringarna som är problemet. Tidningen kritiserar nya finansiella regleringar, framför allt den tyska regeringens förbud mot blankning och förslag till en finansiell skatt. Varför, frågar sig tidningen, skall den finansiella marknaden låna ut pengar till regeringar som biter den han som föder dem?
Samtidigt kritiseras regeringarna från vänsterhåll för att genomföra alltför hårda sparpaket som riskerar att förvärra krisen. I Le Monde Diplomatique skriver James K. Galbraith att Greklands besparingar, som är till för att behaga Merkels väljare i Tyskland, kommer att öka arbetslösheten och minska skatteintäkterna-vilket kortsiktigt förvärrar krisen. Här är Galbraith (i princip) överens med The Economist. Det är ännu för tidigt att dra tillbaka stödpaketen och genomföra drastiska besparingar menar The Economist. Vi riskerar ytterligare en nedgång i ekonomin.
Det stora problemet är att flera internationella organisationer och nyliberala tyckare tycker att det nu är dags att återgå till den gamla sortens politik. Man ropar på “strukturella reformer” vilket i klartext betyder allt sämre sociala skyddsnät och en ökande utsatthet för arbetstagarna på arbetsmarknaden. Nästan alla OECDs rekommendationer handlar om att försämra välfärdssystemen, öka skillnaderna mellan de som jobbar och dem som för tillfället är sjuka eller arbetslösa. Att också då Ministerrådet i sina riktlinjer för medlemsländerna betonar att skattesystemet och bidragssystemen skall vara utformade för “make work pay” (vilket är EU-språk för nedskärningar i välfärdssystemen och lägre marginalskatter) hjälper inte att öka jämlikheten.
Samtidigt som dessa mycket inflytelserika organisationer kräver åtgärder som är impopulära, ökar de sociala spänningarna men en stor fråga hur effektiva nedskärningar i välfärdssystemen egentligen är. Det finns numer en hel del forskning som dömer ut utbudsorienterad politik och pekar på att människors ambitioner inte främst är ekonomiskt betingade. Dessutom visar Pickett och Wilkinson i sin bok Jämlikhetsanden att ekonomisk jämlikhet har en mängd positiva effekter för människors livskvalitet. Att i det läget förespråka åtgärder som ökar skillnaderna är rent av kontraproduktivt.
De nyliberala påtryckningarna sätter naturligtvis ett stort tryck på politikerna i de länder som vill föra någon form av rättvis politik där bördorna och vinsterna fördelas jämnt och minskade skillnader mellan människor är målet för politiken. Det uppskattas inte av finansmarknaderna, utan det enda som kan ge någorlunda fördelaktiga lånevillkor är istället drakoniska nedskärningar- som i sin tur riskerar att öka arbetslösheten och minska möjligheterna att ta sig ur krisen.
Damned if you do damned if you don’t

