Varför tar en del män inte ut sin föräldrapenning?
Nästan var femte pappa tar inte ut någon dag med föräldrapenning alls! Hur kan det komma sig? Det är kanske det mest anmärkningsvärda i Försäkringskassans nya rapport om hur mycket föräldrapenning olika grupper av föräldrar tar ut.
Resultatet stämmer väl överens med det från en studie som TCO gjorde i samarbete med forskare på Karolinska Institutet[1]. Då framkom att det är stora skillnader i pappors uttag av föräldraledighet. Det som karaktäriserade den grupp män som tar ut väldigt lite, är att de ofta har en missgynnad socioekonomisk situation och sämre hälsoförutsättningar. Män som tar lite föräldraledigt har i mindre utsträckning någon som ger stöd vid problem eller kris. Män som har varit arbetslösa under de senaste två åren är också tydligt överrepresenterade bland dem som inte tar ut någon föräldraledighet alls eller tar ut en mycket liten tid.
Vi såg även att män som har barn sedan tidigare är föräldralediga längre. Trots det är det ändå i den äldsta åldersgruppen (40-58 år) som man tar ut kortast föräldraledighet. Även utlandsfödda pappor tar ut mindre föräldraledighet, liksom egenföretagare, som tar ut den minsta tiden.
Precis om i Försäkringskassans rapport framkom att utbildningsnivå är mycket starkt samvarierande med högre uttag av ledighet. Universitets- eller högskoleutbildade är dubbelt så ofta pappalediga länge som de grundskole- eller gymnasieutbildade.
Den gedigna Föräldraförsäkringsutredningen från 2005 visade i samma linje att det som hade störst betydelse för hur mycket en pappa tog ut i föräldraledighet, var moderns utbildningsnivå. Samma utredning visade också att det faktiskt fanns en grupp män som inte hade tron om sig själva att kunna ta hand om ett mycket litet barn.
Mot bakgrund av att det i hög grad är de socialt och hälsomässigt välmående som oftast är pappalediga, och att den ekonomiska situationen spelar roll finns det anledning att tänka över vilka åtgärder som är nödvändiga för att öka uttaget av pappaledighet bland dem som tar ut minst. Resultaten från vår studie visar att åtgärder för att öka pappaledigheten i hög grad bör riktas mot förstagångsföräldrar, lägre utbildade, utlandsfödda pappor och egenföretagare.
Dessutom verkar det vara viktigt att nå fram till de män som har en missgynnad social och ekonomisk situation. Här kan man tänka att det skulle behövas ett komplement till mödravården. I mödravården fångas mödrar med socioekonomiska problem eller hälsoproblem upp, för att de ska klara av att ta hand om det barn som kommer. Man frågar blivande mammor om deras alkoholvanor, och om en kvinna till exempel visar tecken på alkoholproblem försöker man göra något åt det. Eller om en blivande mor uppger att hon har vissa psykiska problem finns möjlighet att få samtalshjälp, en möjlighet som är större än vid andra tillfällen i livet.
För att även blivande pappor ska få det nödvändiga stöd som de behöver för att de ska axla sitt föräldraskap, krävs att Mödravården kompletteras med en förebyggande Föräldravård som riktar in sig även på de blivande papporna, och frågar dem om deras situation och hur de ser på sitt kommande liv som föräldrar. Det är talande att detta inte existerar idag, och att man inte ens talar om det som ett behov. Samhället har fortfarande en syn på mödrars praktiska föräldraskap som en absolut nödvändighet, vilket är bra, men man ser uppenbarligen på mäns praktiska föräldraskap som en bonus, något frivilligt, ej nödvändigt, men mycket bra om det funkar.
[1] TCO i samarbete med Karolinska Institutets forskargrupp där Anna Månsdotter har varit huvudansvarig (Publicerat studieresultat i Journal of Public Health Policy 2010, Volym 31.3).
