Thomas Janson

Panta Rei- EU, lönebildningen och det demokratiska ansvaret

I förrgår kom EU-kommissionen med sina förslag till rekommendationer till medlemsländerna inom den så kallade EU 2020 processen. Vad det handlar om är rekommendationer som, enligt EU-kommissionen, skall bidra till att medlemsländerna blir mer konkurrenskraftiga. Igår genomfördes ett seminarium på EU-kommissionen med bland andra TCOs ordförande Eva Nordmark för att kommentera rekommendationerna.

De svenska fackliga organisationerna reagerade starkt mot förra årets förslag till rekommendationer där Kommissionen skrev att Sverige borde ”Vidta ytterligare åtgärder för att förbättra deltagandet på arbetsmarknaden för ungdomar och andra utsatta grupper, genom att fokusera på effektiva aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder, uppmuntra större löneflexibilitet, särskilt i de nedre löneskalorna,…”. Skälet var att vi anser att EU inte har befogenhet att lägga sig i lönebildningen i medlemsländerna, i Sverige liksom i andra medlemsländer, men också att Kommissionen de facto har fel. Vi skrev en debattartikel och protesterade hos regeringen vilket fick till följd att rådet senare plockade bort meningen om lönebildningen. Det har också skett en fortlöpande dialog med EU-kommissionen för att förklara våra respektive positioner.

I år var förslaget till rekommendationer bättre. Protesterna, den svenska regeringens stöd men också diskussionen med Kommissionen har haft effekt och det verkar som att Kommissionen tagit intryck. Istället för lönebildningen är det kompetensutveckling och anställbarhet som är i fokus. Det är också bra att Kommissionen i underlagstexten poängterar parternas självständighet, att kommissionen understryker att det skall vara riktade åtgärder och samt att Kommissionen vill ha mer efterfrågan i ekonomin. Vi kommer fortsätta diskussionen med Kommissionen för att försvara principen om partsautonomi men också ha ett samtal om Kommissionens underlag är fullgott och sakligt korrekt.

Och här finns en viktig frågeställning- det demokratiska ansvarsutkrävandet.

Rekommendationerna är dokument som beslutas av rådet och är därför rättsliga dokument. Och då är frågan med vilket demokratiskt mandat Kommissionen driver en förändring av vad som är medlemsländernas ansvar och vad som är ett gemensamt ansvar, vilket innebär att EU lägger sig i frågor som de inte har rört förut. Ett exempel på det är lönebildningen där det finns förslag om rekommendationer för flera länder. Ett annat är den rekommendation om det svenska systemet för  hyresreglering där EU-kommissionen vill ”Öka effektiviteten på bostadsmarknaden genom att fasa ut återstående inslag av hyresreglering och stärka avtalsfriheten för enskilda hyresgäster och hyresvärdar.”

Detn rekommendationen liksom rekommendationerna kring lönebildningen, är till sitt innehåll mycket politiska. Daniel Steadman-Jones visar i sin bok ”Masters of Universe” hur arbetsmarknaden och hyresmarknaden var viktiga arenor för neoliberala politiker och intellektuella, där målet var avreglerade marknader där det inte fanns plats för varken fackliga organisationer eller hyresregleringar.

Eftersom det i hög grad är politiskt kontroversiella områden är det också viktigt att ha mycket på fötterna, vilket jag ibland undrar om Kommissionen har. TCO hävdar att Kommissionen inte har det när man hävdar att sänkta lönekostnader per automatik skulle leda till högre sysselsättning. Trojkans ingrepp i krisländerna förskräcker också.

Vad gäller hyresregleringen är Steadman-Jones slutsats att avregleringen inte lyckades att lösa de stora problemen med hemlöshet och fattigdom trots löften om motsatsen. Och frågan är hur objektiv Kommissionens argumentation är. I den fördjupade analys av EU-kommissionen som bildar underlag för rekommendationen om hyresmarknaden refereras bland annat till en examensuppsats från KTH, en rapport från Svenskt näringsliv och en från Fastighetsägarna men ingen från Hyresgästföreningen.

Jag säger inte att jag eller TCO har någon åsikt om hur hyresmarknaden skall organiseras, men EU-kommissionens tjänstemän ser sig som ibland som opolitiska tjänstemän eller objektiva forskare som kan räkna fram den bästa samhällsmodellen. Samtidigt är det tydligt att Kommissionen i grunden är en politisk organisation som fattar politiska beslut utifrån ideologiska utgångspunkter. Ändå hävdas det ibland att Kommissionen är oberoende experter. Underlaget från de två ämnen som jag diskuterat här kommer från organisationer som är eller ägs av intresseorganisationer med vissa syften. Med det sagt kan studierna ha relevans och vara forskningsmässigt korrekta och det kanske också är så att de fackliga organisationerna och andra i civilsamhället måste bli bättre på att knyta till sig forskningskompetens.

Men kärnfrågan kvarstår. Vilket demokratiskt ansvar har Kommissionen? Hur kan medborgarna utkräva det? Och med en allt större integration- hur skall medborgarna veta vad som är den nationella nivåns befogenheter och vad som är EUs befogenheter. Just nu flyter allt ihop- Panta Rei.