Försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen drabbar medelklassen
De försämringar av arbetslöshetsförsäkringen som har varit ett av regeringens centrala teman utgår från självbilden att en försämrad arbetslöshetsförsäkring minskar arbetslösheten och illusionen att Sverige har världens generösaste arbetslöshetsförsäkring. Det är uttalanden som är ämnade att skapa en bild av att försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen och andra trygghetssystem är marginella och i grunden endast innebär mindre justeringar av den svenska välfärdsmodellen.
Sanningen är en helt annan. Ersättningsnivån i den svenska arbetslöshetsförsäkringen har det senaste årtiondet genomgått den största försämringen av alla i OECD-området. I inget annat OECD-land ser vi samma urholkning av det offentliga åtagandet att upprätthålla en rimlig ersättningsnivå, i inget annat OECD-land har man så grovt underlåtit att skydda försäkringen.
Nettoersättningsnivå för medelinkomsttagare jämförelse mellan 2010 och 2001.
Källa OECD
Idag berörs även lägre avlönade löntagare av det låga inkomsttaket men försämringarna drabbar medelinkomsttagarna hårdast. Jobbskatteavdraget kombinerat med att taket i arbetslöshetsförsäkringen inte har höjts har inneburit att från år 2001 har medelinkomsttagaren förlorat knappt 18 procentenheter i ersättningsnivå medan den lågavlönade tappat 14 procentenheter och den högavlönade 13 procentenheter. Det innebär att en arbetslös person med medelinkomst har förlorat cirka 4 000 kronor netto per månad i tappad inkomsttrygghet i händelse av arbetslöshet, en summa som individen själv måste täcka genom att kräva högre lön, använda besparingar, teckna individuella försäkringar eller omfattas av kollektiva, privata försäkringar
Inkomsttak i arbetslöshetsförsäkringen
Källa OECD, tyj.fi, uwv.nl, http://www.pub.arbeitsagentur.de/selbst.php?jahr=2012#ergebnisse, http://www.pole-emploi.fr/candidat/le-montant-de-votre-allocation-@/suarticle.jspz?id=4125, hk.dk, nav.no, egna beräkningar,
Tabellen ovan visar inkomsttaken i en del europeiska konkurrentländer. Sveriges inkomsttak är lägst, men det som är än allvarligare är att många andra länder indexerar inkomsttaket så att det följer med i inkomstutveckluingen. Att så inte görs i Sverige urholkar år från år försäkringens värde. Det innebär att den stora majoriteten av medelklassen är grovt exkluderad från en rimlig ersättningsnivå. Den nuvarande utvecklingen med allt lägre ersättningsnivåer, framför allt för medelklassen, har fått till följd att arbetstagarna genom sina fackliga organisationer tvingas teckna kompletterande inkomstförsäkringar. För att uppnå standardtrygghet i arbetslöshetsförsäkringen måste en arbetstagare med genomsnittsinkomst ofta ha tre olika försäkringar.
Men för de arbetstagare som av en eller annan anledning saknar kompletterande försäkringar innebär arbetslöshet stora risker för privatekonomin. Den svenska arbetslöshetsförsäkringen liknar mer och mer ett grundtrygghetssystem med en fast nominell ersättning där marknadsmässiga tilläggsförsäkringar avgör vilket ekonomiskt skydd en arbetstagare får i händelse av arbetslöshet. Det riskerar i sin tur att segmentera och dra isär arbetsmarknaden i grupper som har en låg arbetslöshetsrisk och då kan teckna försäkringar till en rimlig kostnad och mer utsatta grupper som inte till rimliga kostnader kan skaffa sig privata försäkringar.
Utgångspunkten bör vara att staten måste ta ett större ansvar för arbetslöshetsförsäkringen och framför allt höja inkomsttaket. En stor del av den ekonomiska risken har överförts från staten till individerna, nästan enbart genom att regeringen underlåtit att höja inkomsttaket i arbetslöshetsförsäkringen.
Arbetslöshetsersättningen förtjänar en stabilare grund.
