Vår för vem?
Nu när den globala finanskrisens omedelbara fas är över är det allt fler som frågar sig- vart är vi på väg, vem är mest på väg och varför. Med andra ord för vilka länder kommer vårens ljus att skina extra starkt och vilka länder förpassas in i vinterns mörker. Debatten förs ofta i termer av styrka och makt, militär eller ekonomisk. EUs svaghet sägs visas av Kissingers fråga ”Om man skall ringa Europa vem ringer man då?”
Idag publicerade DN en kolumn av David Brooks (finns på NY Times) som förutsäger en ””Orgie i optimism” i DN (där Ny Times hade satt den något mer nedtonade rubriken ”Relax w’ell be fine”). Artikeln handlar om att USA har ett antal fördelar framför Japan och Kina. och då framför allt en yngre befolkning och bättre produktivitet och innovationsförmåga. Det som är intressant är att Europa inte ens nämns i artikeln. Ett säkert tecken på det ointresse för vår kontinent som amerikaner i hyser?
Precis det ointresse inleder Göran Rosenberg med i sin utmärkta artikel. Göran Rosenberg hyllar det europeiska virrvarret ”som på gott och ont har definierat Europa”. Ur det virrvarret påpekar Rosenberg har det vuxit fram en europeisk union som är ”inte bara är det enda fredliga och någotsånär demokratiska försöket genom historien utan också det hittills mest framgångsrika.”
Virrvarret och flexibiliteten är något som forskaren Andrew Moravscik säger är Europas styrka och han utnämner EU till den tysta, växande supermakten. Moravscik avfärdar det demografiska argumentet och menar att det hör 1900-talet till. Det viktiga är att jämföra BNP per capita och de länder som har varit mest framgångsrika är ofta de mindre länderna.
Europa har dessutom den fördelen att det är en flexibel union med fler utrikes- och försvarspolitiska instrument till förfogande än t.ex. USA. Det handlar både om ”hårda instrument” såsom försvarspolitik där Eu kan spela på ett mycket bredare register än USA. Men framför allt pratar Moravscik om de mjuka verktygen och menar då integrationen av nya medlemsländer, EUs grannskapspolitik och biståndspolitiken. EU är i många delar av världen en ”good guy” där EUs sociala ambitionerna ses som avundsvärda.
Jag tror att Rosenberg och Moravscik är något på spåren. EU är inte som USA och skall inte vara det. Vi är mycket mer decentraliserade och pragmatiska och därmed mer flexibla. Många ser USA som ett flexibelt land och EU som en stel jätte på lerfötter. Jag tror inte det stämmer. Ett exempel är den sjukvårdsreform som Obama har drivit igenom. Det har tagit mer än fyrtio år för USA att genomföra en reform som liknar en allmän sjukförsäkring. Fortfarande återstår reformer i pensionssystemet som inom en inte alltför avlägsen framtid kommer gå med stora underskott. I gengäld finns redan många av de sociala trygghetssystemen redan på plats i de europeiska länderna och här är EUs mångfald en styrka.
Det är kanske dags att bättre uppskatta Europas mångfald = flexibilitet.
