Hur man bränner all krut

Etiketter: Barack Obama, europeiska rådet, finanskris, reinfeldt

Kollektivavtalet-räddaren i nöden

Etiketter: bilkrisen, ifmetall, kollektivtal, kommuner

Många vet inte vad ett kollektivavtal är. När TCO gör undersökningar förknippar många ordet kollektivavtal med kollektivtrafik. Men det är det alltså inte. Istället handlar det om ett avtal som reglerar löner och andra villkor på arbetsplatsen och som också omfattar alla på arbetsplatsen. Man slipper alltså förhandla själv!

Nu ser vi värdet av att ha kollektivavtal istället för lag eller enskilda avtal. Efter IFMetalls avtal om möjligheter att lokalt sluta avtal om förkortad arbetstid och därmed minska inkomsten (i sig ett kollektivavtal) har flera kommuner vädrat morgonluft. Röster höjs för att också sänka kommunanställdas löner som ett sätt att minska utgifterna i kommunerna. 

Flera andra länder har beslutat att sänka offentliganställdas löner för att minska kostnaderna t.ex. Lettland, Irland och Estland. I åtminstone två av länderna har det förekommit kraftiga protester mot dessa förslag. Eftersom lönerna i andra länder ofta beslutas av lagstiftarna istället för att regleras i kollektivavtal så låter det sig göras.

Men tack vare att det finns kollektivavtal (och konflikträtt) i offentlig sektor i Sverige så kan inte de offentliga arbetsgivarna ensidigt sänka lönerna för arbetstagarna. Gör man det bryter man mot avtalet, det kan trigga strejker och än värre konflikter. Dessutom saknas det ju knappast arbetsuppgifter för offentliganställda i krisens spår, till skillnad från arbetarna på t.ex. Saab som inte har tillräckligt med beställningar av bilar.  

Tack vare kollektivtrafiken, förlåt kollektivavtalet, så kan arbetsmarknadens parter undvika statlig inblanding i lönebildningen och slippa den lönesänkningsvåg som nu går genom Europa. Kollektivavtalet - räddaren i nöden. Vem hade trott det?

Alla för sig själva- Ett andra räddningspaket behövs!

Etiketter: bilkrisen, eu, EU-kommissionen, Frankrike, ifmetall, Tyskland

IF Metall har gjort det som vi svenska fackliga organisationer sagt aldrig skulle ske. Det som vi varnat för, det som vi pekat finger åt. Det som vi sa aldrig skulle hända därför att vi hade starka fackliga organisationer och tilltro till strukturomvandling och omställning. Det som IGMetall i Tyskland gör, men inte vi.

Det är ett tecken så gott som något för vad som håller på att hända, och som Stefan Löfven sa i radions Studio Ett- “alla måste ta ansvar för sin situation”. Det vill säga var och en räddar sitt eget skinn. Varje anställd, varje företag, varje sektor, varje land måste ta ansvar för sitt. Men var är det gemensamma ansvarstagandet?

Det är inte bara i Sverige vi ser sammanbrottet för det som borde vara ett gemensamt åtagande. Frankrike har gett miljardlån till den bilindustri som finns inom landets gränser. Den franska statsekreteraren hävdade (mycket riktigt) i en artikel Le Monde att lånet också kommer utlandsägda företag till godo (t.ex. Volvo) och att det är självklart att om industrin får statligt stöd så skall det också finnas motprestationer och de skall inte förvärra arbetsmarknadsläget genom uppsägningar.

Men, det är klart att i en tid när världens bilindustri lider av överkapacitet får den franska bilindustrin en given fördel och de franska bilarbetarna fick förmodligen ett bättre deal än de svenska! EU-kommissionen har förresten godkänt det franska bilstödet.  

Andra länder är inte sena att utnyttja orättvis konkurrens till sin fördel. De nya medlemsländerna i Öst- och Centraleuropa möttes timmarna innan EU-toppmötet i går för att snacka sig samman och för att slå fast att utstationeringsdirektivet inte skall förändras. Det gör att dessa företag i länder fortfarande kan konkurrera med sämre villkor för utstationerade arbetstagare. Och öka osäkerheten i ekonomin.

Det borde vara dags för EU att kliva in och ta ansvar. Det första räddningspaketet var nominellt på 1,5 procent av BNP men var enligt Europafacket i realiteten på ca 0,5 procent. Det behövs nu ett andra, massivt räddningspaket utöver det åtgärder som redan är presenterade. Ett paket som kan ge arbetstagarna tillbaka förtroendet för ekonomin, få medlemsstaterna att sluta gynna enbart sin egen industri och få till stånd en vettig, hållbar och mer smärtfri omstrukturering i Europa.

Annars finns det risk att detta kommer att så misstro och split i EU-samarbetet också i framtiden. På arbetstagarnas bekostnad.

Ps: Hur passiv kan den svenska regeringen egentligen vara utan att få rött kort?