Thomas Janson

Myten om EU som fredsprojekt

Varje nation verkar bygga på ett antal myter och halvsanningar som samlande berättelser. Det kan vara krig som glofieras, kungar som besjungs, massakrer som glöms bort eller krigsbrott som förtigs. Ofta handlar det om att särskilja den egna nationen från de andra, att göra sitt eget land bättre och annorlunda. EU är detta avseende inte annorlunda. Det finns hjältar, t.ex. Monnet och Schuman, en berättelse om skapelsen och om syftet; att skapa fred och välstånd. Det är ett eftersträvansvärt syfte men frågan är om inte den berättelse som berättas också riskerar bli en myt. En myt som också kan förhindra förändring och kritik.

På EUs hemsida kan man läsa att grundarna ville ”…skapa förutsättningar för en varaktig fred. —Den franske utrikesministern Robert Schuman förde Jean Monnets idéer vidare och föreslog den 9 maj 1950 att det skulle inrättas en europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG). Att länder som en gång hade fört krig mot varandra skulle samla sin produktion av kol och stål under en gemensam myndighet, den s.k. höga myndigheten, hade stort symbolvärde. Nu skulle råmaterial till krig förvandlas till verktyg för fred och försoning.” riksdagens EU-upplysnings hemsida står det ”Världen var trött på krig 1945. I ljuset av detta kom samarbete mellan några av Europas ledande stater att bli metoden för att undvika krig och startskottet för det som idag är den Europeiska unionen.” (se här för en mer utförlig historieskrivning på EU-upplysningens hemsida)

Citaten antyder två saker. För det första att anledningen till Kol- och stålgemenskapen (föregångaren till dagens EU) i huvudsak hade till syfte att säkra freden i Europa. För det andra att Europas ledare hade bestämt sig för att krig hädanefter inte var ett acceptabelt sätt att lösa konflikter. Man kan på goda grunder ifrågasätta båda påståendena.

För att göra det måste jag gå tillbaka till tiden strax efter krigsslutet. Tyskland var besegrat och uppdelat i ockupationszoner. Frågan var nu vad man skulle göra med den tyska industrin. Den amerikanske finansministern Morgenthau ville helt avindustrialisera Tyskland, göra det till ett jordbruksland. Nu blev det inte så. Segrarmakterna insåg att de tyska koltillgångarna var nyckeln till återuppbyggnaden av Europa, de stod för de huvudsakliga energiförsörjningen för Västeuropas, inklusive Frankrikes stålindustri.

För Frankrike var det ett problem. Förutom att ett återuppståndet (Väst)tyskland skulle kunna producera mer stål än Frankrike kontrollerade Tyskland energiförsörjningen till den franska stålindustrin genom sina kolresurser och hotade därmed den franska återuppbyggnaden efter kriget. Monnets och Schumanns lösning var att att internationalisera kol- och stålproduktionen för att säkra tillgången på framförallt kol till den franska stålindustrin. Man byggde förslaget på hur kol- och stålproduktionen var organiserad före kriget (i karteller och monopol) men också på fransk statlig dirigism och på hur segrarmakterna kontrollerade den tyska industrin efter kriget (i en internationell kommitté).

Det finns alltså anledning att tro att det franska förslaget grundades i både ekonomiska och säkerhetspolitiska överväganden. Varför? Därför att Tyskland var delat och ockuperat. Ockupationsmakterna kontrollerade den tyska ekonomin, inklusive industrin. Det Kalla kriget, Järnridån, atomvapnen, NATOs tillblivelse och grundandet av Västtyskland förändrade radikalt de säkerhetspolitiska förutsättningarna i Europa. Men den största skillnaden var kanske att USA antog en roll som hegemon för den västliga sidan, initierade och drev på integrationen av marknaderna i Västeuropa. USAs dominans minskade också riskerna för krig inom den västliga alliansen.

Kol- och stålgemenskapens länder var inte heller främmande för att använda krig som medel för att lösa konflikter, även när det inte handlade om försvarskrig- som i Korea. Atlantstadgan– överenskommelsen mellan de allierade om den globala ordningen efter kriget- stipulerade att varje folk hade rätt till självbestämmande. Det innebar enligt Roosevelt att en avkolonisering skulle påbörjas och att folken i kolonierna hade rätt att själva bestämma sin framtid. Detta var ett direkt hot mot de franska och brittiska imperierna och både Churchill och de Gaulle motsatte sig bestämt självständighet för sina kolonier.

Ett exempel på det var Frankrikes försök att efter Andra världskriget behålla det franska imperiet och specifikt sina kolonier i Indokina, det som idag är Vietnam, Laos och Kambodja. Från att ha varit ett renodlat kolonialkrig mot en nationell befrielserörelse (Viet Minh) blev kriget en internationell konflikt när USA började stödja Frankrike och Maos Kina stödde Viet Minh. Samme Schuman som initierade Kol- och stålgemenskapen var för övrigt en av starkaste anhängarna till Frankrikes krig i Vietnam.

USAs betydelse för efterkrigsperioden visas av att både Frankrike och den nationella befrielserörelsen Viet Minh strax efter Andra världskriget försökte få USA på sin sida. Viet Minh för att i enlighet med Atlantstadgan kunna få självständighet från Frankrike. Frankrike för att övertyga USA om att kriget i Vietnam inte var ett kolonialt krig utan en del av kriget mot kommunismen och att om Vietnam föll skulle också andra länder i Asien inlemmas i den kommunistiska sfären. Ho Chi Minhs brev till Roosevelt och Truman förblev obesvarade medan Frankrike lyckades övertyga USA om att satsa betydande resurser för att bekriga Viet Minh. Frankrike var till exempel först med att använda amerikansklevererade napalmbomber i Vietnam, med förödande resultat. Uppskattningsvis dödades och skadades knappt en halv miljon människor under det åtta år långa kriget.

Men Frankrike var inte ensamma om att bekriga och förtrycka andra folk. Kongo var fram till 1960 en belgisk koloni, Nederländerna hade precis efter Andra världskriget erkänt Indonesiens oberoende från att ha varit en holländsk koloni, Storbritannien bedrev från 1952 ett smutsigt krig i Kenya, det så kallade Mau Mau upproret.

Kol- och stålgemenskapen och Andra världskrigets fasor hindrade inte de europeiska länderna från att använda krig för att främja sina syften i andra delar av världen, också kort efter krigsslutet. Det tyder på att krig fortfarande sågs, av de europeiska makterna, som ett acceptabelt sätt att lösa konflikter- i alla fall mot icke-europeiska länder och människor (som kanske ansågs som mindre värda).

Men ovanstående resonemang betyder inte att EU och dess föregångare inte spelat roll för att upprätthålla fred och stabilitet i Europa. Som jag argumenterat för tidigare gör EUs förmåga att organisera ständiga kontakter och reglera internationella relationer att spänningarna och mellan stater minskar och gör krig mindre troligt. Överstatliga regler och normer gör att länderna har fora att lösa konflikter och att detta blir en god spiral eftersom länderna upptäcker win-win situationer genom ökat förtroende mellan beslutsfattare i olika länder. Det är naturligtvis svårt att veta hur mycket Kol- och stålunionen bidrog till freden och hur mycket USAs hegemoni, NATO och de säkerhetspolitiska samarbeten som fanns/finns inom den transatlantiska alliansen avgjorde.

Jag tror att det finns risk att myten om EU som fredsprojekt får till effekt att EUs motiv och handlingar blir okränkbara. En del av det är att vi tenderar att se EU eller medlemsländernas handlingar som goda och andras som onda. Eftersom EU är en organisation uppbyggd för fred och försoning är också EUs (och dess medlemsländers) utrikes- och säkerhetspolitiska beslut till för just fred och försoning. Men verkligheten kan – i ljuset av nationella intressen- vara en annan. Demokrati förutsätter att man också kan ifrågasätta grunderna för hur en nation eller EU fungerar utan att stämplade som antipatrioter. Vi ser hur det fungerar i USA där politker har argumenterat för allt hårdare tvångsmedel inklusive tortyr- och där de som motsatt sig dessa stämplats som opatriotiska eller till och med som medlöpare till fienden.

Men myten om EU som fredsprojekt kan också få effekter i dagens kris. En del av Atlantstadgans mål var att den sociala välfärden skulle utvecklas. Det hade naturligtvis att göra med erfarenheterna av krisen på 1930-talet där nedskärningspolitiken dömde miljoner människor till arbetslöshet och fattigdom- och i förlängningen bidrog till kriget i Europa. Nu håller de europeiska ledarna på att göra samma misstag och skickar återigen ut miljoner européer till arbetslöshetsköerna. Det behövs en annan politik, men som Per Wirtén argumenterade så blir de som är emot EUs politik sedda som nej-till-EU-anhängare och därmed påklistrade den retoriska frågan om de också är emot fred i Europa.

För demokratins skull är det dags att öppna upp för fler berättelser om hur EU blev till och vart det är på väg.

Se också Ellen Nygren (LO-bloggen) om den Sociala Dimensionen, Åsa Ehinger Berling på Sacobloggen om goldplating

Källor: Denna blogg bygger två forskningsartiklar och bok. Artiklarna är The United States and The Schuman Plan. A Study in french Diplomacy 1950-1952 av A.W Lovett samt The Origin of the European Coal and Steel Community: Economic  Forces and Political Interests av Dietmar Petzina, Wolfgang F. Stolper och Michael Hudson. Boken är Embers of War. The Fall of an empire and the Making of America’s Vietnam av Fredrik Logevall.