Thomas Janson

Ökad risk för konflikter i euroland

Eurokrisen och de försök till räddning av GIIPS-länderna (Grekland, Italien; Irland, Portugal och Spanien) som nu görs kommer få bestående effekter på EU-samarbetet. På samma sätt som vi går tillbaka till 1990-talskrisen eller 1930-talets depression och hämtar lärdomar från vad som gjordes då kommer vi också att se tillbaka på denna kris för avskräckande eller goda exempel. Jag tror att de konflikter vi ser inom länderna och mellan länderna riskerar att förvärras och jag ser två skäl till det; för det första att de regelbaserade relationerna håller på att försvagas och för det andra en risk för att EU blir ett nollsummespel.

Startpunkten för det som kom att bli Kol- och stålunionen (som sedan utvecklades till dagens EU) var ett amerikansk initiativ för att koordinera den ekonomiska återuppbyggnaden av Europa. Marshallhjälpen krävde att länderna kunde samverka ekonomiskt ocgh det byggdes då upp ett antal institutioner för att stödja samerkan kring investeringarna som gjordes med det amerikanska stödet. Bakgrunden var att Europa var på gränsen till ekonomisk recession ett par år efter Andra världskrigets slut och amerikanarna var rädda att lönesänkningar och nedskärningar skulle göra de befriade länderna och Tyskland till ett lätt byte för kommunismen.

Utgångspunkten för samarbetet mellan Västeuropas länder var ekonomisk liberalism, uppbyggnad av välfärdsstater och regelbaserade relationer mellan de Västeuropeiska staterna. USA bidrog med kunskapsöverföring och kapital medan institutioner såsom IMF och Världsbanken skapades för att förhindra eller i alla fall mildra en ny 30-talskris. Forskarna pratar om ett system som kallades embedded liberalism. Kriser skulle inte behöva betyda lönesänkningar eller stora nedskärningar.

Unikt för Västeuropa och framför allt EEG (EU) var att länderna underordnade sig ett överstatligt regelverk där institutioner garanterade någon form av likabehandling och förutsägbarhet. EU-domstolen tar upp alla länder till prövning, oavsett om detbär ettvstort land som Tyskland eller ett litet som Luxemburg.Traditionellt är relationer mellan stater anarkiska dvs. de avgörs på basis av hur mycket makt staterna har, t.ex. militär eller ekonomisk makt. Överstatliga institutioner och regler utjämnar detta, precis på samma sätt som en rättsstat ser till allas lika rätt infört lagen.

Nu riskerar detta att omkullkastas. För det första, som Mark Leonard skriver i ett papper från European Council on Foreign Relations , så innebär den nuvarande utvecklingen att Europas länder går från en regelbaserad relation till en maktbaserad dito.  Men nu ändrade spelregler. Uppenbart att den ekonomiska krisen och det faktum att vissa länder har ohållbara statsskulder också inneburit att medlemsländerna återgått från ett regelbaserat, överstatliga relationer till mellanstatliga baserat på främst ekonomisk makt, förstärkt av att vissa länder är långivare och andra låntagare. De stora länderna har, väldigt öppet, utövat påtryckningar i angelägenheter som tillhör ländernas interna angelägenheter.

För det andra finns stor risk att många länder kommer att uppleva EU som ett nollsummespel på grund av Eurons konstruktion. Euron var tänkt att integrera EUs medlemsstater, att en gång för alla låsa in Tyskland i ett samarbete på mer jämlika villkor. Den skulle skapa större stabilitet, lägre priser och lägre inflation. Tesen var att när väl länderna hade integrerats skulle det ske en jämnare ekonomisk utveckling och de skulle bli mer lika varandra, ekonomiskt. På så sätt skulle GIIPS-länderna hinna ikapp länder som Tyskland och Frankrike i levnadsstandard och näringsliv vilket också naturligtvis gynnar de mer utvecklade ländernas exportindustri.

Problemet var att länderna växte ifrån varandra delvis beroende på Tysklands lönemoderationspolitik. Utan en gemensam finanspolitik riskerar euroländerna att åtgärder som vissa länder gör för att förbättra konkurrenskraften, t.ex. lönesänkningar, påverkar de andra länderna negativt genom t.ex. ökad kredit så att de också måste införa en lönemoderationspolitik vilket i sin tur triggar åtgärder från andra länder. Eftersom mycket av exporten från länderna inom eurozonen går till andra euroländer och man har samma valuta innebär det att lönekostnader och produktivitet är viktiga faktorer för den interna konkurrensförmågan. Länderna måste ständigt bevaka varandra så att inte alltför höga löneökningar och alltför stora satsningar på välfärden skadar konkurrenskraften. Risken är därför att löntagarna i periferiländerna sätts under stor press och inte får relativa förbättringar gentemot tex. Tyskland.

För att minska risken för konflikter tror jag att man behöver göra många saker. En sak kan vara att omdefiniera vad en medlemsstat i EU skall vara. Idag ingår i modellen att ha euron som valuta. Då är man i ”kärnan” av EU-samarbetet. Därför talas det om innanförskap/utanförskap, att tillhöra EUs kärna respektive EUs periferi. Det manifesteras att det i fördragets artikel 3 där det sägs att ”Unionen skall upprätta en ekonomisk och monetär union som har Euron som valuta”. En konsekvens av det är att Sverige har undantag från att ha Euron som valuta. Euron dvs. valutan blir ett mål istället för ett medel.

Att ta in Grekland i Eurozonen var ett misstag men det var kanske också en konsekvens just av upphöjandet av valutan som ett steg på vägen för en integration av EU och diskussionerna om att ett Euromedlemskap förde med sig större inflytande och mer ”glans”. Medlemskap i Euron blev ett mål i sig. Det är kanske dags att inse att Drachman eller Kronan är lika bra som Euron. Allt beror på vilken situation det enskilda landet befinner sig i och vilka fördelar respektive nackdelar de är villiga att hantera.