Beggar thy neighbour
Vi har just nu inne i, enligt EU-kommissionen, den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget. EUs och medlemsländernas svar på krisen kommer avgöra om vi kan gå ur krisen stärkta eller om de sociala konsekvenserna blir omfattande och långvariga. EU-kommissionen tog tillsammans med medlemsländerna fram en krisplan på ca 1,5 procent av BNP i slutet av förra året. Men enligt Europafacket är den reella stimulansen 0,5 procent. Detta därför att medlemsländerna ofta räknar in åtgärder som redan beslutats. Den svenska regeringen har t.ex. hänvisat till jobbskatteavdraget som en stimulansåtgärd, trots att den vara beslutad före krisen och trots att den fokuserar på grupper som förmodligen kommer spara snarare än att konsumera.
Att inte krisåtgärderna är tillräckliga eller att de inte är rätt balanserade ser vi också på de omfattande protester som finns i flera EU-länder. Det finns en stor risk att vanliga människor är de som får bära kostnaderna för krisen, trots att det var fondmäklare och bankirer är de som genom sin girighet startade den finansiella krisen. Lettlands regering föll, Islands ekonomi är i spillror, vi ser strejker i Storbritannien på grund av osäkerhet om vilka regler som gäller på EUs arbetsmarknad.
Nu senast demonstrerade 100 000 människor på Dublins gator mot den irländska regeringens krisåtgärder. Enligt det irländska facket ICTU vill regeringen göra besparingar i välfärdssystemen, bland annat i pensionerna, för att finanisera stöd till banksektorn. Man säger också att trepartsavtalet som reglerar löneökningar inte respekteras och att lönerna sänks.
Enligt ICTU är dessa åtgärder en effekt av Irlands medlemskap i Euron. Eftersom inte valutan kan justeras och ge exportindustrin en välkommen skjuts när det är kris måste nu Irland sänka lönerna, försämra pensionerna och urholka välfärdssystemet för att bli mer konkurrenskraftigt. I praktiken är det löntagarna, de arbetslösa och pensionärerna som får betala för bankirernas excesser.
Förutom att den irländska situationen kan ge lite reflektion kring vad som kan hända vid ett eventuellt svenskt medlemsskap i eurosamarbetet så kastar det också ljuset på de fullständigt otillräckliga reurser det finns för stilumlansåtgärder på EU-nivå. EUs budget bestäms i förhandlingar och löper under en sjuårsperiod. Men det finns inga reserver för att stödja medlemsländer i kris. Istället är möjligheterna mycket begränsade som t.ex. lån i Europeiska investeringsbanken eller att flytta fram investeringar av infrastrukturåtgärder eller utgifter i regional och socialfonderna.
Det skulle istället behövas en speciell krisbudget och ett mer samordnat agerande där medlemsländerna skjuter till pengar, men där EU också kan låna upp pengar för att finansiera stimulansåtgärder över hela unionen. Det är speciellt viktigt i euroområdet där länderna inte kan devalvera sin valuta. Annars blir effekten vad som kallas ”beggar-thy-neighbour”, dvs. att ett lands åtgärder för att stimulera ekonomin genom t.ex. lönesänkningar får negativa följder på grannländernas konkurrenskraft. Precis det som händer i Irland nu.
