Thomas Janson

Om övervakning och straff i EU-samarbetet

Ett antal beslut på EU-nivån har ökat möjligheterna till maktutövning till en nivå som vi aldrig sett tidigare i relationerna mellan självständiga länder. Strukturer som tidigare bara existerat internt i länder har nu sin motsvarighet i EU-samarbetet. Det så kallade sexpacket och tvåpacket har drastiskt ökat möjligheterna till kontroll av länders budgetar och politik.

Det handlar om tekniker för maktutövning som dissekerades av Michel Foucalt i boken Övervakning och straff. Där menar han att den disciplinära makten ser det som sin uppgift att ”dressera” individer, att förändra beteenden och att detta görs på ett väl uträknat sätt. Medlen för detta är den hierarkiska översynen, det normaliserande systemet för bestraffning och belöning samt examensprocessen som bland annat etablerar en individualisering av skuld och förtjänst.

Foucalt ansåg att arkitekturen i militärkaserner, skolor, fängelser och fabriker syftade till att skapa en övervakningsmekanism där objektet i varje ögonblick uppfattade att denne kunde vara övervakad. Han skrev att ”övervakningen skulle bidra till att makten fungerade i sin helhet”. Också hierarkin på arbetsplatsen var ägnad att skapa denna övervakande mekanism där tjänstemännen (som lydde direkt under ägaren) hade till uppgift att övervaka att arbetarna utförde sitt jobb och att ingen krona slösades bort i onödan.

Den normaliserande sanktionen syftar till att tillrättavisa alla felaktigheter, att rätta in människor i ledet. Foucault understryker att straff och sanktioner innefattade en rad åtgärder från små, subtila saker som förlust av priviliger eller fördelar till mer kännbara straff. Förödmjukelsen är kärnan i straffet och funktionen är att minska avstagen från ordningen. Samtidigt måste det  finnas en motpol, dvs. belöningar för dem som sköter sig bra, för dem som framstår som goda exempel för andra. I sanktionen ingår också etablerandet av hierarkier där avvikelserna anges, en hierrki av förtjänster införs.  Genom hierarkin görs det synligt vilka karaktärsdrag eller kompetenser som är att anse som eftersträvansvärda och vilka som är icke önskvärda.

Examen, till sist, är den process där objektet, den underlydande blir synlig och individualiseras. Genom examen efterlämnas ett spår av testresultat där kompetens, framgång och misslyckanden mäts och utvärderas. Syftet är att etablera nivåer och hierkier där individen så att säga placerar in sig själv genom sina examensresultat. På så sätt läggs skulden för eventuella avvikelser på individen och inte på systemet.

Är inte Foucaults struktur också ett sätt att beskriva vad som håller på att hända i EU och framför allt i Eurozonen?  För det första har instrumenten för övervakning kraftigt ökats genom det så kallade ”sexpacket” och ”tvåpacket”, direktivförslag som ger EU mer makt över medlemsländernas finanser. Nu har det etablerats fler indikatorer som länderna övervakas utifrån. EU får också granska ländernas budgetar i förväg och har till och med rätt att begära justeringar, något som Belgien fått erfara. EU-kommissionen kan  dissekera och övervaka det mest privata hos medlemsländerna, nämligen välfärdspolitiken som ju är grunden för statens kontrakt med medborgarna. Etablerandet av inspektörer i Grekland och möjligheten att detta kan göras även för andra länder i svårigheter är också ett sätt för makten att korrigera oönskat beteende.

För det andra menar jag att det har etablerats en hierarki i EU och ett intrikat sanktionssystem. Framför allt Tyskland har ökat sin makt dels genom att vara den som bidrar mest till lånen till de länder som är i kris men också genom att framställas som den mest eftersträvansvärda ekonomin, något som inte stämmer överens med verkligheten. Den andra sidan av myntet är skuldbeläggandet av krisländerna där det talas om PIIGS länder med hänvisning till det engelska ordet Pig dvs. gris. Länderna och dess medborgare framställs som lata och alltför villiga att spendera pengar de inte har medan Tyskland och länderna i Nordeuropa sägs vara skötsamma och ordentliga, kapabla att sköta sina egna angelägenheter. Sexpacket lika väl som det nya fördraget om ekonomisk stabilitet inför nya sanktionsmekanismer avsedda att korrigera oönskat beteende.  Le Monde Diplomatique menar att det talas om krisen i religiösa termer såsom botgöring för svunna excesser, där en kort period av lidande kommer att efterföljas av frälsning, när sanningen är att krisen och de åtgärder som nu genomförs för kanske kommer göra miljoner människor arbetslösa och fattiga för lång tid framöver.

För det tredje införs fler och återkommande examina vilket inividualiserar misslyckanden och problem. Antalet toppmöten har flerfaldigats, antalet avtal mellan länderna blir allt mer oöverskådliga; EU 2020, europluspakt, europakt, tillväxt- och stabilitetspakt; i alla dessa pakter finns en examinerande funktion där länderna antingen ges eller åtar sig större eller mindre uppgifter som de skall utföra och examineras efter. Men det innebär också att misslyckanden blir individuella. Länder som inte når upp till budgetkrav eller har ett alltför stort bytesbalansunderskott åläggs att själva korrigera detta, allt i enlighet med examenstanken.

I verkligheten är EU och framför allt eurozonen ett så integrerat ekonomiskt system att länderna har mycket litet handlingsutrymme, och det handlingsutrymme som finns minskas dessutom i enlighet med tanken om behovet av att korrigera ländernas beteende efter bestämda regler.

Vad spelar det för roll då? Är det inte bra att EU äntligen byggt upp ett system för övervakning och straff så att länderna sköter sig.

Mitt svar är kanske. Man skall vara klar över att uppbyggnaden av ett allt mer finmaskigt nät av kontroll och sanktioner också ger allt mer makt till den institution(er), det land eller länder som kan definiera reglerna. EUs medlemsländer är självständiga nationer där medborgarna i val beslutar om den politiska inriktningen för mandatperioden. Nu  sätts länderna under övervakning där det inte är väljarna som beslutar om de regler som skall gälla för ländernas ekonomiska politik. Istället ställs länderna till ansvar inför en makt som dels är ytterligt diffus till sin karaktär och vars demokratiska legitimitet kan ifrågasättas.

Några dagar efter att det nya fördraget om stabilitet och samordning (europakten) och tre månader efter beslutet om sexpacket börjar vi också se konsekvenserna av ökade spänningar inom länderna och mellan länderna. Spanien har, för att kunna uprätthålla sysselsättningen, i dagarna bett om att få större flexibilitet ifråga om sitt budgetunderskott som kommer vara större än planerat. Där har nu EU-kommissionen enligt Le Monde hotat med sanktioner om inte Spanien rättar in sig i ledet. Nederländerna kommer att bryta mot Tillväxt- och stabilitetspakten genom att deras underskott kommer överstiga tre procent av BNP. Den holländska minoritetsregeringen stödjer sig på ett islamofobiskt parti som svårligen kommer gå med på nedskärningar, om det inte gäller biståndsbudgeten.

Att EU tar sin övervakande och straffande roll på allvar kan fackföreningarna i krisländerna intyga. Det irländska facket menade i ett samtal jag hade med dem att EU-kommissionen och Europeiska centralbanken propagerade för åtgärder som var mycket mer av ”Washington Consensus” än IMF, som lärt sig efter andra, tidigare kriser att bara nedskärningar har förgörande resultat.

Björn Elmbrant refererar i sin bok Europas stålbad till José Ignacio Torreblanca som säger att  ”If it goes on like this, the European Union will end up being, in the eyes of many Europeans, what the International Monetary Fund was for many Asian and Latin American countries in the 1980s and 1990s: a tool for the imposition of an economic ideology that lacks any legitimacy but which is obeyed because of the lack of any alternative. It could be that it works, but Europe will no longer be a political, economic and social project, but rather a simple regulatory body charged with overseeing macroeconomic stability that suffers from a severe democratic and identity deficit.”

Vill vi ha ett sådant EU?