Vad säger den officiella lönestatistiken om löneskillnaden mellan kvinnor och män 2010?
Lön efter kön, snarare än utbildning och kompetens
Förra året var genomsnittslönen 26 200 kronor per månad räknat i heltid, för kvinnor. Mäns snitt låg 4 400 kronor högre per månad. På ett år blir det 52 800 kronor. Medlingsinstitutets (MI:s) nya rapport som kom igår, ”Vad säger den officiella lönestatistiken om löneskillnaden mellan kvinnor och män 2010?” går igenom hur det ser ut i olika sektorer och hur man kan mäta löneskillnader.
Den viktigaste förklaringen till att kvinnor tjänar mindre än män enligt rapporten är att kvinnor och män arbetar inom olika yrken och att dessa yrken är förknippade med olika lönenivåer. MI säger alltså att löneskillnaden mellan könen till största del förklaras av att kvinnor och män arbetar inom olika yrken, och att just de yrken som kvinnor finns i majoritet inom är förknippade med lägre lönenivåer.
TCO anser att löneskillnader ska finnas mellan yrken som en återspegling av skillnader som finns i form av olika krav på till exempel utbildningsnivå, ansvar, belastning och erfarenhet. Löneskillnader inom yrken är också motiverade beroende på olika skicklighet i utförande och prestation med mera.
Men när Medlingsinstitutets rapport så tydligt uttalar att den viktigaste förklaringen till löneskillnaden mellan kvinnor och män inte alls har att göra med skillnader i utbildningsnivå eller ålder (som kan vara ett grovt mått på erfarenhet?), utan tvärt om visar att kvinnor som grupp har en högre utbildningsnivå och även en (marginellt) högre snittålder, så stärker det TCOs uppfattning att stora kvinnodominerade yrkesgrupper är felavlönade, felavlönade i förhållande till de utbildningskrav, det ansvar, den belastning och den kompetens som krävs i yrket.
Skillnader mellan sektorer
MI har i årets rapport genomgående en mer utförlig och resonerande diskussion om olika förklaringar till skillnader i lön mellan könen. En intressant referens handlar om att man har olika förutsättningar i olika sektorer för lönebildningen, och att förutsättningarna för facken historiskt och ekonomiskt har varit och fortfarande är svårare i den offentliga sektorn. Samtidigt tyder erfarenheten i de fall det har skett en delvis privatisering av verksamheten på att det inte har gjort någon skillnad. Det tycks som att det snarare handlar om att det är kvinnodominerade yrken främst inom vård och omsorg, än om vilken sektor verksamheten bedrivs i.
Årets siffror visar också att den största löneskillnaden finns i privat sektor. Kvinnliga tjänstemän tjänar drygt 20 procent mindre än manliga. När man kontrollerar för yrke, utbildning, ålder, arbetstid och sektor tjänar kvinnliga tjänstemän fortfarande bara 90,7 procent av sina manliga kollegors lön. De minsta löneskillnaderna mellan könen hittar vi inom kommunerna, och de näst minsta mellan privatanställda arbetare.
Värt att notera är att den sammanlagda genomsnittlönen inom kommunal sektor är högre än för privatanställda arbetare. Samtidigt tjänar manliga arbetare mer än kvinnliga anställda inom kommunen.
När man redovisar statistik är det en fördel att kunna jämföra siffror mellan olika år. Därför kan det vara dumt att skapa nya mått för att mäta sådant som har mätts förr. Men jag tycker ändå det är värt att belysa hur man hittills alltid har utgått från männen, och satt kvinnors lön i relation till männens. Därför vill jag åskådliggöra tanken att man istället utgår från kvinnornas löner och sätter männens i relation till dessa. Då skulle man kunna se att manliga privatanställda tjänstemän har 126.3 procent av de kvinnliga tjänstemännens löner, eller efter standardvägningen med kontroll för yrke, utbildning, ålder, arbetstid och sektor, 110.3 procent av de kvinnliga yrkeskamraternas löner. Så här:
