Thomas Janson

Stöd för fortsatt EU-integration men vad händer med demokratin och välfärden?

På flera ställen pågår det en debatt om möjligheterna för ökad EU-integration och staters suveränitet vilket i grunden handlar om vilken fördelning av makt som skall finnas mellan den överstatliga nivån (EU) och medlemsstaterna. Javier Solana skrev i Project Syndicate om hur globaliseringen har gjort gränserna mer porösa, vilket innebär att det blir allt svårare för länderna att hindra flödet av t.ex. varor, kapital eller personer. Han pekar också på det ökade ömsesidiga beroendet mellan länder och menar att det är naturligt att Greklands självständighet får vika när EU bidrar med kapital för att rädda landet.

Solanas slutsats är att det behövs strukturer som organiserar stater för att minska maktmissbruk  försvarar globala kollektiva tillgångar och att utan sådana strukturer riskerar världen en ett ”race to the bottom” vilket kan leda till ökade konflikter. EU är enligt hans syn en sådan internationell struktur som kan säkra mänskliga rättigheter.

Folkpartiets Olle Schmidt och Christer Nylander är inne på samma linje. De beklagar ”vänsterns arbetarprotektionism och Sverigedemokraternas nationalistiska isolationism”. och menar att EU är en nödvändighet för varje enskilt medlemsland i Europa. Deras slutsats är att EU på längre sikt måste utvecklas mot en federation med ett bättre demokratiskt ramverk och större öppenhet.

Det verkar som att Solanas och Folkpartiets linje har stöd i opinionen i många EU-länder. Enligt en enkätstudie gjord av European Social Survey (ESS) åtnjuter EU-parlamentet ett högre förtroende än det egna landets parlament i många av de nya medlemsländerna (Polen, Ungern, Tjeckien). Men framförallt i de de nordiska länderna (Danmark, Sverige och Finland) har de nationella parlamenten större förtroende.Dessutom verkar det som att det finns ett hyggligt stöd för att EU-medborgarna anser att EU-integrationen skall fortsätta. Enligt ESS anser således många att makt bör flyttas från medlemsländerna till EU-nivån.

Men det räcker inte bara att säga att stater förlorar makt och att överstatlighet är svaret. Det finns minst tre goda skäl att vara tveksam till de resonemang som Javier Solana och Folkpartiet för fram.

För det första finns det en tenden satt överdriva globaliseringens inverkan på stater (det som Solana kallar att gränserna blivit porösa). Stater är fortfarande de mäktigaste och mest inflytelserika aktörerna på den internationella arenan och de som i huvudsak bestämmer reglerna för globaliseringen. De har allra övervägande de ekonomiska, militära och politiska resurserna, även om dessa naturligtvis är ojämnt fördelade mellan staterna. Det är viktigt att komma ihåg att det som i förlängningen är målet med en federalistisk EU-integration är inte att avskaffa staten som institution eller aktör utan att skapa en ny stat, EU, som får större makt internationellt på grund av sin storlek.

För det andra finns det legitimitetsproblem för att flytta huvuddelen av makten från medlemsstaterna till EU. Även om förtroendet för parlamentet enligt ESS är relativt högt har valdeltagandet sjunkit för varje val till ända sedan EU-medborgarna fick rösträtt till EU-parlamentet 1979 trots att parlamentet succesivt fått allt mer makt. Vid det senaste valet, 2009, var det endast 43 procent av de röstberättigade som faktiskt utnyttjade sin rösträtt. Ökad överstatlighet är ett vågspel som kan underminera den demokratiska legitimiteten lika väl som stärka den. Tidningen The Economist påpekar också att när krisåtgärderna skulle beslutas är det medlemsstaterna som tagit täten och Parlamentet är satt på undantag. Det beror på den intrikata maktbalans som finns i EU-systemet och där medlemsländerna är ovilliga att släppa ifrån sig alltför mycket makt. Det är medlemsstaterna genom Europeiska rådet som utgör den yttersta makten i EU-systemet, inte EU-parlamentet.

Och det för oss till det tredje skälet till varför man bör vara tveksam till resonemangen om att överstatlighet löser globaliseringsproblemen. Sedan slutet av Andra världskriget finns ett implicit kontrakt där staten levererade kollektiva nyttigheter i form av större trygghet (arbetslöshetsförsäkring, bättre jobb, investeringar i vård, omsorg och infrastruktur) medan parterna på arbetsmarknaden förband sig att verka för högre produktivitet och bättre konkurrenskraft. Hotet från kommunismen bidrog till att det i flera länder utvecklades en samsyn mellan staten och det civila samhället.

Även om detta implicita kontrakt har försvagats (Thatcher och Washington Consensus är exempel på det) anser EU-medborgarna fortfarande att det är statens uppgift att sörja för att det sker en inkomstutjämning, att det finns socialförsäkringar som täcker upp i händelse av arbetslöshet eller sjukdom. Människor anser också att det är viktigt att de jobb som finns är tillvidareanställningar (säkra jobb). Mellan 60 och 90 procent av de tillfrågade i EES-undersökningen anser att statsmakten bör göra mer för att förhindra att människor faller ner i fattigdom. Över 80 procent anser att anställningstrygghet är viktigt när man väljer jobb. Och i dagsläget är det i huvudsak medlemsstaterna som har resurserna och den politiska kompetensen att minska ojämlikheter inom landet, även om EUs strukturfonder är viktiga.

Enligt en opinionsundersökning från YouGov/Cambridge som jämför sju europeiska länder finns det en stark tudelning i Europa. Medan de kontinentala länderna och södra Europa kan acceptera ett mer federalistiskt EU är Nordeuropa och Storbritannien mycket mer tveksamma. Intressant nog verkar inget land vilja att EU reglerar strejkrätten, vilket gör att Lavaldomen och Monti II förslaget har mycket litet stöd bland medborgarna.

Förutom att en förskjutning i maktbalansen mellan medlemsländer och EU kan medföra konsekvenser för den demokratiska legitimiteten och möjligheterna att föra en utjämnande poltik finns det också en risk för en förskjutning i maktbalansen mellan kapital och arbete vilket Åsbjorn Wahl pekar på. Han pekar på att finanskraschen inte har betytt mer av välfärdspolitik utan istället åtstramningsprogram, privatiseringar  och enorma attacker mot offentliga (och privata) sektorns löner, pensioner och fackliga rättigheter.  Hans slutsats är att om de fackliga organisationerna och arbetarrörelsen inte kan stoppa denna utveckling, kan de ”stå inför ett avgörande och historiskt nederlag i Europa”.

  • Axel

    Mycket bra! Här fick man en liten sammanfattning på ett av de problem Eurokrisen och Finanskrisen skapat.