Internationell sekreterare
Jag arbetar med EU-relaterade frågor i flera roller. Först som internationell sekreterare på TCO. Sedan som TCOs ledamot i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (www.eesc.europa.eu). Därutöver jobbar på Europafacket (www.etuc.org) med flexicurity och arbetsmarknadsfrågor. När jag inte sitter på flyget mellan Stockholm och Bryssel och förstör klimatet så försöker jag njuta tillbringa tid med min familj, njuta av Jämtlandsfjällen och idka skogsbruk.
För de som i början av krisen uppkäftigt sa att finanskrisen är en “chans för regeringen att visa ledarskap“, att “krisen nu är över” kan nu kanske begrunda att ILO bedömer att finanskrisen kan öka antalet arbetslösa med 20 miljoner och antalet som lever på mindre än 2 dollar per dag kommer att öka med 140 miljoner personer.
Allt medan bankerna fortsätter ge ut miljonbonusar.
Vänsterpartiets EU-politik förbryllar. De säger sig försvara löntagarnas intressen men röstar emot den samlade europeiska fackliga rörelsens åsikter.
På ett halvår har fyra domar från EG-domstolen, däribland Laval-målet, skakat om den europeiska fackföreningsrörelsen. Utstationeringsdirektivet, som skulle säkra arbetstagare från social dumping i ett EU där människor och tjänster kan röra sig fritt, är ifrågasatt. Ytterligare utvidgningar (förutom Kroatiens) är i fara. Och ILOs regelverk om fri förhandlingsrätt m.m. ställs mot EG-domarna. Då bör väl vänstern vakna och föreslå eller stödja realistiska vägar att skydda löntagarna.
Men icke. När Jan Anderssons betänkande hur man kan förbättra situationen skulle beslutas i EU-parlamentet, då la Vänstepartiet ner sina röster. Förklaringen var att Vänstern inte fick med skrivningar om att det är fel att omförhandla EU:s utstationeringsdirektiv.
Fackföreningsrörelsen samlade uppfattning är att det är två åtgärder som kan stärka arbetstagarna vad gäller Laval-domen.
1. Att ändra utstationeringsdirekektivet
2. Att föra in ett socialt protokoll till fördraget som bland annat stärker konflikträtten
Vänsterpartiet säger också i sin röstförklaring betänkandet “helt saknar kraftfulla förslag som kan garantera den svenska kollektivavtalsmodellen”. Det är givetvis ett problem. Men ett större problem är att detta inet bara påverkar Svenska löntagare utan löntagare i hela Europa. Det är inte bara ett svenskt problem utan ett europeiskt.
Jag skulle välkomna Vänsterpartiets stöd för vår gemensamma, europeiska fackliga syn. Men så länge man för plakatpolitik så får man inget inflytande.
Harry Truman hade en berömd skylt på sitt skrivbord med texten “The bucket stops here”. Med det menade han att han tog det fulla ansvaret för vad som hände, han hade ingen att skylla på.
Före krisen var mäklare och finansinstitut hjältarna som tog åt sig berömmet för att ekonomin gick så bra. Mycket ansvar, stora vinster var lika med höga löner och högre bonusar. Men nu när finanskris-tsunamin sköljer in över världen och påverkar vanliga löntagare- vem tar då ansvar och vem skickar spannen vidare?
Nu försker nyliberala debattörer och ännu mer nyliberala regeringar säga att det inte var finansinstitutionernas girighet som orsakde finanskrisen utan istället regeringarna. Stefan Fölster och Jonas Frycklund hävdade i en artikel i Aftonbladet att det inte är marknadens aktörer som är orsak till den nuvarande krisen utan att det är staten. Man menade också att under den förra svenska finanskrisen var det “bankdirektörerna som förlorade allt medan de “ansvariga politikerna” förlorade ingenting.
På samma sätt försökte den tjeckiske premiärministern, Mirek Topolánek, under det sociala toppmötet som hölls i onsdags hävda att det inte var för mycket kapitalism som orsakade finanskrisen utan utan att det var för lite! Mer avregleringar skulle lösa problemet!
När bankcheferna inte tar ansvar utan lämnar det sjunkade skeppet med sina bonusar, när marknaden skyller ifrån sig då är det tur att det finns ansvarsfulla regeringar som inser att “The bucket stops here”.
I måndags och idag var jag i London och besökte det brittiska facket TUC. Ämnet var organisering och rekrytering. De senaste tjugo åren har de flesta västeuropeiska fack sett en stadig medlemsminskning, där de brittiska fackliga organisationerna under Thatcher förlorade nästa halva sin medlemsbas. I Sverige har vi sett en snabb minskning de senaste två åren där många har lämnat både a-kassan och facket. Från en topp på över 85 procent organisationsgrad så är den nu nere i under 75 procent av arbetskraften. I Europa är antalet medlemmar det minsta sedan 1950.
Minskningen har många orsaker: Antifacklig lagstiftning, minskat intresse från framför allt unga att gå med och fackföreningarnas oförmåga att rekrytera i på de nya delarna av arbetsmarknaden (t.ex. små företag´och tjänstesektorn).
Det görs saker för att förbättra situationen.
För tio år sedan startade TUC sin Organising Academy för att stärka möjligheterna att rekrytera medlemmar och få kollektivavtal på arbetsplatserna.
I Sverige har TCO startat Facket förändras.nu som skall försöka att förändra och förbättra bilden av facket.
De globala facken punktmarkerar multinationella företag för att se till att de sköter sig, att de inte sparkar arbetstagare som vill bilda en fackförening eller i värsta fall brukar våld mot fackligt aktiva.
Det räcker inte att stå passiva. Vi måste rekrytera, vi måste kämpa för bättre lagstiftning och vi måste bekämpa arbetsgivare som förhindrar arbetstagare att bli medlemmar.
Vad spelar det för roll?
Jo, det handlar om mänskliga rättigheter. Att människor skall kunna leva på sin lön. Är det rimligt att Nike’s VD tjänar 8 miljoner dollar per år medan den person som syr skorna som Nike säljer tjänar mindre än 300 dollar?
Det handlar om att människor skall kunna arbeta för sina rättigheter som arbetstagare. Att det t.o.m med i ett indistrialiserat land som USA finns organiserade kampanjer för att slå sönder fackliga organisationer och där över 30 miljoner arbetare saknar fortfarande lagstadgad, grundläggande förhandlingsrätt. Att Union busting dvs. firmor som har som enda affärsidé att förhindra fack att rekrytera medlemmar har en omsättning på 4 miljarder dollar per år.
Därför: Arbetare i alla länder förenen eder!
Finanskrisen har blottlagt vad många har pratat om i många år- “vårt gemensamma beroende av varandra” och ”att finansvärlden är global och allt mer sammanbunden”. Det som är nytt, i alla fall i Sverige är att kraven börjar riktas mot att EU att vidta åtgärder för att stävja en europeisk finanskris,
Och det är tycker jag en helt sund reaktion.
En poäng med EU är att företagen skall kunna verka över gränserna, lättare kunna göra gränsöverskridande fusioner och bli “europeiska företag” istället för nationella. EU-lagstiftning verkar också i den riktningen för banksektorn. Men det gör att konsumenter i fler länder blir drabbade om det blir kris i en bank. Regeringarna i Luxemburg, Nederländerna och Belgien förstatligade delvis häromveckan Fortis och räddade en annan bank, Dexia. Reser man i Baltikum är det nästan bara svenska banker så långt ögat når. Eventuella förluster i dotterbolagen påverkar naturligtvis också moderbolagen i Sverige. Att regeringarna kan agera samfällt är nödvändigt.
En annan poäng är att konsumenterna skall kunna handla över gränserna. Privatpersoner idag tillgångar eller lån i utländska banker. Min bostadsrättsförening har lån i ett tyskt hypoteksföretag. Kreditmarknaden, också för privatpersoner eller mindre organisationer, är idag internationell eller i alla fall europeisk. Därför tycker jag att finns det också behov av en starkare europeisk konsumentlagstiftning som bör reglera t.ex. insättningsgarantier och andra rättigheter för konsumenterna.
Är finanskrisen ett uppvaknande för en bättre europeisk konsumentlagstiftning?
