Etiketter: arena, belgien, björn elmbrandt, Danmark, flexicurity, Frankrike, pensioner, regeringen, välfärd
De senaste åren har Sverige och Norden varit hyllade i europeisk, och kanske framför allt i tysk och fransk press. Det generösa välfärdssystemet, föräldraledigheten, det svenska pensionssystemet, de danska och svenska flexicuritymodellerna är några av exemplen som fått mina europeiska kollegor att bjuda in oss nordbor till föreläsningar i Paris, Bryssel och Berlin.
Men nu i krisens tidevarv är det frågan om inte bilden av det generösa Norden börjar att krackelera. De nordiska arbetslöshetsförsäkringarna har visat sig vara snålare än många trott.
I krisens början hade media ett reportage om skillnaderna i att möta krisen mellan Volvos fabriker i Belgien och Sverige. I Belgien kunde de arbetstagarna behålla sina anställningar eftersom företaget och facket byggt upp fonder för att “övervintra” genom utbildning. I Sverige fanns det förut permitteringsfonder men de är sedan länge nedlagda. Volvos enda möjlighet i Sverige var uppsägningar. Andra länder har visat sig vara mer flexibla än Sverige.
Nu senast hade Le Monde en artikel där det svenska pensionssystemet belystes. Tidningen skrev om svenskarnas oro att inte få ut en tillräcklig pension. Detta i ett system där en stor del av pensionskapitalet är placerad i aktier, där inte ens insatsen är garanterad. Se för övrigt Björn Elmbrandts artikel i Arena om detta.
Spelar det roll? Ja det gör det. Sverige har varit en modell för många europeiska länder när det gäller att reformera välfärdssystemen. Att vi inte gör allt rätt och att det vi gör för med sig (ibland negativa) konsekvenser för arbetstagarna är viktigt att uppmärksamma. Framför allt eftersom den nuvarande regeringen är väldigt het att främja “den svenska modellen” i Europa.
Etiketter: EU-kommissionen, euron, Europafacket, krisen, regeringen
Vi har just nu inne i, enligt EU-kommissionen, den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget. EUs och medlemsländernas svar på krisen kommer avgöra om vi kan gå ur krisen stärkta eller om de sociala konsekvenserna blir omfattande och långvariga. EU-kommissionen tog tillsammans med medlemsländerna fram en krisplan på ca 1,5 procent av BNP i slutet av förra året. Men enligt Europafacket är den reella stimulansen 0,5 procent. Detta därför att medlemsländerna ofta räknar in åtgärder som redan beslutats. Den svenska regeringen har t.ex. hänvisat till jobbskatteavdraget som en stimulansåtgärd, trots att den vara beslutad före krisen och trots att den fokuserar på grupper som förmodligen kommer spara snarare än att konsumera.
Att inte krisåtgärderna är tillräckliga eller att de inte är rätt balanserade ser vi också på de omfattande protester som finns i flera EU-länder. Det finns en stor risk att vanliga människor är de som får bära kostnaderna för krisen, trots att det var fondmäklare och bankirer är de som genom sin girighet startade den finansiella krisen. Lettlands regering föll, Islands ekonomi är i spillror, vi ser strejker i Storbritannien på grund av osäkerhet om vilka regler som gäller på EUs arbetsmarknad.
Nu senast demonstrerade 100 000 människor på Dublins gator mot den irländska regeringens krisåtgärder. Enligt det irländska facket ICTU vill regeringen göra besparingar i välfärdssystemen, bland annat i pensionerna, för att finanisera stöd till banksektorn. Man säger också att trepartsavtalet som reglerar löneökningar inte respekteras och att lönerna sänks.
Enligt ICTU är dessa åtgärder en effekt av Irlands medlemskap i Euron. Eftersom inte valutan kan justeras och ge exportindustrin en välkommen skjuts när det är kris måste nu Irland sänka lönerna, försämra pensionerna och urholka välfärdssystemet för att bli mer konkurrenskraftigt. I praktiken är det löntagarna, de arbetslösa och pensionärerna som får betala för bankirernas excesser.
Förutom att den irländska situationen kan ge lite reflektion kring vad som kan hända vid ett eventuellt svenskt medlemsskap i eurosamarbetet så kastar det också ljuset på de fullständigt otillräckliga reurser det finns för stilumlansåtgärder på EU-nivå. EUs budget bestäms i förhandlingar och löper under en sjuårsperiod. Men det finns inga reserver för att stödja medlemsländer i kris. Istället är möjligheterna mycket begränsade som t.ex. lån i Europeiska investeringsbanken eller att flytta fram investeringar av infrastrukturåtgärder eller utgifter i regional och socialfonderna.
Det skulle istället behövas en speciell krisbudget och ett mer samordnat agerande där medlemsländerna skjuter till pengar, men där EU också kan låna upp pengar för att finansiera stimulansåtgärder över hela unionen. Det är speciellt viktigt i euroområdet där länderna inte kan devalvera sin valuta. Annars blir effekten vad som kallas “beggar-thy-neighbour”, dvs. att ett lands åtgärder för att stimulera ekonomin genom t.ex. lönesänkningar får negativa följder på grannländernas konkurrenskraft. Precis det som händer i Irland nu.
Etiketter: a-kassan, anna könig jerlmyr, inkomsttak, sven-otto littorin
Sedan TCO släppte sin rapport med jämförelser mellan arbetslöshetsförsäkringar i olika länder så har det förekommit förvirring och diskussion kring om det går att jämföra de olika ländernas system eller inte.
Anna König Jerlmyr skriver på sin blogg i Expressen att “Jag väljer ändå att tro mer på Riksdagens utredningstjänst RUT, som konstaterat att det inte går att dra generella slutsatser vid jämförelser med andra länder eftersom olika länder har så olika system. Dessutom fattas det fortfarande 14 europeiska länder i granskningen, något jag inte fått svar på varför, samt att man bör ta hänsyn till att den danska kronan är betydligt starkare än den svenska.”
För det första så var det inte jag utan Sven-Otto Littorin som började jämföra system när han sa att Sverige hade världens mest generösa a-kassa. För det andra så går det visst att jämföra delar av systemen, t.ex. ersättningsnivåer, antalet karensdagar, ersättningsperiod m.m. Utifrån det har vi gjort en bedömning av den svenska arbetslöshetsförsäkringen, förmodligen med bättre underlag än vad Littorin hade.
De andra 14 länderna då? De plus några andra finns med i OECDs analyser. Dessutom har vi i rapporten redovisat rankingen vad gäller ersättningsnivå för 20 länder där Sverige fallit från sjätte till femtonde plats (tabell 2). Och till sist; vi har tagit hänsyn till att den danska kronan är mer värd än den svenska. Jämfört med genomsnittsinkomsten är inkomsttaket 64 procent i Danmark och lika mycket i Sverige (se tabell 1 i rapporten), medan Littorin hävdade att taket var mycket lägre i Danmark.
Vi jämför således äpplen med äpplen medan Littorin jämför äpplen och päron.
Hans försvar (i efterhand) är nämligen att de privata inkomstförsäkringarna ger ett tillskott till den statliga arbetslöshetsförsäkringen. Då jämför han privata försäkringslösningar (som också finns i andra länder) med statliga trygghetssystem som fungerar enligt andra principer. Äpplen och päron.
Dags att höja inkomsttaket kanske?
Etiketter: a-kassan, Christina Husmark Pehrsson, inkomsttak, sven-otto littorin
Sven-Otto Littorins svar med anledning av TCOs rapport om a-kassan ger näring för reflektion kring definitionen av offentligt och privat, och hur långt man är beredd att gå för att ta åt sig äran för vad andra gjort.
Ofta brukar moderata företrädare hävda att offentliga medel egentligen är privata. Det kan gälla att skatter som vi betalar in till välfärden egentligen minskar människors trygghet och att ett större utrymme borde reserveras för människors egna ekonomiska beslut. En strikt uppdelning av det offentliga och privata är nödvändigt.
Nu har Sven-Otto Littorin vänt på kuttingen och förstatligat det privata. I ekointervjun säger Littorin att TCO:s rapport är missvisande eftersom den bortser från tilläggsförsäkringar som många tecknat, privat eller genom sitt fackförbund.
Med den argumentationen blandar han samman privata försäkringar, tecknade av privata aktörer på marknadsmässiga villkor med offentliga system som skall skydda människor som riskerar att bli arbetslösa (eller sjuka) och som inte är uppbyggda enligt marknadsmässiga villkor.
Han tar också åt sig äran för något som löntagarna avstått löneutrymme för - för att inte staten har kunnat besluta om en tillräckligt bra arbetslöshetsförsäkring. Det är som att Christina Husmark Pehrsson tar åt sig äran för alla som har bra privata pensionsförsäkringar.
Det som är oroande är att det generella välfärdssystemet börjar bli så ihåligt att privata lösningar läggs på som ett lapptäcke för att täcka de största hålen. Det är inte så det var tänkt, och det är inte så Sveriges välfärdssystem har kunnat bidra till tillväxt, flexibilitet och trygghet.
Här är för övrigt länken till uppgifterna om Danmarks inkomsttak!
Etiketter: a-kassan, oecd, regeringen. krisen
Anna König Jerlmyr kommenterar i Expressen TCOs rapport om a-kassan. Några kommentarer och förtydliganden är på sin plats efter hennes blogg.
Hon hävdar att studien enbart utgått från ett mindre antal länder och att det inte går det att göra direkta jämförelser eftersom olika länder har olika system, bland annat avseende skatter, ersättningstaken, kvalificeringstiderna, vilka som omfattas, osv. Och så upprepar hon att Danmark har hög procentuell ersättning, men betydligt lägre inkomsttak än det svenska.
Rapportens utgångspunkt har varit de uttalanden av Sven-Otto Littorin och andra allianspolitiker som hävdat att den svenska a-kassan är generösast i världen. Vår analys visar att detta inte stämmer
I rapporten finns det tydligt beskrivet att OECDs data är nettoberäkningar och tar hänsyn till att ländernas har olika skattesystem. Vi pratar om nettoersättningen, dvs. vad man får ut efter skatt i olika länder. Ifråga om nettoersättning för en medelinkomsttagare så har Sverige rasat från sjätte plats (2001) till femtonde plats (2006) för hela OECD. Efter denna regerings försämringar är nettoersättningen nu nere på 51 procent när den var 66 procent år 2001.
Hon upprepar också att Danmark skulle ha ett lägre inkomsttak. Det är inte riktigt. Danmarks inkomsttak är 227 640 danska kronor och det svenska är 224 400 svenska kronor. Jämför man inkomsttaket med genomsnittslönen (lönenivån är högre i Danmark) är taket precis detsamma i Sverige som i Danmark (64 procent av genomsnittslönen). Med det vill jag också säga att vi naturligtvis tagit hänsyn till de olika inkomsttak somm finns i länderna (vilket också OECD gör i sin statistik).
Det är inte bara denna regering som syndat. Även den förra regeringen brydde sig inte om att höja inkomsttaket i a-kassan. Men Alliansregeringen kan fatta beslut om att höja det.
Etiketter:
Det har funnits en självbild av att det svenska välfärdssystemetär bäst i världen. Företrädare för Alliansen och Sven-Otto Littorin har påstått att Sverige har världens generösaste a-kassa.
Nu vet vi att det inte stämmer. I en rapport har TCO jämfört hur arbetslöshetsförsäkringen i åtta länder (Sverige, Danmark, Finland, Norge Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien) täcker upp förlorad inkomst vid arbetslöshet och resultatet är att den svenska a-kassan sviker medelklassen.
Men det är kanske inte det mest förvånande. Det är istället att i jämförelse med andra länder har Sverige har fallit i generositet, från sjätte till femtonde plats. Nettoersättningsnivån (a-kassan efter skatt / lön efter skatt) har fallit från 66 till 61 procent. Denna situation gällde 2006. Efter regeringens försämringar är nettoersättningsnivån nere på 51 procent! Det är förmodligen en lägre ersättningsnivå än USA.
Följderna av den urholkade försäkringen är att legitimiteten för försäkringen urholkas, medelklassens stöd för det generella välfärdssystemet sviktar och rörligheten och flexibiliteten på arbetsmarknaden motverkas.
Därför är det så viktigt att taket höjs så att 80 procent av de arbetslösa får ut 80 procent i ersättning.
Etiketter: EU-kommissionen, lavaldomen, strejk, utstationeringsdirektivet
Förra veckan hade jag två bloggar som illustrerade vådan av att ett ihåligt välfärdssystem och regler som gör att löntagare konkurrerar med villkors- och lönesänkningar. Det leder till oro, strejker och protektionism.
Idag hade Aktuellt ett inslag på det temat. I inslaget framkom tydligt att de brittiska arbetare som strejkade (och som jag berättade om) fruktade situationer liknande Lavalmålet, där löntagare konkurrerar mot varandra med lägre löner och villkor. Det är helt klart att oro för jobben skapar protektionism och en vilja att behålla jobben i sitt land. Men tyvärr riskerar dåliga regler i EU tillsammans med EG-domstolens domslut (i Laval med flera) att spä på oron för jobben och skapa en än värre situation, nämligen en mer utbredd främlingsfientlighet. Skall EU kunna behålla en gemensam arbetsmarknad så måste Kommissionen föreslå förändringar i utstationeringsdirektivet.
Tyvärr verkar det långt borta!
Etiketter: eu, finanskris, le monde diplomatique, usa
I förra månadens nummer av Le Monde diplomatique fanns en artikel som jag tycker väl illustrerar både vad som händer om det inte finns regler på arbetsmarknaden och vad bankernas ovilja att låna ut pengar för med sig.
Den handlade om arbetare, en majoritet av dem hispanics, som upptäckte att arbetsgivaren i hemlighet var på väg att lägga ner fabriken i Chicago (USA), och dessutom hade planerat att starta en ny i en annan delstat med arbetare som inte var fackligt anslutna. När de anställda tre dagar före stängningen fick besked om uppsägning röstade de helt sonika för att ockupera fabriken för att få ut sin resterande lön och behålla sjukförsäkringen, i alla fall ett par månader efter de blivit av med jobbet.
Arbetsgivaren skyllde problemen på bankerna som i finanskrisens spår inte ville ge kredit, banker som fick miljardstöd av regeringen just för att kunna bibehålla kreditflödet men istället använde pengarna för att stärka sin egen position.
Efter diverse medial uppmärksamhet lyckades de anställda att få till ett avtal med och fick till ett avtal med banken och arbetsgivaren för att få ut uppsägningslön och sjukvårdförsäkring.
Jag är ingen vän av ockupationer, men jag tycker det finns minst tre lärdomar
1. Att fackliga organisationer är viktiga för att skydda arbetstagarnas intressen- överallt!
2. Att det behövs gemensamma europeiska medbestämmande-regler för att inte vi skall få en situation där arbetsgivarna utnyttjar svag lagstiftning i ett land för att komma undan sina skyldigheter.
3. Att det är viktigt att kontrollera vad alla dessa miljarder till bankerna används till. Bonusar eller vad?
Etiketter: Barack Obama, finanskrisen, lavaldomen, protektionism, strejk
Det kommer allt fler tecken på att protektionismen är på väg tillbaka. Obama har en buy American klausul i sitt ekonomiska räddningsprogram.
I Storbritannien pågår just nu en vild strejk vid flera raffinaderier och andra produktionsställen. Man protesterar mot att ett italienskt företag har fått ett kontrakt och planerar att ta in italienska löntagare. UNITE, fackförbundet som organiserar medlemmar vid raffinaderiet, ställer sig officiellt inte bakom strejken, men samtidigt vill de att Total (som äger raffinaderiet) också tar hänsyn till att britter ska få jobb.
Gordon Brown som på Labours kongress 2007 ville ha British jobs for British workers säger sig förstå de strejkande.
Det gör jag också.
Skall människor känna sig trygga i en föränderlig värld behövs det solida och generösa välfärdssystem. Utan dessa ökar oron och motståndet mot förändringar som kanske är nödvändiga. Storbritanniens välfärdssystem kan knappast betecknas som generösa.
Fri rörlighet av människor och löntagare är i grunden något bra. Det skapar i bästa fall tillväxt, utbyten och en mer fredlig värld. Men om inte människor känner sig trygga och säkra ökar risken för främlingsfientlighet och protektionism.
Tyvärr har EU del i att dessa risker ökar. Med Lavaldomen förändrades spelreglerna på den inre marknaden och löntagare konkurrerar inte på samma villkor. Genom att löntagare kan konkurrera ut inhemsk arbetskraft genom lägre löner och sämre villkor ökar risken för konfilkter mellan länder och grupper i samhället.
Skall den globala ekonomin inte sjunka ner i ett svart hål måste vi handla med varandra och vi får inte införa handelshinder och öka protektionismen. Men samtidigt måste vi sopa rent framför egen dörr och göra så att människor med tillförsikt kan omfamna framtiden. Det gör man inte genom att försämra villkor och utsätta löntagare för orättvis konkurrens.
Etiketter: cristina husmark-pehrson, expressen
Jag fikade häromdagen med en kompis. Vi pratade om regeringens politik och förändringarna i sjukförsäkringen. Plötsligt sa hon att de fall som i höstas fick mycket publlcitet, med människor som trots allvarliga sjukdomar inte fick fortsatt sjukpenning, var en konspiration från Försäkingskassans generaldirektör. Enligt källor från Socialdepartementet hade Försäkringskassan visst lagliga möjligheter att ge fortsatt sjukpenning. Avslagen var bara ett sätt att skämma ut regeringen och Christina Husmark-Persson.
Igår fick jag se en artikel i Expressen som påstod att Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson medvetet och cyniskt använder flyktingfall för någon form av politisk utpressning mot regeringen.
Jag vet naturligtvis inte vad som pågår i respektive generaldirektörers huvuden men jag har stött på dessa konspirationsteorier tidigare. De fanns när den förra borgerliga regeringen tillträdde och de ifrågasatte tjänstemännens lojalitet. De fanns när den socialdemokratiska regeringen tog över efter det.
Men en sak vet jag. Och det är att jag har svårt att tänka mig att människor i statens tjänst, tjänstemän som faktiskt tjänar regeringen och i förlängningen medborgarna, medvetet obstruerar och spelar med människors liv. Är det så så skall de naturligtvis inte sitta kvar.
Det är kanske dags för konspirationsteoretikerna att lägga sig till vila. Alternativet är att byta ut större delen av tjänstemännen vid regeringsskiften- och det är en modell som inte främjar självständighet, professionalism och medborgarperspektiv.
