Draksådd- Hur EUs lönesänkningspolitik ökar främlingsfientligheten
Den finansiella krisen och eurokrisen är nu inne på sitt femte år. De sociala konsekvenserna av krisen blir allt tydligare. Massarbetslöshet, ett ökat antal självmord och en förlorad generation som inte ser något hopp om att finna ett värdigt arbete göder hopplöshet och desperation. Nationella fronten i Frankrike lockade nästan var femte väljare och har tvingat både Sarkozy och Hollande att anamma en mer invandringskritisk retorik för att locka över Marine Le Pens väljare i den andra omgången av presidentvalet. I Nederländerna är det ett främlingsfientligt parti, PVV, som varit vågmästare och fått inflytande över regeringspolitiken. Ungern fortsätter att balansera på en mycket slak lina vad gäller respekten för grundläggande rättigheter. Schengenavtalet- en av EUs främsta bedrifter knakar i fogarna när länder vill öka möjligheterna till gränskontroller inom EU.
Samtidigt är nedskärningspolitiken en dogm i EU, trots att den uppenbarligen driver länder allt djupare ner i recession.
Jag menar att denna politik och dess konsekvenser som ju är en effekt av eurons nuvarande konstruktion inte är förenlig med EUs grundläggande värden. Och att det borde varit uppenbart för Europas politiker redan från eurons start.
De lönesänkningar vi ser i många länder är en integrerad del av eurons konstruktion och därmed i EUs och medlemsländernas politik. I avsaknad av en egen valuta och en tillräcklig EU-budget är lönesänkningar ett ev de få sätten för euroländerna att förbättra sin konkurrenskraft. Problemet är att det riskerar att driva länderna allt djupare ner i recession istället för att förbättra ekonomin.
Att lönesänkningar är en integrerad del av eurons konstruktion var både den svenska EMU-utredningen och EU-kommissionen medvetna om. Så här uttryckte sig den svenska EMU-utredningen: [vid en ekonomisk kris] ”Om Sverige ingår i den monetära unionen, måste anpassningenav relativpriserna ske genom att nominella löner och priser stiger långsammare i Sverige än i övriga länder. Vid stora störningar och låga löneökningar i utlandet kan de nominella lönerna rentav behöva sänkas. På grund av att nominella löner och priser är trögrörliga kommer anpassningen att ta tid. På kort sikt kommer den minskade inhemska efterfrågan att leda till en recession i Sverige med lågt kapacitetsutnyttjande och arbetslöshet, som först efter hand minskar de inhemska löne- och prisstegringarna. Vid flytande växelkurs kan anpassningen däremot underlättas genom en mer expansiv penningpolitik som leder till lägre räntor och en depreciering av kronan.”
Och så här skrev EU-kommissionen i en bilaga till den årliga tillväxtstudien; ”An efficient adjustment of labour costs is crucial to reduce imbalances and address the high rise in unemployment. This is of particular importance in the euro area since costs and price adjustment is the only way of nominal adjustment in a monetary union. — It is important that wage setting mechanims take these objectives into account.”
Men vilka effekter får denna lönesänkningspoltik på stöder för EUs värden? Den extrema nedskärningspolitik som nu förs i stora delar av EU har följdeffekter på människors beredskap att acceptera fri rörlighet och invandring och därmed är det ett grundskott mot EU i sig självt.
I European Social Survey (ESS) som är en återkommande, omfattande värderingsundersökning i ett tjugotal europeiska länder finns det i den senaste omgången frågor om den ekonomiska krisen och om synen på invandring. Både EU-länder och länder utanför EU ingår. Jag tittat närmare på två av dessa frågor nämligen:
- frågan om en person fått sin lön sänkt de senaste tre åren (vilket kan ha många olika orsaker, inte bara effekter av krisen). I genomsnitt är det ca en fjärdedel av respondenterna i undersökning som fått sin lön sänkt.
- och frågan om invandring är bra eller dåligt för landets ekonomi, vilket är en relevant fråga eftersom en stor del av rörligheten inom EU utgörs av arbetskraftsinvandring som enligt EU skall vara bra för ekonomin.
Om man gör en enkel korrelation mellan frågan om lönesänkning och frågan om invandring är bra eller dåligt för landets ekonomi så finns det ett signifikant samband. En lönesänkning verkar öka benägenheten att bli mer invandringskritisk. En ansträngd hushållsekonomi ökar också benägenheten att vara mer invandringskritisk. Men det verkar också som att de som upplevt lönesänkningar i större utsträckning anser att invandring är dåligt för ekonomin även om man har en någorlunda komfortabel ekonomi.
Källa ESS
Detta kan också vara en effekt av t.ex. utbildningsnivå eller klass, och inte variabeln lönesänkning. Men materialet ger inte stöd för en sådan hypotes. Arbetare är visserligen mer invandringskritiska än tjänstemän och har i större utsträckning behövt sänka sin lön, men det finns ingen rakt samband mellan utbildningsnivå och i vilken utsträckning respondenterna behövt sänka sin lön. Dessutom finns det inom utbildningsnivåerna och de socioekonomiska grupperna ett samband mellan förekomsten av lönesänkning och benägenheten att vara mer invandringskritisk. Inom varje utbildningsnivå anser de som fått en lönesänkning de tre senaste åren i större utsträckning att invandring är dåligt för ekonomin jämfört med de som inte fått sin lön sänkt.
Dessutom verkar effekterna av en lönesänkning vara större för tjänstemän än för arbetare. Det visar sig att skillnaden i invandringskritiska åsikter är större mellan tjänstemän som fått en lönesänkning de tre senaste åren respektive inte fått lönesänkning jämfört med arbetare. Lönesänkningar verkar således i större utsträckning påverka tjänstemäns åsikter kring invandring.
Skillnad i åsikter mellan de som ftt lönesänkning resp de som ej fått lönesänkning. Arbetare och tjänstemän
Källa ESS
Slutsatsen är att de respondenter som fått en lönesänkning i högre utsträckning anser att invandring är dåligt för ekonomin. Lönesänkningar i sig verkar alltså öka främlingsfientligheten och försvåra för EU att försvara grundläggande rättigheter.
Men det är också viktigt att påpeka att effekten av en lönesänkning inte är densamma i alla länder. I vissa länder t.ex. Grekland, Kroatien och Polen innebär en lönesänkning en stor ökning av mer invandringskritiska åsikter medan detta inte stämmer i t.ex. Tyskland, Spanien eller Frankrike.
Att politiken spelar roll för framväxten av främlingsfientliga åsikter och partier borde inte ha kommit som en blixt från klar himmel för beslutsfattarna. Redan på 1930-talet fanns det ett samband mellan ekonomisk kris, nedskärningar och framväxten av facistiska och nazistiska partier. Också på den tiden sågs höga löner som boven i dramat, inte valutasystemet. Beslutsfattarna var fasta i sitt paradigm att det inte fanns några alternativ till att behålla fasta växelkurser genom guldmyntfoten. Guld var moraliskt, disciplinerande, ökade den internationella handeln och höll inflationen i schack. Efter Tysklands hyperinflation på 1920-talet höll sig Tyskland strikt till gulddisciplinen och genomgick under depressionen stora interndevalveringar även om det innebar att människor blev alltmer utsatta och fattiggjorda. Bland nästan alla beslutsfattare fanns en tro på att guldmyntfoten var det allena saliggörande. Men detta ökade också grogrunden för högerextrema partier.
I en forskningsrapport; ”Right Wing Political Extremism in the Great Depression” skriven av Alan de Bromhead, Barry Eichengreen och Kevin H. O’Rourke går författarna igenom olika faktorer som skulle kunna förklara extrempartiers tillväxt på 1930-talet och vilken koppling detta hade till 1930-talskrisen. Deras slutsatser är att tillväxten av extrempartier dels hade att göra med instutionella faktorer såsom procentspärrar till parlamentet och om det hade funnits en tradition av extrempartier i landet. Ett land med kort demokratisk tradition var också mer utsatt. Men den största faktorn menar författarna var ändå om landet ifråga tillät en ekonomisk recession under lång tid. ”Above all, it is greatest where depressed economic conditions are allowed to persist.”
Den draksådd som den ekonomiska krisen och nedskärningspolitiken för med sig är inte i samklang med EUs grundläggande värden om icke-diskriminering och allas lika värde. I EU-fördraget artikel 2 står det ”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.”
Och, en politik som ökar ökar klyftorna och främlingsfientligheten står inte bara i motsättning till fördraget, den underminerar också hela EUs syfte nämligen att varor, människor, tjänster (som ju i grunden handlar om människor) och kapital skall få röra sig fritt i EU. En ökad främlingsfientlighet minskar möjligheterna för människor att röra sig fritt i EU. Det är i total motsats till vad EU bör stå för.
SVD, SVD2, DN1, Göran Zettergren artikel i Dagens Arena
