De internationella nationalisterna
Jag såg på BBC igår och fick då se reprisen av den debatt där British National Party var en del av panelen. Det som slog mig var att Griffin som är partiledare för BNP har sagt att Curchill skulle varit medlem av BNP om han hade levt idag. Det är exakt samma påstående som Åkesson har fällt om Per-Albin Hansson.
Att använda nationella ikoner för att legitimera sín politik, hur främlingsfientlig den än månde vara, tjänar till att göra dessa partiers politik rumsren. Men den påminner oss också om att dessa partier samarbetar över nationsgränserna, tar goda (eller dåliga) idéer av varandra och använder dessa mycket planerat och strukturerat för att chocka, skapa debatt och komma in i medialjuset.
På så sätt verkar nationalisterna bejaka internationalismen, men bara om den är vit och islamofob.
Klockrent. Håller med om att det behövs ett uppvaknande. Wallraff har agerat somalier i Tyskland och lanserar nu sin film om den öppna rasism han mötte. Chockartat för oss som inte behöver uppleva den och hoppas att omfattningen är för liten för att ha någon inverkan. Vi har fel. Intervjuad i Agenda påpekar Wallraff att det är vi som vill att människor ska behandlas lika oavsett ursprung som måste höja våra röster. För vi är i majoritet, men extremisternas kränkningar dominerar så länge vi andra inte visar våra ståndpunkter lika öppet och högljutt. I flera veckor efter att Wallraff gått ur rollen var försiktig och kuvad i sitt möte med omvärlden. Då hade han utsatts för rasisternas trakasserier i tre veckor. Det ger en glimt av betydelsen av bemötandet människor emellan. Kanske tar det emot att visa människor man inte känner sin vänlighet, men eftersmaken av att låta bli är garanterat mycket mer obehaglig.
av Jenny fredagen den 6 november kl 14:28