Thomas Janson

Barroso är ett hinder för en lösning av eurokrisen

Den 11 september höll Barroso traditionsenligt årets State Of The European Union-tal (SOTEU) i EU-parlamentet. I talet försvarade han den förda politiken och menade att vi börjar se positiva resultat av besparingarna och åtstramningarna. EU har på kort tid, menade han, lyckats att genomföra åtgärder som ingen trodde vara möjliga. Och dessutom hade Euron räddats.

Förutom detta ogrundade självförtroende från Barroso fanns ett stycke som jag tyckte (ännu mer) inte stämde med verkligheten. Barroso sa ”Some people will say that Europe is forcing governments to cut spending. But we can remind voters that government debt got way out of hand even before the crisis, not because of but despite Europe. We can add that the most vulnerable in our societies, and our children, would end up paying the price if we don’t persevere now. And the truth is that countries inside the euro or outside the euro, in Europe or outside Europe, they are making efforts to curb their very burdened public finances.

Barroso verkar göra fyra häpnadsväckande påståenden. För det första verkar han antyda att EU inte alls tvingar medlemsländer att spara, utan att detta är helt frivilligt. För det andra säger Barroso att statsskulderna ökade och var ohållbara redan före krisen. Sen anser han att de ökade skulderna skedde trots EU och inte på grund av EU. Till sist slår han fast att de hårda besparingarna är helt nödvändiga för att skydda de svaga i samhället. Vi tar påståendena i tur och ordning:

1. EU tvingar inte medlemsländerna att spara: Tekniskt sett är det sant. MEN i realiteten är krisländerna fast i en rävsax. De är medlemmar i Euron och har stora begränsningar vad de kan och får göra. Ett normalt land kan i tider av ekonomisk kris devalvera, inflatera, spara eller gå i konkurs. Euroländernas enda val när det inte finns en gemensam europeisk finanspolitik med tillräckliga resurser är att spara eller göra konkurs. För att inte gå i konkurs med de följder detta skulle föra med sig för tyska och franska banker fick länderna motta krislån och villkoren för dessa lån är drakoniska. DG ECOFIN skriver själv på sin hemsida att ”The release of each disbursement to Greece must be approved by both the Eurogroup and the IMF’s Executive Board. Prior to this decision, the European Commission, the ECB and the IMF staff conduct joint review missions to Greece in order to monitor compliance with the terms and conditions of the Programme.”

2. Var statsskulderna ohållbara redan före krisen? Diagrammet nedan visar utvecklingen av statsskulden för ett antal medlemsländer. Det är tydligt av diagrammet att statsskulderna ökade som en EFFEKT av krisen. Det handlar dels om att vissa av länderna försökte stimulera ekonomin när antalet varsel ökade dels att utgifter för arbetslöshetsförsäkring m.m. ökade i takt med krisen förvärrades. Mellan 2008 och 2009 ökade arbetslösheten med två procentenheter i Eurozonen. Det är också tydligt att statsskulden var stabil åren före krisen, eller till och med var på väg ner. Länder som idag är krisländer t.ex. Spanien och Irland hade lägre statsskuld än Tyskland. Irlands höga statsskuld är en effekt av en in-blanco garanti till de irländska bankerna. En garanti som blev till med hjälp av osanna uppgifter från en av bankerna. De enda länder som hade mycket höga statsskulder var Italien och Grekland, men de länderna var undantag. Barrosos påstående om att statsskulden var ohållbar före krisen stämmer inte på den stora majoriteten av länderna. Euron bidrar nu till att statskulderna blir ”way out of hand” för krisländerna.

Total statsskuld enl Eurostat

Statsskuld

3. Har skulderna ökat trots EU eller på grund av EU? Jag vill hävda att skulderna ökade delvis på grund av EU men framför allt på grund av Euron. Det är sant att Maastrichtkriterierna säger att medlemsländerna bör ha en samlad statsskuld som är högst 60% av BNP och att medlemsländerna (läs Tyskland och Frankrike) i ditt eget intresse har agerat för mjuka upp reglerna. Samtidigt har den hårda nedskärningspolitiken Trojkan (EU-kommissionen, ECB och IMF) krävt för att ge lån till krisländerna, minskat BNP mer än nödvändigt och därmed ökad skuldbördan. ECB har genom sin nollinflationspolitik ökad bördorna för krisländerna. Men det är särskilt eurokonstruktionen som bidragit till att öka skulderna och i förlängningen statsskulderna och det på flera sätt. Ett är marknaden inte uppfattade att olika euroländer betingade olika risker vilket gjorde att Grekland fick låna till tyska räntor trots att Grekland och Tyskland hade helt olika ekonomier. För det andra att samma styrränta (ECBs) skulle hantera dels ekonomier som under 2000-talet befann sig i väldigt olika ekonomiska faser. En ränta som passar Tyskland kanske inte passar Spanien. Det bidrog till kapitalströmmar som t.ex. bidrog till den spanska bostadsbubblan. En monetär union behöver också en finanspolitisk union. För läsning om detta se Eichengreen ”The Euro’s Never-Ending Crisis” (bakom betalvägg), Bruegel om räntan och Wynne Goodley från 1992 om bristerna i EMU.

4. Vi sparar för att skydda de svaga och utsatta: Ekonomiska kriser innebär alltid ökad arbetslöshet och ofta ökad fattigdom. Stater måste skära ner i välfärdssystem och höja skatterna för att kunna hantera ökade utgifter och minskade skatteintäkter. Men den rimliga måttstocken på om Eurozonens krishantering varit framgångrik är en jämförelse med tidigare kriser. Paul Krugman har i flera bloggar jämfört denna kris med krisen på 1930-talet och där han hävdar att nedskärningspolitiken förhindrat en återhämtning.  Eichengreen et al skriver i ett arbetspapper från Berkeley att ”Comparisons with Latin America after 1982 and East Asia after 1997-8 underscore the chronic nature of Europe’s crisis and disappointing – indeed, so far nonexistent – recovery. The Eurozone is underperforming even by the standards of Latin America’s lost decade, this according to the IMF’s October 2012 forecasts, which are all but certain to be revised downward going forward.” Slutsatsen är att de svaga och utsatta betalar ett högt pris för den misslyckade politiken– inte i framtiden utan nu.

Den stora ironin är att Barroso inledde den delen av talet som jag citerar ovan med att fråga vilken version av verkligheten som de folkvalda kommer berätta;”The honest, reasonable version, or the extremist, populist version”. Frågan är vilken version Barroso tror att han berättar.

Min slutsats är att Barroso är ett hinder för en lösning av eurokrisen som inte innebär ytterligare fattigdom och ytterligare arbetslöshet. Att han dels har synen att den nuvarande eurokrisen beror på en för hög statskuld dels håller fast vid att nedskärningar är det enda som kan lösa krisen står i motsats till vetenskap och beprövad erfarenhet. Barrosso är vår tids Andrew Mellon, USAs finansminister under första delen av den stora depressionen som sade sig vilja ”Liquidate labor, liquidate stocks, liquidate the farmers. … It will purge the rottenness out of the system.” Barrosos dagordning och mål verkar vara försvaga kollektivavtal, försvaga fackliga strukturer och försvaga välfärdssystemen. Något han är på god väg att göra. Men det kommer inte bygga ett starkare Europa.

Se också Anders Larsson LO om att sänkta skatter inte gav fler jobb, Åsa Ehinger Berling Saco om Gold Plating och Gösta Karlsson på Unionen om vikten av starka parter för att förhindra ojämlikhet