SAAB och SSAB en intressant jämförelse?

Etiketter: bilkrisen, lågkonjunktur, Maud Olofsson, Näringsdepartementet, SAAB, volvo

I debatten om bilkrisen förs allt oftare varvskrisen fram som ett varnande exempel. Alla är ense om att staten med konstlade medel inte, på samma sätt som skedde med varvsindustrin på 1970-talet, bör hålla igång en bransch som på sikt är dödsdömd. Så är det naturligitvis.

Frågan är bara om svensk bilindustri verkligen är dödsdömd? Om inte, är det i så fall enbart varvskrisen som vi bör lära oss av? Finns det inte andra mer näraliggande och lärande exempel i den ekonomiska historien?

Ett mer relevant exempel (än varvsindustrin), vill jag mena, är den svenska stålindustrin. I början av 1970-talet befann sig denna bransch i djup kris. En kris som har många kopplingar till dagens bilkris. Det handlade då inte bara om en efterfrågekris utan också om en underliggande strukturkris. Under 1970-talet fanns det i världen en stor överkapacitet och allt för många stålproducenter, samtidigt som efterfrågan på stålprodukter minskade.

I det läget tog den svenska staten på sig rollen som aktiv näringspolitisk aktör. Trots att många marknadsliberala ekonomer, precis som i dagens bildebatt, ville lägga ned ”förlustföretag” tog politikerna på sig “ledattröjan” och staten och kapitalet sträkte ut händerna till varandra.

På förslag från en statlig utredning slogs en rad olika förlustföretag och verksamheter samman (Gränges Oxelösunds Järnverk, Norrbottens Järnverk AB och Domnarvets järnverk). Det bildades ett gemensamt stålbolag, Svenskt Stål AB (SSAB), där Statsföretag gick in som delägare. Detta hade stor symbolverkan och visade att staten trodde på lösningen och också var beredd att ta ansvar för den.

SSAB genomförde sedan mycket tuffa och smärtsamma strukturförändringar. Många anställda förlorade jobbet och verksamheter lades ned. Produktionen koncentrerades till allt färre enheter. År 1982 visade SSAB för första gången en liten vinst. Åren därefter har företaget varit en stor tillgång för den svenska bruttonationalprodukten.

Enbart under år 2007 gjorde SSAB en vinst på 6,4 miljarder kronor. Visst har dagens svenska stålindustri också påverkats av nedgången i världsekonomin, men de flesta analytiker tycks ändå anse att dagens SSAB är ett konkurrernskraftigt och välskött företag.

Att lösningen på SAAB:s problem inte är ett förstatligande tycks det idag råda stor samsyn om, tvärs över blockgränsen. Men innebär det att statens roll gentemot SAAB och Volvo är att ställa sig vid sidan av och bara vara passiv betraktare när svensk bilindustri monteras ned? Vad säger oss lärdomarna från stålkrisens dagar och bildandet av SSAB om behovet och vikten av en aktiv statlig näringspolitik?

Se där några exempel på frågor som jag, och säkerligen många andra ekonomisk historiker, idag gärna skulle vilja ställa till näringsminister Maud Olofsson…

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, AB1, AB2, AB3

Hur ser framtiden ut för bilindustrin?

Etiketter: bilkrisen, SAAB, volvo

Jag är ingen bilexpert, men det står tydligt även för en lekman att bilbranschen är inne i en period av stora förändringar. Jag ser egentligen bara två möjliga utvecklingsvägar. Inte i något av dem har vare sig Saab eller Volvo någon ställning som företag som helt står på egna ben.

Det första scenariot är att biltillverkarna globalt sett blir betydligt färre. Fiatchefen Marchionne säger t.ex. i en intervju att biltillverkare för att överleva måste upp i volymer på nästan 6 miljoner fordon per år. I så fall kommer kanske bara fem - sex tillverkare att finnas kvar om några år. I en sådan framtid blir Volvos och Saabs roller (om man överlever) att bli underleverantörer av specifika delar till vissa tillverkare modeller.

Det andra scenariot är väldigt få biltillverkare kommer att ha råd att utveckla det som är dyrast, vilket även det gör att få stora tillverkare kommer att överleva - och ännu färre små. I princip kommer nästan alla bilar att då ha samma grundteknik, men några mindre bolag kan överleva genom att i grunden vara samma bil som de andra men utifrån miljö, säkerhet, värderingar etc. nischa sig mot specifika kundgruppers önskemål.  I ett sådant scenario kan både Volvo och Saab klara sig som egna märken men inkorporerade som nu i några av överlevarnas produktionssystem. De som vill överleva måste hitta någon att liera sig med.   

De tillverkare som idag kommer upp i runt 5 miljoner bilar om året är Toyota, GM, Volkswagen, Ford och Renault Nissan. Där någonstans hittar vi de partners som Volvo och Saab måste samarbeta med oavsett vem som står för kapitalet.

För att överleva på sikt måste man få till ett uthålligt och riskvilligt kapital. För att lyckas i bilbranschen krävs enorma satsningar på produktutveckling, som kostar mycket och är osäkert. Att vara nischad i det produktsegment som kostar lite mer, kräver förmodligen ännu större investeringar.

Men samtidigt har både Volvo och Saab en tradition av att ligga i framkant när det gäller teknikutveckling och säkerhetstänkande. Båda bolagen skulle kunna ligga i framkant även när det gäller miljöteknik.

Kommentarerna till mitt förra inlägg visar tydligt att det inte är självklart vare sig att avstå från att stötta den svenska bilindustrin eller att göra det. Riskerna och kostnaderna är mycket stora oavsett vad regeringen gör.

Problemet är som jag ser det så här långt saknas konkreta konsekvensanalyser av olika handlingsalternativ.

Att passivt ställa sig vid sidan om processen och bara bolla över ansvaret till GM, som det nu verkar att regeringen gör, är dock ingen bra strategi för att flytta fram svensk fordonsindustris positioner. Erfarenheterna visar tydligt att staten och kapitalet har en gemensam roll och ett gemensamt ansvar för att utveckla industriella kluster. Försvarsindustrin är ett bra exempel på detta.

Jag vill se att näringsministern tar ett näringspolitisk grepp om bilkrisen - inte hålla på med ideologiska utspel om att skattepengar inte ska användas.

Det är väl ändå inte så att det är jordbruket och hushållsnära tjänster som är viktigast för den svenska ekonomin och därför de enda sektorer som ska ha skattestöd.

gp, svd, dn

Staten måste ha en övervintringsplan för Volvo och Saab i bakfickan

Etiketter: regeringen, SAAB, volvo

I en märklig artikel på DN-debatt hävdar Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning, och Martin Ådahl, chef vid Forum för Reformer och Entreprenörskap att staten bör låta Volvo och Saab gå under istället för att försöka rädda företagen. Anledningen till detta skulle vara att forskningen, enligt Jordahl, visar att statliga ägare är sämre än privata.

Men som Rolf Wolf, rektor vid handelshögskolan i Göteborg menar i ett tidigare utspel, går det inte att belägga att det offentliga är sämre ägare. Det är svårt att hävda att marknaden skulle kunna lösa alla sorters behov som uppstår i en ekonom.

Det finns massor av behov som samhället, politikerna, medborgarna anser  är viktiga men där marknaden inte tillhandahåller någon bra lösning eller ens någon lösning. Det gäller t.ex. behovet av kommunikationer i hela landet. Gotlandstrafiken är ett bra exempel på när staten måste vara en aktiv finansiär även om man inte är ägare. i själva verket ger forskningen och verkligheten stöd för att det finns massor av situationer där marknad och stat måste samverka.

I fallet Volvo och Saab handlar det inte om ifall staten ska äga bolagen eller inte. Det handlar om att Sverige om bolagen faller förlorar ett industriellt kunnande som kanske aldrig går att återskapa.

Ytterst få personer har väl dessutom hävdat på allvar att staten för evigt ska ta över bilföretagen. För egen del är jag övertygad om att det finns stora poänger med att staten i detta fallet bör ha en plan för ett tillfälligt övertagande (tillsammans med privata investerare).

Det är möjligt att varken Volvo eller Saab kan överleva på sikt, men ingen vet. Ett statligt agerande för att ge bolagen chansen att övervintra krisen kan visa sig vara den bästa näringspolitiska investeringen som kan göras just nu.

Statligt stöd till bilindustrin?

Etiketter: efterfrågekris, FoU, SAAB, volvo

Kommer staten att gå in och antingen subventionera eller ta över SAAB och Volvo? Det är frågan för dagen. Är det i så fall bra? Det kan ju förefalla som ett avsteg från den svenska modellen, i vilken vi inte motsätter oss att olönsamma företag tillåts gå under som en del av omstruktureringsprocessen. Men bilindustrin är inte att jämföra med varven på 1970-talet. Det finns förutsättningar för dessa företag att skall kunna producera efterfrågade och prismässigt konkurrenskraftiga bilar i framtiden. Men då behövs FoU-stöd i massiv omfattning, så att man kan få fram bilar som inte går på bensin. Intill dess sker måste den pågående efterfrågekrisen kommas över. Det känns som lite tråkigt om två företag som i grunden skulle kunna göra stor nytta, skulle gå under på grund av en sketen efterfrågekris.

Cyniskt Sven-Otto!

Etiketter: a-kassa, ekonomi, kris, sven-otto littorin, volvo

Många av mina kolleger från universitetstiden är idag offentliganställda akademiker som i regel har trygga, hyfsat välbetalda jobb. Den relativa tryggheten beror dels på att deras jobb är skattefinansierade, dels på att jobben ofta inte är lika konjunkturberoende som exempelvis de privata industrijobben.

Men utan en produktiv och konkurrensutsatt exportsektor skulle det vara svårt att i längden skattevägen finansiera den offentliga tjänsteprouktion, som mina forna kollegor är en del av. Detta är också de flesta av dem medvetna om.

Mina kollegers fackförbund har, för att skydda sina medlemmar, lyckats teckna olika typer av tilläggsförsäkringar vid inkomstbortfall, orsakade av exempelvis arbetslöshet och sjukdom. Genom att avstå från en del av lönen har de till viss del lyckats skydda sig mot de nedskärningar i a-kassan och sjukförsäkringen, som Alliansregeringen genomfört. Alla kan tyvärr inte göra på detta sätt.

De som går i spetsen för den nödvändiga och oundvikliga strukturomvandlingen i vår ekonomi är de som idag får betala det högsta priset för regeringens a-kasseexpriment. Det handlar exempelvis om metallarbetare, handelsanställda och de många tillfälligt anställda inom den privata servicesektorn. De tillhör s.k. högriskgrupper när vi talar om arbetslöshet. Deras jobb är mer osäkera och konjunkturberoende än andras.

Detta förklarar varför exempelvis fackförbundet IF Metall hittills inte lyckats teckna någon bra tilläggsförsäkring, som det är värt att erbjuda medlemmarna. Allt för dåliga försäkringsvillkor eller orimligt höga avgifter, till följd av den höga arbetslöshetsrisken, gör att IF Metalls medlemmar knappast skulle anse det rationellt att teckna den försäkring som en seriös försäkringsgivare i bästa fall skulle kunna erbjuda.

Samtidigt är det viktigt för oss alla att det finns människor som är beredda att ta dessa osäkra och otrygga jobb. Även i framtiden. Det är viktigt för vår långsiktiga konkurrenskraft, förnyelsen av produktionen och för vår tillväxt. Därför är det också viktigt att sprida ut kostnaden för dessa människors arbetslöshetsrisker över ett större kollektiv (”poola riskerna”).

Gör vi inte detta är det heller inte konstigt om det är allt färre med rätt kompetens som söker sig till de osäkra och konkurrensutsatta jobben och då hämmas på sikt strukturomvandlig och omvandligstakt. Vi ställs inför en betydligt sämre ekonomisk situation.

Detta gäller också på för dem som idag, i likhet med mina forna universitetskollegor, har ett relativt tryggt jobb i de mer skyddade delarna av vår ekonomi. Har vi inte en konkurrenskraftig ekonomi kan vi i längden inte finansiera den offentliga tjänsteproduktionen (vård, skola och omsorg). Och tvärtom naturligtivs. En bra skola och en utbyggd välfärd är också viktigt för den konkurrensutsatta sektorn och för den ekonomiska tillväxten.

Det är därför det är så upprörande att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, så som han gjorde i gårdagens Aftonbladet, försöker bolla över ansvaret på IF Metall för den situation som många volvoanställda idag befinner sig i.

Littorin har ju själv genom att slå sönder den gemensamma arbetslöshetsförsäkringen skapat ett system som idag ställer många metallare, som saknar tilläggsförsäkring, inför hotet att om/när det blir arbetslösa tvingas leva på mindre än hälften av sin lön. För den som idag får ut 20 000 kr/mån handlar det den första arbetslösa månaden om att, när man räknat in karenstiden, klara sig på en inkomst under 8000 kr.

Det är cyniskt av Sven-Otto att skylla ifrån sig och kasta över ansvaret på det, av varselvågen, mest utsatta fackförbundet och dess medlemmar. Det tycker nog också de flesta av mina före detta kollegor från universitetstiden.

Stackars Totto

Etiketter: a-kassan, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, arbetstagare, facket, industriakut, jobb, kris, littorin, omställningsavtal, sven-otto littorin, trygghet i förändringen, uppsägning, volvo

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin debatterade med Volvo-anställda i TV igår. Jag tyckte synd om honom. Inte lätt för en politiker att möta en samling oroliga arbetstagare som just fått veta att över 3000 anställda kommer att få gå. Kravet att regeringen skall gå in och rädda jobben med skattepengar hängde i luften. Arbetsmarknadsministern värjde sig med att hålla fram alla de resurser som finns för allt annat än att just bevara jobben. Industriakuten slog igen redan efter Nils G. Åslings tid.

Att jobben på Volvo försvinner är inte arbetsmarknadsministern ansvarig för, utan Volvo-ledningen som inte i tid utvecklat nya bränslesnåla och klimatvänliga bilar. Det vill till att ledningen nu skyndar på med detta. Fack och arbetsgivare skall under tiden se till att de som får gå ges nya chanser på basis av de omställningsavtal som de Volvo-anställda omfattas av.

Men några av de varslade kommer med all säkerhet att bli arbetslösa. Och den försämring som dessa människor då får uppleva bär Sven-Otto Littorin ett stort politiskt ansvar för. Ty Sven-Otto Littorin är ansvarig för att a-kassan nu är så dålig, att någon inkomsttrygghet värd namnet inte längre erhålls från arbetslöshetsförsäkringen.

Jobbarna på Volvo är kompetent och yrkeskunnigt folk. De flesta kommer säkerligen att få bra jobb med hygglig lön ganska raskt. Jag förstår inte poängen med en arbetslöshetsförsäkring som tvingar ned folk i relativt armod för en kortare tid, i fasen mellan två jobb. En modern a-kassa måste kunna bära de flesta arbetstagare hyggligt oskadda genom en begränsad period av arbetslöshet.