Otack är statens lön

Etiketter: EU2020, finanskrisen, välfärd

Efter att ha löst ut enorma kreditförluster och stöttat upp ekonomierna under den finansiella krisen befinner sig många regeringar i den föga avundsvärda situationen att de måste hantera sina egna skuldberg. Från att ha varit hjälte förvandlas staten till bov, och det både från höger och vänster. Vart regeringarna än vänder sig möter de kritiska och fientliga kommentarer.

Tidningen The Economist skrev i sin ledare att förut var regeringarna lösningen för den finansiella krisen, nu är det regeringarna som är problemet. Tidningen kritiserar nya finansiella regleringar, framför allt den tyska regeringens förbud mot blankning och förslag till en finansiell skatt. Varför, frågar sig tidningen, skall den finansiella marknaden låna ut pengar till regeringar som biter den han som föder dem?

Samtidigt kritiseras regeringarna från vänsterhåll för att genomföra alltför hårda sparpaket som riskerar att förvärra krisen. I Le Monde Diplomatique skriver James K. Galbraith att Greklands besparingar, som är till för att behaga Merkels väljare i Tyskland, kommer att öka arbetslösheten och minska skatteintäkterna-vilket kortsiktigt förvärrar krisen. Här är Galbraith (i princip) överens med The Economist. Det är ännu för tidigt att dra tillbaka stödpaketen och genomföra drastiska besparingar menar The Economist. Vi riskerar ytterligare en nedgång i ekonomin.

Det stora problemet är att flera internationella organisationer och nyliberala tyckare tycker att det nu är dags att återgå till den gamla sortens politik. Man ropar på “strukturella reformer” vilket i klartext betyder allt sämre sociala skyddsnät och en ökande utsatthet för arbetstagarna på arbetsmarknaden. Nästan alla OECDs rekommendationer handlar om att försämra välfärdssystemen, öka skillnaderna mellan de som jobbar och dem som för tillfället är sjuka eller arbetslösa.  Att också då Ministerrådet i sina riktlinjer för medlemsländerna betonar att skattesystemet och bidragssystemen skall vara utformade för “make work pay” (vilket är EU-språk för nedskärningar i välfärdssystemen och lägre marginalskatter) hjälper inte att öka jämlikheten.

Samtidigt som dessa mycket inflytelserika organisationer kräver åtgärder som är impopulära, ökar de sociala spänningarna men en stor fråga hur effektiva nedskärningar i välfärdssystemen egentligen är. Det finns numer en hel del forskning som dömer ut utbudsorienterad politik och pekar på att människors ambitioner inte främst är ekonomiskt betingade. Dessutom visar Pickett och Wilkinson i sin bok Jämlikhetsanden att ekonomisk jämlikhet har en mängd positiva effekter för människors livskvalitet. Att i det läget förespråka åtgärder som ökar skillnaderna är rent av kontraproduktivt.

De nyliberala påtryckningarna sätter naturligtvis ett stort tryck på politikerna i de länder som vill föra någon form av rättvis politik där bördorna och vinsterna fördelas jämnt och minskade skillnader mellan människor är målet för politiken.  Det uppskattas inte av finansmarknaderna, utan det enda som kan ge någorlunda fördelaktiga lånevillkor är istället drakoniska nedskärningar- som i sin tur riskerar att öka arbetslösheten och minska möjligheterna att ta sig ur krisen.    

Damned if you do damned if you don’t

Ett EU på sparlåga leder till ekonomisk stagnation

Etiketter: eu, krisen, välfärd

EU står inför många skakiga år framöver och det finns stor anledning till pessimism. De vägval som görs för att hantera den akuta krisen nu riskerar att förvärra förutsättningarna att hantera de långsiktiga problemen. 

På kort sikt är det nödvändigt att stabilisera det makroekonomiska läget. Det är ohållbart för en valutaunion att flera medlemsländer är konkursmässiga. Men som jag skrev i en tidigare blogg kan den saneringen inte bara handla om att skära ned på de sociala utgifterna - ännu viktigare på sikt är att öka skatteintäkterna. Och då duger inte den lågskattelinje som just nu förfäktas om lösningen på Europas problem. 

För det första är det orimligt att EU - mitt i en gigantisk efterfrågekris som lett till tio procents arbetslöshet - ska spara sig fram till lägre arbetslöshet. Visst är det viktigt att komma till rätta med de gigantiska budgetproblemen, men att sjösätta dem samtidigt som efterfrågan är svag och banksystemet osäkert är en ytterst riskabel strategi. Detta menar även finansmannen George Soros nyligen och varnade för att sparivern kan leda till en negativ spiral med ekonomisk stagnation och växande social oro de närmaste åren. 

Även Tyskland har aviserat massiva skattesänkningar som skulle leda till kraftiga försämringar av välfärdssystemen på sikt. Ekonomipristagaren Paul Krugman är djupt kritisk. Åtgärderna kommer att minska efterfrågan i ekonomin mindre än ett år in på en svag uppgång efter den värsta krisen sen andra världskriget. 

På längre sikt kan det bli ännu värre. EU:s förmodligen största ekonomiska utmaning på sikt är demografisk. Extremt låga födelsetal just i de länder som också har de största ekonomiska gör att ekonomin långsiktigt kommer att stagnera. EU:s befolkning i arbetsför ålder beräknas minska med 48 miljoner personer till år 2050. Värst är det för just de länder som har de största ekonomiska underskotten. Detta kommer att långsiktigt minska den ekonomiska tillväxten och öka de offentliga utgifterna radikalt, inte minst genom ökade kostnader pensioner, vård och omsorg. 

Att i det läget fokusera lösningen på EU:s problem som att det skulle handla om för generösa välfärdslösningar och för höga skatter är direkt fel och kontraproduktivt. Vad EU:s medlemsstater behöver är utbyggda men mer effektiva välfärdssystem, mer utbildning och forskning, familjepolitiska investeringar som ger ökad jämställdhet, investeringar i de yrkesverksammas kunskaper och i företagens omställningsförmåga. Och en ekonomisk politik som håller uppe efterfrågan och skapar nya jobb.

Detta går inte att lösa med ett EU på sparlåga.

Är det höga utgifter eller låga skatter som orsakar Eurokrisen?

Etiketter: skatter, socialt kapital, välfärd

Ingen har väl missat att ett flertal länder i Europa har gigantiska underskott och skuldberg att hantera. Grekland är bara toppen på isberget: Spanien, Portugal, Irland, Italien, Storbritannien är nästa grupp av länder som står på tur att utsättas av marknadens vilja att tjäna pengar på marknadsimperfektioner och felprissättningar.

Men de som hävdar att imperfektionerna huvudsakligen består i allt för generösa välfärdssystem har mycket kvar att bevisa. En granskning av data från Eurostat över EU-ländernas ekonomier, visar att det inte är de länder som har de mest generösa välfärdssystemen och högsta skatterna som har problem - tvärtom verkar det vara länder med svag skattemoral och låga skatter som krisar mest. De nordiska välfärds- och högskatteländerna går bäst.

“Problemet för de länder som nu har stora underskott i sina offentliga finanser är således inte främst att de har för höga utgifter utan att de inte lyckats ta in tillräckligt med skatt. Särskilt vad gäller Greklands ekonomiska problem återfinns ymnigt med rapporter om hur omfattande skattefusket är, inte minst bland de mera välbeställda”, skriver Bo Rothstein i en läsvärd artikel på Brännpunkt nyligen.

Det understryks av en studie som den grekiska skattemyndigheten lät göra. Bara 324 personer i Atens välbeställda förorter sade sig ha swimmingpool i deklarationen. En flygbild över området visade på 16 974 pooler.

Denna bristande skattevilja har i hög grad att göra med bristen på socialt kapital i många länder. Man litar inte på staten och inte heller på sina medmänniskor. Och det är just där, i bristen på socialt kapital som problemen uppstår, inte i höga välfärdsambitioner.

Det understryks i allra högsta grad av det diagram som jag tog fram över sambandet mellan graden av socialt kapital i olika länder och ländernas ranking i World Economic Forums globala konkurrenskraftsindex. Det är inte lågskatteländerna utan de nordiska högskatteländerna som är Europas mest konkurrenskraftiga   

Om vår naturliga skräck för trapetskonster utan skyddsnät…

Etiketter: a-kassa, ekonomi, grekland, kris, rehabilitering, sjukförsäkring, social trygghet, socialbidrag, välfärd

Tre dödades i Athen igår. Banker sattes i brand. Folk slogs blodiga på gator och torg.

Tyvärr är nog detta bara början. Enligt de nationalekonomer som jag talat med under de senaste dagarna är det till och med en 50/50-risk att “Greklandskrisen” leder till att valutasamarbetet i Europa sprängs sönder inifrån (pga det rigida regelverket). Inträffar detta då blir krisens spridningseffekt förödande och kommer också att drabba oss som står utanför eurosamarbetet. Vi riskerar då, ovanpå den arbetslöshetskris vi just nu är inne i, att få en ny finanskris.

Jag vet att man inte ska “ropa på vargen” i onödan. Men det kan ändå inte hjälpas att det just nu känns lite svajigt när man försöker blicka framåt. Visst finns fortfarande förhoppningen att det stödpaket, som just nu håller på att tas fram inom EU, kommer att kunna hjälpa upp situationen. Men skulle olyckan vara framme och krisen skulle sprida sig till Spannien, Portugal och Italien då är vi snabbt inne i en svårkontrollerad och fullfjädrad eurokris.

Min oro stillas inte heller av vetskapen om att en växande del av oss idag står helt utan ett fullgott inkomstskydd vid en fördjupad kris:

• Professor Tapio Salonen pekade nyligen på att vi just nu ser en dramatisk ökning av andelen oförsäkrade arbetslösa i Sverige. Från att ha legat på ca 25-30 procent i slutet av 90-talet saknar idag nästan hälften (46 procent) av de arbetssökande varje form av arbetslöshetsskydd. 80 procent av de arbetslösa ungdomarna i åldern 18-24 år går utan a-kassa, trots att de uppfyller Arbetsförmedlingens krav. 
• När det gäller de breda tjänstemannagrupperna ser situationen inte heller särskilt trygg ut enligt den senaste TCO-rapporten. Räknat från 2002 har värdet av den svenska a-kassan för en person med medelinkomst enligt OECD, ca 32 000 kronor per månad, minskat med ca 4 000 kronor netto. Min kollega Thomas Janson visar i rapporten att om inga åtgärder vidtas, och vid normal löneutveckling, ger a-kassan om fyra år bara 40 procent i ersättning till en medelinkomsttagare.
• Till detta ska man dessutom lägga det faktum att kostnadena för socialbidrag just nu skenar (+ 20 procent under förra året). Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) rapporterade nyligen att drygt hälften (52 procent) av landets kommuner nu uppger att de också tar emot personer som tvingats söka socialbidrag på grund av de nya och hårdare sjukreglerna (rehabiliteringskedjan).

Den bild som, mot min egen vilja, växer fram inom mig föreställer en cirkusartist. Hon som står på en trapets högt uppe i ett cirkustält. Trapetspinnen är smal. För ögonen har hon en bindel. Hon vet därför inte om det finns något skyddsnät under henne. Vad händer om hon halkar och tvingas ta ett steg ut i det okända? Finns då något/någon som fångar upp henne?

Brrr…jag ryser när jag föreställer mig situationen. Men jag försöker ändå så snabbt som möjligt sudda bort den otäcka bilden och “gå vidare”. Munnen ska ju, som Gullan Bornemark en gång slog fast, skratta och va´ glad…

Psykiskt sjuka upplever ökad psykisk press på grund av de nya sjukreglerna

Etiketter: information, kampanj, psykisk sjukdom, rehabilitering, sjukdag, social trygghet, välfärd, värmland

Nu slår de personliga ombuden i Värmland larm. Personer med psykiska funktionsnedsättningar drabbas orimligt hårt av de nya sjukförsäkringsreglerna.

I Värmlands Folkblad vittnar Anna-Greta Wirsén, verksamhetschef för ombuden i länet, om den hopplösa situation som många med psykiskt funktionsnedsättning hamnar i till följd av de nya sjukreglerna (rehabiliteringskedjan).

Artikeln i VF är en skakande läsning. Den borde läsas också av våra beslutsfattare och myndighetspersoner, inte minst av dem på socialdepartementet och i myndighetssfären som just nu håller på att sjösätta en informationskampanj för att öka förståelsen för personer med just psykisk funktionsnedsättning.

Vill man öka förståelsen för personer med psykisk funktionsnedsättning vore det kanske bra om denna förståelse först fick fäste hos dem som beställt kampanjen, d.v.s. de ansvariga ministrarna i regeringen.

Social rörlighet är något annat än att fara och flyga

Etiketter: flyg, social rörlighet, timbro, välfärd

En morgon i veckan fick jag kaffet i vrångstrupen. Jag hörde Maria Rankka från Timbro på radion säga att flyget inte bara ger fysisk utan också social mobilitet. Läste därför igenom den rapport “far och flyg” som Timbro publicerat kring rörlighet och hittade en osedvanligt tramsig rapport som inte gav något belägg för påståendet.

Visst är rörlighet i form av migration från fattiga delar av världen till rikare länder viktigt för många människors välfärd. Men att påstå att flyg ger social rörlighet är på gränsen till korkat. Flyget är bra för mycket men inte just det.

Det som istället ger social rörlighet enligt samstämmig forskning är just det som Timbro är så mycket emot: en skattefinansierad skola som inte separerar elever utifrån social bakgrund, sena profilval i skolan, starka trygghetssystem vid sjukdom och arbetslöshet, kollektivavtal, massiva satsningar på vuxenutbildning.

Social rörlighet stimuleras i själva verket bäst av den generella välfärdspolitik som Rankka och Timbro ägnar all tid åt att klandra.

Ett “verkligt utanförskap” biter sig fast

Etiketter: arbetsgivare, arbetsmarknad, socialbidrag, superarbetskraft, svenskt näringsliv, tco, utanförskap, välfärd

Även i lågkonjunktur har företagen behov av att rekrytera ny personal. Anställda slutar, säger upp sig eller går i pension också när det är ekonomisk kris. Under krisåret 2010 har, enligt en nyligen publicerad rapport som Svenskt Näringsliv (SN) tagit fram, ungefär hälften av företagen försökt rekrytera nya medarbetare.

Det mest intressanta med SN-rapporten är att företagen uppger att det är ungefär lika svårt att rekrytera nu i år, med en exceptionellt hög arbetslöshet, som det var 2007 då vi hade en “brinnande högkonjunktur”. Vid båda tidpunkterna misslyckas ungefär vart femte rekryteringsförsök.

Det finns helt uppenbart något strukturellt i vårt samhälle som gör att utbud och efterfrågan på arbetsmarkanden inte riktigt matchar varandra. När vi analyserar värför det ser ut som det gör finns det naturligtvis skiljelinjer mellan Svenskt Näringslivs och TCO:s perspektiv och utgångspunkter.

Men jag tror ändå det blir svårt att förstå de många misslyckade rekryteringsförsöken om man inte väger in det som brukar kallas för den strukturella arbetslösheten, d.v.s. den arbetslöshet som existerar oberoende av konjunkturläge. Hit räknar man exempelvis en del av dem som av regeringen brukar kategoriseras som tillhörande det s.k. utanförskapet. Det handlar då exempelvis om dem som har arbetsmarkandsproblem på grund av lång ohälsohistora, långtidsarbetslöshet eller långvarigt socialbidragsberoende.

Efter de senaste lågkonjukturerna har allt fler hamnat utanför för att sedan, under högkonjunkturen, inte hinna få in sin fot på arbetsmarkanden innan konjunkturen på nytt vänt nedåt. Man skulle kunna tala om en ökning av ett ”verkligt utanförskap”, för att skilja denna grupp från alla benbrott, influensasjuka och studenter m.fl. som också ingår i regeringens betydligt “fluffigare” utanförskapsbegrepp.

Vad Svenskt Näringsliv nu pekar på i sin rapport överensstämmer väl med den bild som TCO tidigare visat på i rapportserien Jakten på Superarbetskraften. Den nu rådande utbudsfixerade politiken, med bland annat lägre ersättningar och hårdare villkor i trygghetsförsäkringarna, har uppenbarligen inte varit särskilt framgångsrik. Den har inte lyckats minska det antal personer som står längst bort från den reguljära arbetsmarkanden eller att bättre matcha arbetskraftsutbudet med efterfrågan på arbetskraft. Arbetsgivarna tycks ofta efterfråga en annan typ av arbetskraft än den som faktiskt finns.

Just nu är vi dessutom inne i en formlig bidragsexplosion där allt fler människor mitt i lågkonjunkturen, bland annat på grund av stramare villkor i trygghetsförsäkringarna, tvingas söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag) för att klara sig.

Här har vi en av framtidens största mänskliga och samhällsekonomiska utmaningar. Lyckas vi inte bygga broar tillbaks till arbete för denna växande grupp människor då spelar det nästan ingen roll hur mycket vi exempelvis höjer pensionsåldern med. Vi kommer ändå inte att lyckas finansiera en utbyggd framtida välfärdssektor.

En sak blir allt tydligare: de gamla och beprövade lösningarna biter inte på problemet. Vi måste våga tänka nytt!

Ska vi klara av denna jättelika framtidsutmaning måste vi på olika sätt skapa en mer välkomnande och rymlig arbetsmarknad, där människors vilja till arbete tas tillvara på ett bättre sätt. En arbetsmarknad som bejakar den potential och variation av funktions- och arbetsförmågor som faktiskt finns hos befolkningen.

Det handlar om en arbetsmarknad som samtidigt är så konkurrenskraftig, dynamisk och kunskapsintensiv att vi har råd att finansiera den goda vården, skolan och omsorgen; det som lägger grunden för det vi kallar för livskvalitet och som också avgör morgondagens konkurrenskraft. Se där en utmaning som TCO och andra, utifrån olika utgångspunkter och perspektiv, nu mer fördjupat måste synliggöra och analysera.

Skattepengarna behövs för välfärd och tillväxt

Etiketter: ekonomi, skatter, tillväxt, välfärd

Kostnaderna i kommuner och landsting stiger kraftigt de närmaste 25 åren. Fram till 2035 behöver kommunalskatten höjas med 13 skattekronor per hundralapp om man inte hittar annan finansiering. Den bedömningen gör en blocköverskridande politikergrupp inom Sveriges Kommuner och landsting.

Ett stort antal studier de senaste åren bekräftar bilden att inte ens nuvarande skattenivåer räcker för att finansiera växande behov inom den sociala välfärden. Vi kommer att behöva såväl ökade skatteintäkter som ökad produktivitet och alternativ finansiering. Det som oroar mig mest är att det av den allmänna politiska debatten verkar som om massiva skattesänkningar inte har någon koppling till välfärden - att vi kan sänka skatten hur mycket som helt och betala billigare på annat sätt. Timbro tillhör de lobbyorganisationer som hävdar att höga skatter gör svenskarna fattigare. Men detta är en stor lögn.

Självklart är inte skattehöjningar någon mirakelmedicin. Varje höjning riskerar att bli mindre effektiv än den föregående. Och de 13 kronor i ökad kommunal skatt som SKL talar om är sannolikt helt orealistiskt.

Men det omvända gäller också skattesänkningar. Varje nytt steg i jobbskatteavdraget blir förmodligen allt dyrare och mindre effektivt.

Skattesänkningar är ingen mirakelmedicin för att få folk att arbeta mer. De omfattande jobbskatteavdrag och stora sänkningar av företagens arbetsgivareavgifter som har genomförts har enligt flertalet analyser så här långt haft en mycket liten effekt på jobb och tillväxt. Det säger dock inget om att det svenska skattesystemet inte behöver förändras. Det finns säkert skatter som i sig är skadliga för ekonomin och behöver modifieras.

Samtidigt är det viktigt att slå fast att högre skatter i sig inte är sämre än lägre skatter. Det har att göra med att effekten av skattenivåerna bestäms av vad vi använder skattepengarna till. Om skatterna används till att skapa en socialt sammanhållen skola av hög kvalitet, forskning och utveckling i världsklass, en infrastruktur som gör företagen konkurrenskraftiga och välfärdssystem som effektiva och underlättar omställningen av arbetslivet - då är höga skatter en konkurrensfördel.

Det visar sig inte minst genom att länder med högre skatter och mer generella välfärdssystem har en större social rörlighet och alltså bättre tar tillvara befolkningens potential i ekonomin.

Skattesänkarlobbyn argumenterar dock för att det skulle vara mer effektivt att finansiera välfärden på egen hand, till exempel via egna pengar på banken eller privata välfärdsförsäkringar - till exempel för att köpa sig förtur i vårdköerna. De hävdar vidare att skattesänkningar som tvingar fram mer privat finansiering skulle vara mer effektivt och spara resurser i de offentliga systemen.

Det finns dessvärre inte så mycket som tyder på att de har rätt. Erfarenheterna från länder som till exempel har stor privat finansiering av välfärden visar inte att de klarar sig billigare undan. Ökad privata finansiering av välfärden innebär inte några tydliga besparingar. Tvärtom är risken stor för att det bara ger ökad konsumtion och en övervältring av kostnader tillbaka till det offentliga, det vill säga att de totala samhällskostnaderna för välfärden blir högre.

Detta är inte bara ett dilemma i Sverige. Länder med stora budgetunderskott har i själva verket i hög grad skjutit upp sina skattehöjningar. Lösningen för länder som Portugal, Italien, Irland och Grekland är inte bara att skära i de offentliga utgifterna utan också att se till att det kommer in skatteintäkter som motsvarar utgifterna.

USA står in för samma dilemma. Massiva budgetunderskott i kombination med att åldrande befolkning, fallande födelsetal, fallande försörjningskvot som väntar runt hörnet, gör att finansieringen av välfärd och offentliga investeringar blir en ödesfråga. Detta går inte att lösa utan att höja skatterna då det inte finns särskilt många offentliga utgifter förutom försvaret att skära i. Eller som ekonomen Herb Stein en gång sa: “om något inte kan fortsätta i evighet - kommer det att upphöra”. USA kan inte, lika lite som något annat land, fortsätta i evighet med att inte finansiera sina åtaganden.

Inte heller i Sverige kan vi låtsas att växande behov av framtida välfärd och de skatteintäkter som ska betala detta kan kombineras med framtida massiva skattesänkningar.

DN

Grattis Obama, USA blir nu mer civiliserat

Etiketter: Obama, sjukvård, välfärd

Efter en kaotisk politisk cirkus kring förslaget om en ny sjukvårdsförsäkring i USA har nu president Obama lyckas med det som ingen annan har gjort. Nu kommer inte längre USA at vara ett sjukvårdens u-land där mellan 40 till 50 miljoner saknar rätt till sjukvård. Och försäkringsbolagen kommer inte att kunna stänga av patienter från ersättning på grund av de är eller har varit sjuka.

USA har tidigare visat att system som bygger på att politiken ska hållas kort och marknaden sköta välfärden inte fungerar särskilt bra. Det är inte bara så att en stor del av den amerikanska befolkningen saknat rätt till sjukvård - utan man har dessutom haft världens dyraste sjukvård.

För några år sedan kostade den amerikanska sjukvården nästan 20 procent av BNP, att jämföra med att genomsnittet i resten av OECD-länderna låg under 10 procent av BNP. Ändå har nästan alla utvecklade länder haft universell rätt till sjukvård för sina medborgare - men inte USA.

Hur man än räknar har den amerikanska vårdapparaten varit extremt ineffektiv i ekonomiska termer. De administrativa kostnaderna är relativt sett högre, läkemedelskostnaderna också. Till viss del beror det på att helt privat finansierade system tenderar att driva upp kostnaderna. I USA visar det sig t.ex. genom att en av de poster som har ökat snabbast är kostnaderna för olika typer av scanning och diagnostiska tester. Tester som inte enbart utförs för att förbättra vården, utan i hög grad genomförs både för att minska risken för att ha gjort fel och bli stämd för detta, men också ett ökande inslag av tester för att kunna hitta fler krämpor att åtgärda inom ramen för den försäkring som finns.

Det nya system om införs kommer inte att lösa alla de felaktiga incitament som driver upp kostnaderna. I själva verkat riskerar systemet att på kort sikt ytterligare driva upp totalkostnaderna för den amerikanska vården.

Men detta är ändå ett nödvändigt första steg på vägen mot en modernisering och europeisering av det amerikanska sjukvårdssystemet.

Fler unga och ensamstående mammor uppsöker kyrkornas välgörenhet

Etiketter: arbetslöshetsförsäkring, försäkring, kyrkor, sjukförsäkringen, sjukskrivna, välfärd, välgörenhet

Allt fler unga och barn till ensamstående mammor kommer i kontakt med kyrkornas diakoner när de eller deras familjer söker hjälp. Det visar en ny enkätundersökning som Lunds stiftskansli har gjort och som presenteras i senaste numret av Kyrkans tidning.

• 72 procent av stiftes diakoner upplevde att förfrågningarna om hjälp hade ökat under 2009.
• Det är framför allt ensamstående mammor och unga under 30 har sökt sig till diakonerna. 

“Den ekonomiska krisen har lett till en tillbakagång i samhället då fler blir utförsäkrade“, berättar stiftsdiakonen i Lund Janne Nilsson. Han, liksom andra diakoner i landet, upplever just nu att fler faller igenom det allt grovmaskigare sociala skyddsnätet. Många av dem är kvinnor. Av de drygt 50 000 som i år kommer att utförsäkras från sjukförsäkringen, inte pga att de tillfrisknat utan för att de passerat den “bortre tidsgränsen”, är ca 65-70 procent kvinnor.

Det handlar exempelvis om kvinnor som Britt-Marie, Karina, och Saida. De vill inget hellre än att arbeta och försörja sig själva, men deras ohälsa lägger hinder i vägen. De nya sjukförsäkringsreglerna gör dem försäkringslösa och de drar sig i det längsta för att uppsöka kommunens socialkontor och be om ekonomiskt bistånd (socialbidrag). Denna verklighet upprör allt fler, inte enbart dem som sympatiserar med oppositionen.

En del av de utförsäkrade kommer inte ens att märkas i kommunernas, Försäkringskassans eller Arbetsförmedlingens framtida statistik. Har man exempelvis en make/maka som har en inkomst som gör att hushållet hamnar över existensminimum är man, även om man utförsäkrats, inte berättigad till socialbidrag. Dessa familjer fattiggörs och osynliggörs alltså på en och samma gång.

Med hjälp av statistik kan man visa mycket. Men det är trots allt, de som finns närmast de utsatta människorna som först märker när något är fel. Därför finns det stor anledning att lyssna till vad kyrkans diakoner varnar för. Om några månader är den verklighet de beskriver delvis omvandlad till statistik. Då kan det för många utsatta vara för sent att agera…