Thomas Janson

En europeisk chockterapi?

Ända sedan eurokrisen började har vi på TCO haft livliga diskussioner om orsakerna till krisen, om vårt förhållningssätt, om hur mycket federalism vi kan acceptera och om vilka lösningar vi skulle vilja se. Jag har läst hundratals artiklar, både forskningsartiklar och tidningsartiklar. En sak har stått klart för mig och för många av oss som till vardags sysslar med frågor som rör gränslanden mellan ekonomi, politik och internationella relationer; Europas politiker agerar tvärtemot det som de flesta tunga, seriösa ekonomer föreslår och mot vad som verkar vara sunt förnuft. Det verkar som att de helt missförstått krisens orsaker och vad man bör göra.

Det är till och med så illa att på ena sidan står en relativt samlad ekonomkår och journalistkår som med en mun menar att den nedskärningspolitik som Europas politiker förespråkar bara kommer förvärra EUs ekonomiska problem. Joseph Stiglitz kallade den nyss beslutade europakten för en självmordspakt.  Martin Wolf har i en artikel i Financial Times obarmhärtigt avslöjat vilken idioti det är att detaljreglera länders ekonomier genom att föra in oprecisa indikatorer såsom strukturellt underskott i medlemsländers grundlagar. Paul Krugman ägnar en stor del av sin blogg åt att peka på de misstag Europas politiker gör och hur de missuppfattat krisens natur.

Under tiden ökar självmorden i Grekland. Människor blir arbetslösa. Hela byar och städer sjunker ner i depression. Allt detta medan Europas politiker tror att enbart nedskärningar kan skapa tillväxt. Varför? Varför är det så att intelligenta, folkvalda politiker väljer att bortse från krisens uppenbara orsaker? Väljer att bortse från orimligheter? Och från krisens uppenbara lösningar?

Först kan man konstatera att normen för politiken har blivit allt mer nyliberal och mindre keynesisansk. I en uppsats om OECD har Tove Hellkvist visat att OECDs råd till Sverige förändrades i karaktär från 1960-talet till 2010-talet.  Behovet av inflationsbekämpning och ifrågasättandet av full sysselsättning blev allt mer framträdande i OECDs råd men framför allt individualiseras samhällsproblemen. Arbetslösheten blir en effekt av alltför generösa välfärdssystem och inte av konjunktursvängningar. Individens drivkraft blir avgörande för arbetslöshetsproblematiken vilket också gör att större vikt läggs vid sanktioner och kontroll som instrument för att styra individer.

Ett svar på frågan varför europeiska politiker envisas med denna politik står European Council on Foreign Relations för. I en rapport med titeln ”The long shadow of ordoliberalism: Germany’s approach to the euro crisis” anser författarna att Tysklands påstridighet inte bara handlar om enkla nationella intressen eller en rädsla för en återgång till Weimar-erans hyperinflation. Rapportens slutsats är att den tyska uppfattningen handlar om att kostnadskontroll och stram ekonomi är grunden för ekonomisk framgång, och att denna uppfattning bekräftas av efterkrigsperioden och tiden efter återföreningen.

Problemet är, vilket jag bloggat om, är att den tyska traditionella politiken också tidigare skapat spänningar och obalanser inom system med fasta växelkurser t.ex. Bretton Woods, spänningar som i slutändan gör att Tyskland tjänar på samarbetet men att andra förlorar på det.

Rolf Gustavsson menar istället i SvD att dagspolitiken handlar om om pragmatisk anpassning och att ett kompetent teknokratiskt styre då kan framstå som bättre än ett partipolitiskt. När socialdemokratin är så försvagad i Europa och partipolitiken är urvattnad är det teknokraterna som styr och då kan byråkrater såsom ECBs ordförande Mario Draghi få stor makt över politikens innehåll.

Men det innebär inte att dessa byråkrater skulle vara opolitiska.Tvärtom! Mario Draghi sa nyligen till Wall Street Journal sa att Europas prisade sociala modell, som lägger vikt vid anställningstrygghet och generösa skyddsnät är redan borta, och att  det inte finns några snabba lösningar på Europas problem… fortsatta ekonomiska chocker kommer tvinga länder till strukturella förändringar på arbetsmarknaden och andra områden av ekonomin. Draghi sa också enligt WSJ ”You know there was a time when [economist] Rudi Dornbusch used to say that the Europeans are so rich they can afford to pay everybody for not working. That’s gone,”. Ur ECBs synvinkel kanske ett försvagat fack och mindre välfärd är ett pris värt att betala för en gemensam valuta? En fortsatt kris driver fram strukturella reformer vilket enligt Draghi är nödvändigt.

Spelar Draghis kommentar någon roll för vilken väg EU väljer? Jag menar att ECBs politiska inriktning spelar en avgörande roll. ECB är idag förmodligen den institution som har den största makten i de länder som idag är i kris, inbegripet ländernas egna parlament. ECB är dels en del av trojkan, dvs den grupp som beslutar om krisländernas nedskärningsprogram. Och den politiken har distinkt nyliberal slagsida. För det andra avgör ECB genom sitt agerande räntenivån för krisländerna. Genom att intervenera på penningmarknaderna kan ECB styra räntenivån och därmed det kortsiktiga behovet av nedskärningsåtgärder. Och ECBs politik syftar ytterst till att ”flexibilisera” lönebildningen

Wolfang Münchau (Financial Times) menar istället att det vi ser är början en paneuropeisk partipolitik när nu Merkel kampanjar för Sarkozy i det franska presidentvalet.  Münchau, men också Gustavsson, pekar på att om Hollande vinner presidentvalet i Frankrike så har Hollande för avsikt att förhandla om europakten. Också de tyska socialdemokraterna börjar nu ställa villkor för att godkänna europakten.

Skulle det stämma att de nuvarande nedskärningarna har partipolitiska utgångspunkter så kan man fråga sig varför inte de europeiska Socialdemokraterna, inklusive Socialdemokraterna i Sverige, samordnade sig vad gäller kraven för att godkänna europakten. Politiska åtgärder, vare sig de kommer från förment opolitiska institutioner eller från stats- och regeringschefer är inte värderingsfria. Genom att upphöja vissa åtgärder till nationellt intresse eller benämna det den enda vägens politik har politiker valt bort alternativa vägar som som är möjliga och därmed satt sin signatur på en politik som ytterst är löntagarfientlig, en europeisk chockterapi som syftar till att montera ner välfärden och försvaga facket.

  • Jan Wiklund

    Bra sammanfattning. Nu återstår frågan varför TCO (och LO med för den delen) sitter med armarna i kors och väntar på bödeln. Varför gör man inte motstånd?

  • http://twitter.com/Staffanito Staffan

    Håller med Jan Wiklund. Toppen att TCO fattar vidden av den europeiska dårskapen. När blir fackföreningarna kampanjorganisationer mot den europeiska högerpolitiken som törs ställa också de svikande socialdemokraterna mot väggen? Det är bara facken som kan göra det, och facken vägrar pga sina politiska lojalitetsband med allt tröttare mittensocialdemokratier.  

  • http://twitter.com/audioshield Audioshield

    ”En fortsatt kris driver fram strukturella reformer” — nej, krisen ÄR själva strukturomvandlingen! Inte undra på att socialdemokratin drar kortaste strået hela tiden – ni är ju omsprungna om det här är er analys, tåget går och ni står kvar på station!

    De strukturella reformerna kommer inte i framtiden — DE SKER HÄR OCH NU.

  • Pingback: Så har alliansen manipulerat utanförskapet « Ett hjärta RÖTT

  • http://www.facebook.com/people/Gith-Andersson/100000462040810 Gith Andersson

    Bra att tco formulerar problemet. Problemet är bara att fackförbund verkar handlingsförlamade.