Repressionens nya verktyg

Etiketter: arbetsrätt, FN, ILO, papperslösa, sjukvård, sten heckscher, vårdförbundet

I en debattartikel i dagens SvD varnar Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund och tre andra företrädare för vårdens professioner för att direktivet till utredningen om vård för asylsökande och papperslösa på ett farligt sättbalndar samman rätten till vård med migrationspolitiken.

Tyvärr är detta en trend runtom i Europa. I takt med att attityden mot irreguljära migranter hårdnar handlar represssionen inte längre bara om om skärpta gränskontroller och ökade polisiära insatser. Genom att neka irreguljära migranter rätt till sjukvård, rätt till utbildning för sina barn och rätt till skydd mot utnyttjande från oseriösa arbetsgivare ska reas tillvaro försvåras så till den grad att de självmant väljer att lämna landet. Om detta kan man bland annat läsa i en rapport från den ansedda tankesmedjan Centre for European Policy Studies.

Rättsligt kan detta vid en första anblick tyckas rimligt. Varför ska den som inte har rätt att vistas i ett land komma i åtnjutande av den samhällsservice och det rättsliga skydd som detta land erbjuder sina medborgare och andra som vistas legalt i landet?

Vårdprofessionernas företrädare visar tydligt i sin artikel de orimliga konsekvenserna av en strikt tillämpning av den principen på vårdområdet.

Ett annat område där irreguljöra migranters rättigheter ifrågasätts är på arbetsmarknaden. I de flesta länder däribland Sverige, är det förbjudet såväl att anställa en person som saknar arbetstillstånd som att arbeta utan ett sådant tillstånd. I flera länder har man därför kommit fram till att det därför inte kan finnas något anställningsavtal dem emellan, vilket i sin tur leder till att den som saknar arbetstillstånd även saknar skydd mot utnyttjande från sin arbetsgivare.

Det kan tyckas logiskt. Problemet är att konsekvensen är att den arbetsgivare som bryter mot ett regelverk - migrationsrättens bestämmelser om arbetstillstånd, får rätt att utan sanktioner bryta mot ett annat - arbetsrätten. För oseriösa arbetsgivare, som då inte längre hotas av arbetsrättsliga sanktioner, skulle det innebära att den risk de tar skulle minska och därmed den kalkylerade ekonomiska vinsten av deras utnyttjande öka.

I det internationella arbetet med mänskliga rättigheter och rättigheter på arbetsmarknaden har man därför tagit tydligt avstånd från olika länders försök att förvandla arbetsrätten till ett instrument för migrationskontroll. FN:s arbetsmarknadsorgan ILO publicerade nyligen en rapport där de listade alla de rättigheter som internationella konventioner, såväl ILO:s egna och FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, ger även den arbetstagare som saknar uppehållstillstånd.

Även denna fråga är nu föremål för en statlig utredning. Regeringsrådet Sten Heckscher utreder just nu genomförandet i Sverige av EU:s direktiv om sanktioner mot arbetsgivare som anställer personer utan uppehållstillstånd. I hans uppdrag ingår att “analysera vilket arbetsrättsligt skydd som finns för en tredjelandsmedborgare som har arbetat utan föreskrivet arbetstillstånd”. Eftersom frågan aldrig ställts på sin spets i Sverige kommer utredningen att få stor betydelse. Ska även arbetsrätten inordnas i den repressiva arsenalen, eller ska alla som arbetar ha rätt till skydd mot exploatering?

Göran Hägglund vågar vara medmänsklig

Etiketter: göran hägglund, kristdemokraterna, migranter, papperslösa, sjukvård, socialdepartementet, vårdförbundet

Att sjukvård ska ges efter behov, utan hänsyn till patientens ekonomiska, sociala eller etniska bakgrund, är en viktig princip. Det är också en del av yrkesetiken hos de som arbetar i vården. Sjuksköterskor, läkare och annan vårdpersonal ska kunna koncentrera sig på att ge bästa möjliga vård, och inte behöva fråga efter uppehållstillstånd eller fundera över vem som ska betala.

Frågan har även en rättslig dimension. Rätten till hälsa finns inskriven såväl i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som i den Europeiska sociala stadgan och i Världshälsoorganisationen WHO:s konstitution.  Enligt Barnkonventionen ska inget barn berövas sin rätt att ha tillgång till hälsp och sjukvård. Sverige har kritiserats av FN för att vi inte lever upp till våra åtaganden.

TCO har, tillsammans med bland annat Vårdförbundet, Röda Korset och en lång rad organisationer som antingen representerar vårdens professioner eller verkar för migranters rättigheter, sedan flera år tillbaka krävt att även personer som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd (papperslösa, irreguljära migranter) ska ha rätt till vård. Strax före jul överlämnades ett upprop till socialdepartementet.

Det är därför glädjande att socialminister Göran Hägglund idag presenterade direktiv till en utredning om rätten till sjukvård för asylsökande, gömda och papperslösa. Det är ett klokt beslut. Dessutom är det ett bevis för att det även ett valår då främlingsfientliga krafter smyger runt riksdagshuset finns plats för anständighet och medmänsklighet.

Låga löner utvecklar inte välfärden

Etiketter: kommunerna, kris, regeringen, sjuksköterskor, skl, vårdförbundet

I en artikel i Dagens Nyheter hävdar tunga politiska företrädare för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att man kanske måste säga upp avtalet med vårdförbundet på grund av brist på pengar. I bästa fall är inlägget inte seriöst menat utan bara ett sätt att skrämma andra parter inför den stundande avtalsrörelsen. Men även som sådant är det ett lågvattenmärke. Det går inte att driva en verksamhet seriöst med utgångspunkten att det är de anställda som ska står för kostnaden så fort det blir ont om pengar. Med den utgångspunkt SKL redovisar kommer kommunerna aldrig att kunna betala rimliga löner till de anställda -och hela tanken på att utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnor blir omöjlig.

Det läge som SKL beskriver har inte bara sin grund i den ekonomiska krisen, det är också ett resultat av  regeringens våndor när det gäller att skjuta till pengar till kommuner och landsting för att hantera krisens effekter. Nu riskerar de anställda uppenbarligen att få betala priset för denna senfärdighet.

Det kan aldrig vara så att vi ska rädda den gemensamma välfärden genom lägre löner till välutbildade yrkesutövare i den offentliga sektorn. På sikt måste det skapas mer resurser. Det kan bara göra på tre sätt:  mer skattepengar, bättre planering eller tuffare prioriteringar.

Annars återstår bara en sista utväg för att välfärdens anställda ska få rimliga löner: ökad privatisering.

Det sistnämnda är dock ingen besparing för samhället. Kostnaderna kan mycket väl öka totalt sett med ökad privat finansiering av vården. Men hur lönerna och kvaliteten ska upprätthållas är till syvende och sist en politisk prioritering. Kvaliteten kan aldrig upprätthållas om de anställda inte får lön för möda, ansvar och utbildning.

DN